Häxprocesser med barn som offer

Våra knattar sitter i skolbänken och lär sig om 1600-talets häxprocesser, intet ont anande om att de som blir utsatta för övergrepp av en egen förälder, och söker skydd hos föräldern som inte förgriper sig, väntas av en process med påfallande likhet till häxprocesserna – i såväl metod som utförande. 

När lille Salomon sökte skydd från faderns övergrepp hos sin mamma Sofia, så visste han inte vad som väntade, och hade han vetat det, så skulle han nog tagit still, för resultatet blev att han kastades från askan och in i elden. Då var han utsatt varannan helg och nu bor han permanent hos föräldern som förgriper sig. 

Jag hoppas innerligt att man i framtiden kommer att undervisa barnen om att föräldrar i början av 2000-talet stämplades som skvatt galna om de försökte skydda barn som berättat att de är utsatta för incest.

Salomon kom hem från umgänge med sin far och verkade märkligt beklämd. För var dag, blev allt mer introvert, och oavsett vad Sofia sen gjorde och hur hon sen försökte få Salomon att berätta vad som var fel så var resultatet tröstlös tystnad. Salomon började sakta berätta att kompisarna i skolan var taskiga, och Sofia trodde att hon hade knäckt nöten bakom orsaken till sonens mående, tills sonen efter en helg hos mormor brast i tårar och och berättade allt. Pappa förgriper sig.

Sofia, som är lärare, trodde med tanke på sitt yrke att hon hade full koll på situationen.

Då var hon fortfarande naiv för det skulle komma att visa sig att hon faktiskt hade noll koll. Sofia följde gängse gång som man bör göra när man misstänker att ens barn är utsatt för övergrepp. Hon tog sonen till
psykolog, där barnet berättade och detta finns väl dokumenterat. Hon gick till polisen som bekräftade att man ser ytterst allvarligt på situationen, och det gjorde man säkert tills man inte hade andra bevis än pojkens egen berättelse och sedermera fick lägga ner förundersökningen. 

Socialförvaltningen baserade utredningen på den nedlagda förundersökningen, och mamman blev misstänkt för att försöka sabba det umgänge som pappan hade varannan helg, och på så sätt fick pappan
vårdnaden och mamma umgänge. Till Sofias glädje kallades en sakkunnig in som skulle träffa hennes son, så hon lugnade sig. Må ha varit naivt i detta läget att lugna sig, men Sofia hade fortfarande en tro på att man skulle komma att ta tillvara på barnets bästa, så blev dock inte fallet för den sakkunnige valde att varken träffa föräldrar eller Salomon. Han baserade istället sitt utlåtande på socialförvaltningens papper. Därmed lyckades experten lyckades röra runt i grytan, så att Sofia stämplades som skvatt galen och Salomon som en liten lögnare utan att han ens träffat Salomon eller hans föräldrar. 

Sitter och lyssnar på ljudupptagning från sakkunnigexperten när han sitter i tingsrätten och yttrar sig i grova ordalag om personer han aldrig träffat och ska försöka återge delar av vittnesmålet här. 

Man börjar med frågor rörande hans faktiska erfarenhet och den är såväl lång som god, men redan när man vågar basera ett sakkunnigutlåtande på socialförvaltningens papper, så är man ute som Bambi på hal is. 

Han berättar om att han har stort förtroende för utredningen och anser därmed inte att han skulle ha orsak att ifrågasätta uppgifterna utan tycker att det inte skulle tillföra någonting om han skulle träffa
barnet. Dessutom anser han att det är såpass ovanligt att ett barn berättar om sexuella övergrepp att det inte finns någon orsak till att fästa vikt vid vad barnet berättar. Han berättar att barn inte berättar av egen fri vilja om man inte ställer ledande frågor. Samtidigt berättar han att man vid barnförhör inte får ställa ledande frågor. 

Hur menar experten att man ska få sanningen ur ett barn om man å ena sidan inte kan fästa tilltro till ett barn som berättar av egen kraft,
men å andra sidan inte får ställa de ledande frågor som experten säger krävs
för att man ska få svar? 

Vi går vidare till avsnittet där den sakkunnige yttrar sig om att barnets berättelse skulle ha grund i en lojalitetskonflikt.

Vilken förälder som har barnet alla dagar i månaden utom fyra skulle gå till ytterligheten att be sitt barn säga att man är utsatt för övergrepp för att barnet inte skulle få träffa pappan, och vilket barn skulle kunna redogöra för upplevelser, som det aldrig haft, med ”belöning” att aldrig få träffa pappa för att göra mamma ”nöjd”? 

Uppgifter från föräldern, som anmält övergreppen, om att barnet är utsatt för mobbing i skolan anser den sakkunnige ofta handlar om att föräldern lider av Münchhausen by Proxy. ”Barn till personer med Munchausen by proxy sjukdom sägs oftast vara mobbade och den sjuke föräldern kommer med nya och nya och nya anklagelser mot
skolan”


Att barn som är sexualbrottsoffer oftare blir mobbade i skolan än andra barn är något som den sakkunnige verkar bortse från totalt, och hur kan man i egenskap av sakkunnig i en rättegång om vårdnad hävda Münchhausen by proxy om en människa som man aldrig träffat. 

”Barnens utsaga måste trianguleras i frågan, finns det några bevis eller finns det några vittnen? Laboratorieundersökningar till exempel för att göra informationen säker.”

Om man arbetat hela sitt liv för att motverka övergrepp av barn så borde man nog veta att förövare inte förgriper sig på barn bland folk,
alltså lär vittnen vara svåra att hitta och laboratorieundersökningar visar ingenting om man som barnet berättar att pappa dragit i snoppen, speciellt inte om man sedan badar sin femåring. Alltså kan vi dra slutsatsen att en förövare inte är farlig om denne inte lämnar sitt DNA i barnet eller förgriper sig inför vittnen. Även polisen menar att dessa brott är mycket svåra att bevisa då de nästan alltid sker inom hemmet fyra väggar med förövare och barn som enda närvarande.


”I det specifika fallet har åklagaren bedömt att det inte är meningsfullt att göra läkarundersökning”
”Nu är det väl så, om jag förstått saken rätt, att pojken bor hos sin pappa idag och då kan det ju vara så att han är mer lojal med pappan i
dagsläget.”

Barn som bor med förövare vågar oftast inte längre prata om vad de är utsatta för, och i takt med att samhället sviker, så tystnar barnet. 

Tingsrätten frågar: Det här att du inte har träffat barnet, i vilken mån
kan det ha påverkat din slutsats?
”Alltså, det är ju alltid bra om man träffar mamma och pappa för att få
en egen känsla om vem man uttalar sig om, men just i detta fall, så får man en känsla för hur mogen han är och hur han resonerar. Jag tror inte att jag har något trollspö så bara för att jag stiger in så tror jag inte att jag får honom att berätta den ultimata sanningen. Det spelar alltså ingen roll vad han skulle berätta, för de berättelserna har han redan gett ett antal gånger. Det är en tillgång att träffa barnet, men det är inget måste när det redan finns så mycket material.”

Det spelar alltså ingen roll vad barnet berättar, för han blir ändå inte trodd. Hur ska ett barn kunna förmedla vad barnet är utsatt för om ingen lyssnar, och vems material är det som det finns stor tillgång på, för psykologens intyg verkar man inte ha tagit notis om. 

Tingsrätten frågar: I termer av lojalitet, om man säger om sin pappa, som
man älskar och är lojal mot, att pappan har gjort sig skyldig till hemska
övergrepp, vad kan det bero på, varför, varför gör man så om det inte är
sant? 
”Ja, då måste man gå tillbaka hur det börjar och den konflikt som han blev indragen i och som handlar väldigt tidigt om hur han från början ska ta ställning till att inte vilja träffa pappa och sen kommer det här med blåmärken och sen kommer det här med snoppen så att säga. Det är ju inte illvilja från barnets sida, men man ska inte behöva bli utfrågad mera
osv, och till slut så tar han avstånd från pappa för att slippa.”

Tingsrätten: Vi har ju tagit del av ett psykolog-yttrande, från en psykolog som har träffat barnet vid tre tillfällen, och som kommer fram till slutsatsen att barnet talar sanning när han berättar om övergreppen från pappa, hur vill du kommentera detta? 

”Alltså, jag kan inte hitta, jag har ett utlåtande från i höstas alltså, jag kan inte se vad hon gör. Historien är den att mamma kommer med honom och han har sagt att han vill prata med en psykolog, säger mamma, och man
söker upp den här psykologen, pappa är inte underrättad. Första samtalet så pratar man och leker, andra samtalet vill han ta upp en annan sak, och då gör han det och då är det här med snoppen osv igen men jag ser inte att hon uttalar sig om trovärdighet och sanning, utan hon gör det hon ska göra alltså gör hon en orosanmälan för det har hon skyldighet
att göra. Det har ju kommit in lite olika anmälningar varav en säger att barn inte kan lämna så detaljerade berättelser, men det kan de fast då blir berättelsen ganska stereotyp och de kan inte detaljera mer på frågor, men jag tycker inte att hans berättelse är så detaljerad, och då brukar de vilja gå och leka i stället när det blir jobbigt att svara på frågor. Man kan inte ta den berättelsen som finns hos psykologen ensam, jag vet inte om rätten kanske har något annat intyg?”

Tingsrätten: Nej, det är samma intyg som vi pratar om med bilder bifogade till, sen har vi ju då hört psykologen i rätten och där hon då
uttalat att hon tror att barnet talar sanning när han berättar det här om snoppen. 
”Det kan man säga att det kan man inte göra med bara en sådan här bild av ett barn i den här åldern, man måste alltså göra en mer enhetlig utredning.”

Tingsrätten: Nu har vi fått ett förslag här på att barnet ska få träffa sin mamma med umgängesstöd, hur ställer du dig till det?
”Det är så man gör i samband med Münchhausen by Proxy, man har ett
umgängesstöd för att nya anklagelser inte ska dyka upp. Man ska veta hur föräldern påverkar sitt barn, och de ska umgås och ha det trevligt utan att prata om just det här. 

Tingsrätten: Har du något ytterligare som du skulle vilja säga? 
”Jag skulle sätta väldigt mycket energi på att få till stånd en lojalitetsneutralitet, just det här att jobba med mamma, för att hon ska
kunna förstå att behärska sin oro för barnet, kanske att hon får stöd från psykolog, men jag är lite ute och cyklar här för jag har ju inte
träffat henne men du frågade om det är något ytterligare jag skulle önska, så är det någon som stödjer modern så att det ska bli bättre för
barnet.”

När man läst detta, så är det kanske lätt att skapa sig en bild av att mamman i fallet skulle vara skvatt galen, och det är precis vad
tingsrätten tror när man hör en sakkunnig som yttrar sig. Utan att varken ha träffat mamma, pappa eller barn, så gör han denna bedömning, trots att mamman tagit hand om Salomon merparten av hans liv, att hon jobbar heltid som lärare och har gjort så hela tiden detta har pågått och varken har några diagnoser eller dysfunktionalitet. 

Experten tar dessutom inte upp några fakta överhuvudtaget om barnets fader, men
skulle han ha läst på ordentligt så skulle han ha vetat att pappan återkommande varit under behandling för psykisk ohälsa.

Om vi tittar lite på Münchhausen by Proxy så är det ett allvarligt och ytterst sällsynt tillstånd som gör att en förälder skadar sitt barn, för att få uppmärksamhet. I Sverige diagnostiseras en person om året med
Münchhausen by Proxy och det krävs tunga utredningar för att ställa
diagnosen. 

Om vi tittar på prevalensen av individer med en pedofil störning, så räknar man med att 2-5% av befolkningen känner en sexuell dragning till barn.

Hur stor är sannolikheten för att en fullt fungerande mamma, som aldrig haft problem med psyket, skulle vara en av sammanlagt ca 70 fall av Münchhausen by Proxy i Sverige, när övergrepp av barn är såpass vanligt som
att 20% av barnen blir utsatta och 2-5% av männen har en pedofil störning? 

När barnet försöker rädda sig själv, på det enda sättet som det känner till nämligen att berätta för en närstående, så inleds en process som mycket väl kan liknas vid 1600-talets häxprocesser. Socialförvaltningen sätter upp en tes, som ofta går i linje med polisens förundersökning, och när bevisen inte räcker till för en fällande dom, så anser man att skyddsbehov inte föreligger. 

96% av alla anmälda sexualbrott mot barn leder inte till en fällande dom, en nedlagd förundersökning innebär bara att bevisen inte räckt till för att väcka åtal, inte att det saknas skyddsbehov. 

När ett barn berättar om övergrepp, så är detta inte bevis nog för att väcka åtal, alltså står alla dessa barn som berättar om övergrepp, men där vittnen och DNA saknas helt utan skydd när man helt enkelt galenförklarar den förälder som försöker skydda sitt barn från sexuella övergrepp och placerar barnet hos förövaren. 

På samma sätt som 1600-talets häxor antingen andades in vatten, sjönk till botten och drunknade, eller höll andan, flöt för att sedan brännas på bål, så är incestutsatta barn chanslösa att få skydd från övergrepp om de inte kan bevisa övergreppen på andra sätt än med egna ord och bilder på blåmärken, och när den skyddande föräldern blir cancelled, och betraktad som galen så blir det precis som för Salomon ut ur askan och in I elden, för nu bor han stadigvarande hos sin förövare. 

När Salomon träffade Sofia senast, i sällskap med umgängesstödjare så frågade hon hur det är med honom. Då satte pojken fingret framför munnen och viskade: shhhh mamma, du vet ju att jag inte får berätta för då får jag ju inte träffa dig. 

Vill ni stötta mig och Patrik I vårt arbete så är vi väldigt tacksamma.