Jag, Mamma T,  vill dela min historia som drabbade vår familj den 13 september.

 

Dagen då världen stannade

Jag hämtade min 9 åriga dotter från skolan runt 16.30-tiden, på vägen hem från ingenstans sa hon att hon aldrig vill åka till Arvid igen. Arvid, som varit som en bror för mig och som jag hade känt  i 32 år vid tillfället hon sa detta.

Va!! sa jag, ni som haft så roligt tillsammans, varför vill du inte det?

– Han tar på mina privata delar.

Mitt hjärta stannade, det kunde inte stämma, inte Arvid.

En snäll, omtänksam och rolig vän som funnits för mig jämt.

Jag svarade henne, om du inte vill åka dit igen så säg det bara, du får absolut inte hitta på en sån här sak.

– Det gör jag inte!!! svarar hon.

Det var tyst i bilen de resterande fem minuterna hem.

Tankarna i mitt huvud ekade av sorg, ilska, förtvivlan och många frågetecken.

 

Min dotter berättar

Senare på kvällen kände jag att jag behöver få ut någonting mera av det hon berättade

Jag lade mig i hennes säng, strök henne varsamt över huvudet och frågade om hon kunde berätta något mer, hon bara tittade på mig med sina vackra ögon.

– Tänkte att jag måste ställa frågor, har han fotat dig?

– Ja.

– Hade du kläder?

– Både och, svarade hon.

– Kan du beskriva något av kläderna?

– En kort kjol, blå och vit, kavajliknande överdel.

– Kan du säga något mer?

– Babyolja.

Fy för helvete tänkte jag, vilken fråga skulle jag ställa nu?

– Gjorde det ont?

– Ja, svarade hon.

Där blev jag fullständigt mållös, nu får polisen ta över var min enda tanke.

Klockan var nog runt 21.00 när jag slog 112.

Kvinnan som svarade agerade så snabbt, jag hann knappt reagera innan mitt samtal kopplades vidare till en annan kvinna som var polis.

Jag hade ett långt samtal med henne, den varma snälla tröstande rösten talade om för mig att detta inte är sexuellt utnyttjande….

 

….det är grov våldtäkt mot barn.

 

I den sekunden brast mitt hjärta.

 

Förhören

Morgonen därpå kontaktades jag av ytterligare en kvinnlig polis stationerad i Norrtälje som ville att dottern skulle komma till förhör kl 16.00 i Västberga.

Under hela denna process har polisen gjort allt för att underlätta vår tillvaro, vi har aldrig behövt åka till Norrtälje, de har åkt till Stockholm.

Min dotter fick ett fantastiskt målsägarbiträde och de fann varandra så fint.

Barnförhörsledaren var också en underbar kvinna som min dotter tyckte väldigt mycket om.

Rundvandringen påbörjades och dom gav min dotter all tid i världen för frågor hon hade om rummen och alla kameror som skulle spela in förhöret.

Jag fick sitta i ett närliggande rum medan förhöret pågick, polis och advokat var väldigt noga med att berätta för dottern att om hon ville ha en paus var det bara att säga till, att mamma finns i rummet bredvid, men ingen paus behövdes.

Jag har fått höra i månader av polis och advokat vilket grymt jobb hon gjorde.

Hon ritade upp hela förövarens hus i detalj, pekade ut viktiga detaljer som sedan hjälpte polisen vid husrannsakan.

 

Min lilla hjälte har stoppat ett monster

25 minuter in i förhöret sitter polisen redo för att åka till förövarens bostad och gripa honom, de väntar bara på klartecken från åklagaren.

Den 14:e september, 47 min efter avslutat förhör, greps han i sin bostad. 

Tack vare skolan, som höll föreläsning om grooming men mera på måndagen 11:e september, vågade min dotter träda fram och berätta vad hon utsatts för.

Jag är så oerhört tacksam för allt alla har gjort för min dotter och min familj.

Idag 207 dagar efter gripandet med information om vad som hänt min lilla porslinsdocka under dessa 7 år känner jag att läkningsprocessen kan börja.

Det tog mig 4 dagar att bryta ihop, förstå vad som har hänt, chocken måste ha blockerat mig, jag vet inte.

Att förlita sig på samhället, att man ska få hjälp efter det har framkommit, ett trauma, en akut kris, nej det finns inget som helst skyddsnät för familjer som drabbas av det.

 

Det var snudd på omöjligt att få hjälp

Jag var vid tillfället provanställd när min dotter berättade detta, jag sjukskrev mig, bad specifikt att detta inte skulle komma ut till någon annan än ledningen, vilket bestod av 3 personer. 

Har i efterhand fått höra att VD:n pratat om det med anställda. 

Ett till monster, vad är det för fel på människor, jag känner mig så arg och ledsen.

Kämpade i över 2 månader med att försöka få traumaterapi till dottern och mig själv för hur ska jag orka, klara av att hjälpa min lilla dotter när jag själv knappt kan stå på benen.

Bup-akuten, Prima, BRIS, Rädda barnen, Svenska kyrkan, försäkringsbolagen m.m, m.m, ingenstans dit jag ringde kunde någon hjälpa oss eller leda oss i någon riktning. 

Ingen!!!

Jag kunde inte ens hålla ihop när jag vädjade till personen i andra änden av telefonen om hjälp, tårarna flödade och rösten brast, nej vi kan inte hjälpa dig var det enda svaret jag fick.

Tack vare att en Sanna i min närhet sa att ATSUB kunde vara ett alternativ så kom vi äntligen vidare.

Sanna som kom att bli min terapeut, som jag kunnat ringa i mina svåraste och mörkaste stunder, tack.

Jag var på ett möte med dom som i sin tur tipsade om Ericastiftelsen.

Där kunde min dotter få hjälp.

 

Sjukskrivningen

I slutet på oktober blir jag kallad till min arbetsgivare som säger upp mig under sjukskrivningen med 

anledningen att dom inte har råd att ha kvar mig, men vad fan kostade jag dem? 

Ingenting!!! 

Hade varit sjukskriven i ca 5 veckor redan.

Så min sgi sjönk med 18 300 kr i månaden, allt gick i kras, sålde allt jag ägde för att kunna betala räkningar och överleva, bo kvar i huset där min dotter är trygg, kunna gå kvar i den skola där hon är trygg.

Fy fan säger jag, nu blir det ännu mer påtagligt, min ilska mot samhället, vi drabbas av ett trauma och ingen som helst hjälp från någonstans ekonomiskt. Jag kan inte ens anmäla förövaren för att få någon hjälp själv, för jag är inget offer!!!!

Vet inte hur många gånger jag pratat med försäkringsbolaget, sagt att jag inte har råd med trauma terapi åt mig själv, jag är inte ett offer så jag får ingen hjälp är svaret jag får varenda gång.

Vid ett tillfälle när jag skulle ta min dotter till traumaterapi var jag i så dåligt skick, panikångest över att behöva köra in till Odenplan, hitta parkering.

Det gick inte, jag grät så jag inte kunde andas, ringde försäkringsbolaget och frågade om jag kunde ta en taxi dit (bor en bra bit ut i skogen med dålig kommunikation).

Att köra bil för mig den dagen var inte ett alternativ, jag bara skakade och såg inget på grund av alla tårar. 

Hon sa att hon inte visste om de kunde bevilja det men gjorde ett undantag “skicka in kvittot bara så ordnar vi detta denna gång”.

2 resor slutade i ca 1200kr och jag fick bråka i över 1 månad för att få 700 kr tillbaka, han svarade bara att de inte betalar taxiresor, han struntade fullständigt i vad hans kollega lovat.

Tillbaka till min arbetsgivare som sa upp mig. 

När jag fick min slutlön så stod det 0 kr att utbetala. Jag blev helt förstörd, det skulle ju vara min räddning där och då, semesterersättning, all övertid och komp, nej ingenting.

Jag gav upp, orkade inte mera, det skulle jag bla köpa julklappar för men det blev inga 2023.

 

Dotterns pappa då, som knappt varit delaktig i hennes liv?

Det dröjde ca 2 veckor efter gripandet att jag stämde träff med pappan för att ge honom info om dottern, det gjorde jag medvetet för jag visste hur han skulle reagera: lägga all skuld på mig och stämma mig på vårdnaden.

Mycket riktigt, stämningsansökan kom som ett brev på posten.

Pappan har väldigt gott ställt ekonomiskt, egenföretagare.

 31:a oktober hade jag mitt första möte med advokaten som jag var tvungen att anlita som mitt ombud.

Som jag fick slita med allt detektivarbete parallellt med polisens förundersökning som jag tyckte aldrig blev klar, kämpa för att få vara fortsatt sjukskriven, se om jag kunde få lönen jag skulle ha, terapier, socialens orosanmälningar som haglade in från pappan, dotterns mående, skolgången mitt eget mående.

25: november ville min dotter träffa sin pappa, hon sov kvar hos honom.

Jag hade gjort väldigt klart att han inte skulle prata med dottern om vad hon råkat ut för, hon ville inte att pappan skulle veta något.

Han är ändå pappa så jag tyckte någonstans att han hade rätt att veta.

Dottern kommer hem 26:e oktober vid ca 20.00 hon berättar att pappan pressat henne hårt på frågor, gått igenom hennes telefon, inte nog med det hon berättade att pappa slagit henne i ansiktet för att hon inte spottade ut sitt tuggummi på hans befallning.

Med öppen handflata sopar han till henne i ansiktet, observera att 20:e oktober blev jag stämd på vårdnaden av samma person som pressar och slår sin redan utsatta dotter.

Detta var hemma hos hans ex, ett vittne som inte ingrep, inte sa något alls.

Jag kokade av ilska.

Polisanmälan görs mot honom, nya förhör med mig och dottern, förkrossande, som om det inte räcker med det vi redan slåss med.

26:e januari så drar pappan tillbaka sina yrkanden om ensam vårdnad med mera, 3 dagar innan förhandlingen ska börja, det kostade mig nästan 7000 kr som jag redan innan inte hade.

Okej, nu borde vi inte drabbas av något mera men håll i hatten 2 st dödsfall i familjen, hundvalpen vi skaffade i juni fick fel på frambenen och opererades samma dag som en anhörig dog, en lyckad operation men mycket kostsam.

Min dotters kärleksnalle, tryggheten med hunden har betytt så mycket under alla dessa månader.

Andra dödsfallet den 22 december, en nära anhörig.

Konstigt nu har jag ett stort svart hål i mig, en blackout vet att det är så mycket mer än det jag skriver nu, men det är även första jag skriver sen september.

I mitten av mars är jag hos veterinären med vår äldsta hund, 14 år, och får dåliga besked om hennes lever.

Fan, jag orkar inte ta ett sånt beslut nu, det märks ingenting på henne, jo hon äter lite sämre ibland men sover, busar, gör sina behov och är en glad hund (så ingen tror nu att jag låter henne lida). 

Dagen då jag märker tecken ska hon få sin vila, aldrig att jag skulle behålla henne av egoistiska skäl.

 

Rättegången

2, 4 & 5: april får jag besked om att rättegången ska påbörjas. ÄNTLIGEN !

Dessvärre måste jag vittna igen den 4:e men begär att den åtalade ska lämna salen under tiden jag sitter där!!!!!

En person från Dumpen var en av föreläsarna i skolan den 11:e september. Även hon var tvungen att vittna, tack för det du gjort för oss.

Jag skulle haft stöd med mig in i salen men allt gick så fort, vet inte själv vad som hände.

Jag kallades till sal 1, poliserna som varit delaktiga under förundersökningen satt med alla dagar och lyssnade under rättegången.

Jag gick tillsammans med dem in, sen satt jag plötsligt där i vittnesbåset ensam, rädd och så fruktansvärt ledsen.

Åklagare och målsägarbiträde förhörde mig, sen var det försvarets tur, då ville han ha samtal med sin klient innan han skulle höra mig.

Han lämnade salen och var borta länge, mitt huvud höll på att explodera, jag hade en sån fruktansvärd huvudvärk.

Tillslut sa jag det, domaren frågade om jag ville ha värktabletter, kom på att jag hade det i väskan.

Lyfte upp väskan med darrande händer, letade efter Alvedon, tryckte ut 2 st svalde med vatten och satte såklart  i halsen.

Domaren frågade om jag ville ta en paus i väntan på försvararen, jag lyckades få fram ett “ja tack”.

En av poliserna följde med mig ut, höll upp dörrarna, där utanför stod min syster som omfamnade mig.

Åh nu är det äntligen över, sa hon. Nej, bara paus grät jag fram.

Inte lång tid därefter hörde jag att förhandlingen fortsätter i sal 1.

På darrande ben återvände jag in i vittnesbåset och försvaret gjorde allt för att grilla mig.

Det var så hemskt, jag var så ledsen

När det var över fick vi sitta i ett medhörningsrum och följa dagens och nästkommande dags förhandling.

Kan inte annat än säga att det är det absolut värsta jag någonsin varit med om i hela mitt liv.

 

Fredag, sista dagen

Att lyssna på slutpläderingen av försvaret kändes som ett övergrepp mot alla som vittnat mot Arvid.

Vid 12.30 var alla klara, domstolen skulle överlägga häktning eller frisläpp,

14.00 skulle det fortsätta, vi valde att åka hem och vänta på samtal om beslut,

14.06 kom besked om fortsatt häktning i väntan på dom, vi skrek av lycka.

Åklagaren yrkade på 11 års fängelse på 15 åtalspunkter.

Nu är det bara vänta på slutbeskedet som kommer den 16:e april.

Förövaren kanske får x antal år i fängelset men oss gav han livstid. 

Glömma kommer vi aldrig att göra, vi kommer lära oss att leva med det och jag kommer göra allt i min makt för att dottern ska få all den hjälp och stöd som krävs om jag så ska tända eld på vatten och flytta berg.

 

Vi ska tillbaka!

 

Jag är så oerhört tacksam för allt arbete Dumpen gör

Allt stöd vi har fått från så många från Dumpen

Speciellt tack till Annelie och hennes kollegor.

 

Jag vill tacka alla från botten av mitt hjärta, Dumpen, min familj, vänner och Sanna min terapeut, utan er vet jag inte om jag klarat mig hela vägen hit, till att kunna skriva detta.

Jag vill också tacka Gudrun för den fina gest hon gjorde för oss.

 

Hälsningar 

Mamma T

30 thoughts on “Vi fick livstid

  1. Av olika anledningar är jag utåt tuff och hård, även inåt mot mig själv oftast. Detta är första gången jag skrikit rakt ut av frustration när jag läst en text, över hur illa samhället fungerar på många plan. Sen kom tårarna. Men jag lovar, jag ska göra allt jag kan och klarar för barn och familjer som råkar illa ut på detta sätt! Måtte er livstid förvandlas till ett bra liv! /bevakare, ett litet bidrag i kampen.

  2. Jag rös när jag läste detta, så otroligt starkt och blir så rörd över att det fortfarande finns så mycket kärlek i världen..tack för din historia

  3. Vill skicka styrka till er❤️❤️❤️❤️. Vilken tur din dotter har som ha dig som mamma, en mamma som bryr sig, som finns där.

  4. Tack för att du orkar berätta!
    Blir så otroligt frustrerad. Så fruktansvärt år för er. Så fruktansvärt att samhället är så otroligt dåligt i denna fråga. Att det inte finns något skyddsnät. Hur f*n kan det få vara så.
    Skickar styrke tankar och kramar. Kämpa på ❤️❤️ du är en fantastisk mamma

  5. Skickar alla styrkekramar som finns till er. Gråter när jag läser din text. Jag vet inte vad jag hade tagit mig till om det vore min dotter. Hoppas att ni kan kämpa er igenom detta och att ni får allt stöd ni behöver❤❤❤

  6. Vilket föredöme du är Mamma T❤️ och vilken hjälte din dotter är som berättade allt❤️

  7. Fruktansvärd läsning 😭 Jag är så innerligt ledsen över det din dotter utsatts för och det ni tvingas gå igenom nu. Kan inte förstå hur icke fungerande samhället faktiskt är för de som verkligen behöver stöd ❤️
    Jag sänder styrkekramar till dig och din dotter och hoppas att ni så småningom får må bra igen och får hjälp på det sätt ni behöver. Du är en fantastisk mamma, din dotter är lyckligt lottad, glöm aldrig det ❤️
    //Medlem i föreningen Dumpen

  8. Så mycket kärlek och värme, till Dig starka, fina, omtänksamma, kloka mamma. ♥️♥️♥️♥️♥️

  9. En bättre mor kunde din dotter inte få. Tack och lov för att kärleken till ett barn som får en att utföra mirakel även när samhället och all ”hjälp” man räknar med bara faller framför fötterna.
    Du är en hjältinna! Stor eloge till dig och din modiga dotter. Och all kärlek.

  10. Bra där. Bra kämpat. Tillsammans så är ni starka.

    Jag skickar mera styrka till er

  11. 😢 Jag vill gråta när jag läser det du skriver. Men jag är också så glad och tacksam för alla goda personer som har varit en del i att stoppa övergreppen och skipa rättvisa. Jag är glad för din modiga dotter och den trygghet och stöd du har gett henne. Några punkter tog jäkligt hårt att läsa; din dotters ord, ”grov våldtäkt mot barn”, ”11 års fängelse”. Men jag vill även säga: din dotter är inte ensam om att vara utsatt, och hon fick ett avslut, någon form av upprättelse, och stöd. Över hela vårt avlånga land blir barn utsatta, men vi kan fortsätta att stoppa förövarna. Tack till dig Mamma T, och tack till alla som kämpar för barnen.

    Det finns hopp ❤️

  12. Det kan nog kännas som ett livstidsstraff när världen vänds uppochner och du får kämpa mot monster och institutioner du inte ens visste fanns, men glöm inte att du vunnit tillbaka din fantastiska lilla starka flicka! Hon vet nu att hennes mamma alltid kommer finnas vid hennes sida, det kommer bli hennes egen superkraft!!

  13. Vilkla kämpar ni är. Finns inte ord för hur det kändes i hjärtat när jag läste vissa delar.
    Jag hoppas verkligen att det blir högsta straffet och att ni sen kan börja läka ordentligt. <3

  14. Som mamma till en dotter kan jag inte med ord beskriva hur ledsen jag är för det som hänt er. Jag grät när jag läste texten. Det enda som poppar upp i mitt huvud är att du är en fantastisk mamma som verkar ha ett magiskt band med din dotter. Du trodde på henne, du såg henne och du agerade. Tack för att du är du. Glöm inte bort hur stark du är. Stor kram till dig och din fantastiska dotter.

  15. Ni gjorde det dumpen! Det här är förändring på riktigt, jag har aldrig fått någon jävla föreläsning om grooming eller våld/sexuellt våld i skolan. Man tror att man inte får berätta. Ett barn som blev utsatt kunde berätta. För mig kanske det är för sent att läka men det är inte för sent för alla. Ett till monster sitter inne. Jag önskar jag hade haft en mamma som dig

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

sv Swedish
X