Kan inte se vad jag är med om, jag bara känner det

Jag minns saker väldigt olika tydligt från mina övergrepp som barn, vissa saker är bara ljud, vissa saker minns jag hur tydligt som helst. Ibland kan jag reagera om någon uttrycker en specifik och exakt meningsuppbyggnad som en förövare haft. Och så slungas jag in i känslomässiga minnen, utan att egentligen ha själva minnesbilden i bilder klar för mig.

Kan inte se vad jag är med om, jag bara känner det.

Minns det i kropp och känsla men ser det inte.

Jag vet att min farfar utsatt mig, mycket många gånger. Jag minns specifika saker där. Han är död idag, men vi hade ingen kontakt alls typ sedan jag var i 14-15 års ålder och kunde komma undan det.

Men någonting i mig ger mig känslan av att jag varit utsatt av någon mer, men min hjärna har tryckt bort det.

Jag minns en gång när jag fick besök i mitt rum. Jag minns än idag hur konversationen gick och exakt vad som sagts, men kan ändå inte höra själva rösten av han i minnet, jag minns hur jag låg, jag minns lukten.

Jag minns känslan när hans hand fördes under mina trosor, jag minns att jag stelnade och inte kunde förmå mig att röra mig mer, hur jag inte kunde säga ett enda ljud och hur jag knappt kunde få luft.

Som om jag slutade andas.

Men av någon anledning så ser jag inte mannens ansikte.

Jag ser ibland denna händelse i mitt minne, ur ett annat perspektiv, jag har lämnat min kropp, jag ser mig ligga på sängen, jag vet att jag har blå trosor, jag ser mig ligga där.

Stel som en pinne, vibrerande av skräck, ser mig själv i ett tomt skal.
Blicken är totalt ute ur mig, jag ser mig kämpa för att andas eller kunna göra något, kroppen lyder inte.

Men just i detta minne så minns jag inte 100% vem det faktiskt var. För det ser inte ut som farfar och de minnen jag har från hans övergreppen, utifrån de dimmiga bilder jag har. I just detta minne är det som om min hjärna valt att blurra en person på ett foto, fast här är personen suddig genom hela minnet som annars är så tydligt. Det är som om något i mig har spärrat det, för att skydda mig från att se det!

Ibland när någon säger vissa meningar så kastas jag tillbaka för en sekund. Ibland tror jag att personen i just detta minne kan ha varit den jag än idag står så nära egentligen.

Min morfar.

Jag vet inte varför.

Men ibland så säger mitt inre att det nog är så, men jag vet ju inte.

Han är en av de personer som kan säga en mening, men som för andra inte låter konstigt, men för mig så får jag små lagg och frekvenser av äcklande känsla just i den sekund som meningen sägs, en sekund senare är allt som vanligt och jag känner mig bara fylld av skam som ens tänker eller känner så om min morfar för något som ”han nog inte gjort” (??). Min älskade morfar som alltid varit min trygghet i livet.

Jag älskar min morfar, men störs så mycket av att jag nån gång i kroppen upplever det som om han kanske gjort mig detta. Jag skäms för att jag egentligen inte vet och för att jag inte vill tro det om honom. Varför känner jag så här? Min morfar har alltid ställt upp för oss. Han har alltid kämpat för vår trygghet då jag vuxit upp med en skadlig förälder. Min morfar är så mycket annat än det som jag samtidigt ibland minns och kopplar frekvenser av honom till. Hatar det! Har han en enda gång gjort detta, eller kan min hjärna lura mig? Varför är jag så skev?

Har aldrig berättat för någon om just detta. Har berättat i vuxen ålder om övergreppen från min farfar som upprepades flera gånger under många år. Men har aldrig sagt till någon att min kropp kan alarmera för min morfar med i små sekunder. Varför? Är det min hjärna som spelar ett spratt för att morfar kanske råkar säga något som min egentliga förövare uttryckt? Varför är det så här med just honom bara, är något fel?

Detta har börjat komma mer och mer till mig, i takt med att övergrepp från min farfar och övriga trauman behandlats.
Som om just detta minne och mina plötsliga känslor kring just morfar, plötsligt fått utrymme att ta sig upp mot ytan när annat rensats bort. Känner mig dum i huvudet när jag slås av dessa motsträviga känslor/tankar.

Handlar detta också om farfar eller har mitt minne en annan förövare? Känns så otänkbart att morfar skulle gjort så. Men ändå känns det inte alls otänkbart med tanke på hur andra vuxna i min närhet varit. Känner mig dum i huvudet av dessa tankar.

Hur pratar man ens med någon om det. Jag vill inte lägga någon skuld på morfar, vill inte ens ha dessa känslor någonsin. Känner mig som en bedragare när jag  tänker tanken att ventilera på psykiatrin om det. Känns som förtal mot någon oskyldig att uttrycka det, när jag faktiskt inte vet något!

/ Vuxen kvinna, 30+

 

VILL NI HJÄLPA OSS ATT HÅLLA DUMPEN RULLANDE SÅ ÄR VI VÄLDIGT TACKSAMMA!