När jag var 12 förändrades hela min värld. Jag kännde att det var mitt fel när släkträffarna slutade, att vi inte mer firade jul men släkten som förut. Vi träffades alltid dagen efter jul och firade med hela sidan av släkten. På påsken var det samma sak. Men efter midsommaren när jag var 12 slutade dom glada släktträffarna.
Han (70 år) kysste mig mot väggen. Bara 12 år och rädd. Ingen såg det men jag berättade för pappa. Vi fick brottom därifrån och jag förstod inte direkt varför? Vad hade hänt egentligen? Helt stel i bilen av förtvivlan, arga föräldrar och jag som inte visste.
Ett tag efter började ångesten, tankarna på varför just mig?
Varje gång jag visste att han skulle vara i närheten fick jag en klump i magen. Men det var inte sista gången han rörde mig frivilligt. På min kusins kalas tog han i min arm och smekte den. Stel blev jag. Igen? Varför igen?
Mina kusiner kallade honom för farfar. men aldrig jag. Min farfar gick ju bort innan jag föddes. Alla andra lekte med honom och hade kul medans jag satt på en stol längre bort men dom vuxna.
Jag försökte alltid undvika följa med på saker där han skulle vara i närheten. Men jag ville inte göra andra ledsna så jag följde med ändå. Jag stod ut.
Jobbigast var hans begravning. Jag gick för Farmors skull. Jag blev ledsen för henne men jag kännde ingenting av begravningen. Ondast gjorde det när prästen läste upp hur snäll han var mot alla, hur bra han var med barnen i släkten och hur han var den mest omtänksamma. Då brast det. Jag var den enda i kyrkan som inte kunde hålla med. Jag var den enda som inte förstod.
Han satte trauman i mitt liv.
Lilla jag. Det var inte ditt fel att släkten slutade träffas. Det var han.
VILL NI HJÄLPA OSS ATT HÅLLA DUMPEN RULLANDE SÅ ÄR VI VÄLDIGT TACKSAMMA
Om någon i min släkt skulle sexuellt ofreda något av mina barn så hade jag klippt kontakten med denna person, allt för att skydda mina barn. Det är alltid den vuxnas fel, aldrig någonsin barnets fel. Du borde inte behövt träffa förövaren alls efter första incidenten.
Jag kramar om ditt lilla jag ❤️ Och jag kramar om ditt stora jag ❤️
Jag känner igen mig i det du skriver.
Det är inte ditt fel. Det är aldrig ett barns fel.
Ta hand om dig på bästa sätt. 🙏🏼❤️
Usch! Det känns som att jag återupplever min barndom när jag läser detta! Min mor gick bort på BB efter att jag föddes, bara knappt tre år efter det så träffade min far en sjuk kvinna som hela min barndom begick övergrepp på mig i form av fysiskt våld och psykisk terror, bestraffningar etc! Jag minns än idag när jag 4år gammal stått i timmar i tvättstugan iklädd endast pyjamas. Iskall med en vuxen skrikandes psykotiskt tills jag av rädsla kissade på mig. Terrorn fortsatte flera timmar som bestraffning för att jag kissat på mig. Vart var min far? Fullt medveten om vad han lämnat sin förstfödde i, sveket mot min mor han begick som inte fanns där för att skydda sitt barn. Resten av min släkt och familj försökte i förtvivlan de första 10 åren att göra allt dom kunde för mig. Vilket gjorde att släkten splittrades och jag fick veta vid varje givet tillfälle att det minsann var mitt fel. Övergrepp och terror var mitt fel, det var mitt fel att jag gråtandes bad min farmor och farfar om hjälp. Att dom reagerade gjorde att min far begick ännu ett svek mot min mor genom att välja förövarens sida. Som vuxen idag gör jag det jag kan för att hedra min mors minne, det hon berövades! Min fru bör min mammas namn, vi besöker henne så ofta vi kan. Det som gör mig arg idag som vuxen är inte vad som skedde med mig utan hur min mammas minne förnedrades och hur det genom att förgripa sig på hennes barn det barn hon lämnade efter sig gjorde henne totalt maktlös. Att växa upp som barn med en splittrad släkt och känna att det är ens fel som barn vet jag mycket väl hur det är! Det är ingenting jag önskar någon och du ska veta att du är inte ensam!
Vuxna som misstror barn som vågar berätta eller ignorerar eller ursäktar är själva förövare! Den insikten bör alla vuxna ha med sig, det ska man inte som för många av oss behöva ha varit med om övergrepp själv för att förstå! Bara en notis och tillägg till det du skrev! Instämmer helt med dig!
Har också vuxit upp under förtryck, dock inte genom fysiska eller sexuella övergrepp. För mig var det fråga om psykisk terror, något jag då inte kunde sätta namn på, eller förklara för skolpsykologen jag i hemlighet gick hos. Min far och några av mina betydligt äldre syskon såg under hela min uppväxt till att jag klev in i vuxenvärlden som ett psykiskt vrak, helt utan självförtroende. Hel och välmående på utsidan, som en myrstack på insidan. Hade svårt i skolan, eftersom jag koncentrerade mig på att vara, främst min far och min bror till lags. Har långt senare förstått att det aldrig skulle funkat.
Minns en gång då min bror beordrade mig att gå och sätta mig i pannrummet, minns inte vad jag hade gjort för fel. Dörren till pannrummet var olåst, men jag vågade inte annat än att sitta kvar på vedhögen. Mitt i natten kom min mor (son var snäll) och hämtade mig, men det var knappt jag vågade följa med henne upp i huset. Jag tror jag var sju år då. Nu är jag sextiosju och plågas dagligen av minnena, även om de bleknat något.
Så fruktansvärda historier Albin och Rolle. Skickar massa ljus och kärlek och hoppas ni får ro i livet❤️❤️❤️