Förlåtelse. Hur känns det ordet i munnen?
Många talar om vikten av att förlåta de som gjort oss illa, att varje gång vi väljer att inte förlåta är en förlust för oss själva.
Jag skulle istället säga att vägen till helande går genom radikal acceptans.
Vi kan inte förändra det förgångna, men vi kan förändra hur vi låter det påverka våra liv.
Alla förtjänar inte förlåtelse.
Vissa människor har gjort så mycket ont att de inte bör förlåtas. Här vill jag bland annat kategorisera in alla de människor som begår övergrepp mot barn.
Att förlåta är att förmildra deras handlingar, särskilt i de fall där ånger saknas hos förövaren. Att tvingas till förlåtande är att lägga ansvaret hos offret.
Radikal acceptans hjälper oss, att kunna se tillbaka på det förflutna och acceptera, inte förlåta, inte förminska, men ändå acceptera verkligheten som den är.
Jag kommer aldrig kunna göra att Sol tre år inte blev utsatt för övergrepp, däremot kan jag acceptera att det hände, ta emot den hjälp jag får och lära mig de verktyg jag behöver för att gå vidare.
Nästa gång någon säger att ni måste förlåta så säg nej, acceptans är viktigt för att kunna gå vidare, men förlåtelse kan aldrig tvingas fram.
De enda vi bär ansvar för att förlåta är oss själva.
VILL NI HJÄLPA OSS ATT HÅLLA DUMPEN RULLANDE SÅ ÄR VI VÄLDIGT TACKSAMMA!
Har heller aldrig förstått det där med förlåtelse, för vems skull? Vissa handlingar är oförlåtliga att då försöka påverka någon att förlåta är ett övergrepp i sig och visar på en naiv inställning och lite empati med den som har varit utsatt.
Vissa händelser kommer jag aldrig att förlåta, tror inte att det skulle hjälpa mig ett skit. Blir faktiskt bara argare med åren vilket jag tycker är sunt att jag har vilja och mod att stå upp för mig själv samtidigt som jag riktar ilskan mot den som det gäller, förövaren. Det är inte mig det är fel på.
Jag har ofta fått höra att jag sa förlåta honom vilket jag vägra. Våldtäkter och övergreppen han gjorde är enligt mig inte förlåtbart