Jag gav till slut upp och lade mig frivilligt bredvid vargen

Detta är svårt. Har skrivit och raderat så många gånger nu, men nu ska det bli av.
Läste här i gruppen om någon som blivit uppmanad att inte ta upp övergreppet med barnet som blivit utsatt och kände att jag måste berätta min historia.

Övergrepp har följt mig genom hela livet, det började när jag var 5, kanske tidigare ändå men hjärnan sållar, döljer och höljer i dimma. Förövaren var en släkting jag lyckligtvis inte träffade ofta, dock inte tillräckligt sällan. 6-7 år äldre än jag, också ett barn. Men för en femåring är en elvaåring oändligt mycket större. Det var aldrig fråga om våld, på ett sätt inte ens tvång.
Jag ville inte.
Jag ville säga nej, bort, sluta, men jag hade inga ord. Det var som att förmågan att tala försvann.
Jag bara gjorde som han sa, tyst, beskedlig. Han lekte med mig, låtsaslekar, rollspel som alltid ledde fram till samma sak. Under en eller ett par veckor, två till tre gånger om året var jag en stum huvudrollsinnehavare i en rad olika pjäser med samma slut.
Ingen såg, ingen hörde. Ingen förstod, ingen undrade varför jag alltid försvann inom timmar efter jag kommit dit. En gång trodde jag de skulle förstå, en vuxen kom runt hörnet när pojken hjälpte mig knäppa knappen på mina bruna manchesterbyxor, men hon såg bara ett äldre barn hjälpa ett yngre efter toabesöket. Så snällt.
När jag var 7 år hade jag äntligen fått orden som behövdes. Jag satt tillsammans med mina föräldrar och tittade på tv. Programmet var avsett för vuxna och när två skådespelare började klä av varandra förstod jag vad det skulle leda till.
– Det som dom ska göra det har han gjort med mig.
Jag såg att de inte trodde vad de hörde, de frågade mer. Jag förklarade mer. Sen pratade vi aldrig mer om det.
Övergreppen upphörde, men jag tvingades ändå träffa honom ibland, det var nästan lika ångestladdat.
Och jag trodde att ingen visste. Att jag bar på en hemlighet. Sanningen var att alla visste. Alla visste men ingen sa något, i hopp (tron?) om att jag skulle glömma bort alltihop.
Jag glömde inte.
År senare satt jag tillsammans med pojken och hans grannar.
Den ena tjejen var lika gammal som jag och den andra lika gammal som han. Nu var jag 10, han 16.
Vi satt i grannbarnens lekstuga, den äldre tjejen pratade om nån skräckfilm hon ville se när han plötsligt fick ett infall och berättade allt han gjort mot mig, för dem. Den äldre tjejen spärrade upp ögonen och ropade ut mitt namn i chock. Den yngre tjejen gapade bara först men brast sedan ut i hysteriskt fnitter. Jag tappade mitt tal igen. Jag blev 5 år och stum. När vi gick därifrån frågade den yngre tjejen om det var skönt. Jag ryckte på axlarna och stirrade ner i marken. Frågan var konstig. Vad var det som skulle vara skönt?
Det hade dessutom blivit helt klargjort att det var jag som skulle skämmas, att det var jag som gjort fel.
I ytterligare sex år bar jag min hemlighet.

Skammen, ångesten, det blev till slut för mycket och allt rann ur mig en dag när jag svag av depression och stress inte längre förmådde hålla det inombords.
Jag berättar för min mammas väninna och hon för det vidare till min mamma.
Min förväntade upprättelse byttes mot djup känsla av svek när det stod klart att min mamma har vetat hela tiden. Jag som trodde att de inte förstått den där gången jag försökte berätta.

Jag har burit detta ensam i alla dessa år, för att hon tyckte det var jobbigt att prata om. Obekvämt.

Under hela min barndom och ungdom har jag sedan träffat dem, de som söker barn och unga i sexuellt syfte. Alla möjliga åldrar, storlekar och former. De finns överallt. Några av dem kom till mitt hem, i annat syfte, men de vet.

På något sätt vet de, på samma sätt som rovdjuret ser hos bytet en liten antydan till hälta eller en tendens att sacka efter, så ser de att detta barn är ett offer och likt en svulten varg tar de för sig när de kan.
Och likt en sårad hjort gav jag till slut upp och lade mig frivilligt bredvid vargen, för till och med tänder i strupen känns som kärlek när det är den enda närhet man får.

Någon borde sagt. Någon behövde sagt mig att det inte var mitt fel. Att min integritet var värd något. Att det finns andra värden hos en människa, (i synnerhet ett barn!).

Jag har förlåtit min mamma för att hon var svag, men tilliten är skadad för alltid. Jag behövde de vuxna men det fanns ingen.
Släpp inte taget om dessa barn. Tig inte ihjäl det. Fråga om de vill prata om det, och vill de inte – påminn om att möjligheten finns. Ge alternativa samtalspartners, men snälla, SNÄLLA! Låt inte barn gå runt och tro att de bär på skammen.

Tack för att jag fått berätta!
Tack alla på Dumpen för att ni gör allt ni gör!

 

VILL NI HJÄLPA OSS ATT HÅLLA DUMPEN RULLANDE SÅ ÄR VI VÄLDIGT TACKSAMMA!