7 december, 2022

Hon gör allt sakta idag. Stirrar in i tomma intet. Minnesbilderna börjar hopa sig som en black Friday rea i USA. Hon trängs bland allt som vill komma fram och vara först. Illamåendet väller upp. Bild på bild på bild, rullar upp som en film som inte går att blunda bort.

Hon vill skrika ”håll käften, låt mig vara!”

Samtalet hon haft gav fler pusselbitar i det ofärdiga traumapusslet som mer liknat en omöjlig labyrint, där man varken vet vart man ska börja eller vart slutet är. Det verkar som att det hela tiden uppstår nya outforskade vägar. Vägar som mest leder djupare in i mardrömmen. Händer som rör där de inte ska, känslan av att förråda den andre vuxna när man söker trygghet i sin mormor. Lukten av kaffe och nybakat bröd, fragmentet som gör ont i magen men som säger ”snart är det över, du kan snart röra dig fritt för ett tag”.

Minnena av alla leksaker och gosedjur, ett överfullt rum fyllt till brädden av skräck och inre kaos. Hade en viss medvetenhet gjort att hon placerat saker överallt i den lilla ombyggda skrubben så att ingen kunde överraska henne på natten? Hon brukade alltid ha en lampa tänd med vetskapen om att ondskan lurade i mörkret. Täckt av alla gosedjur som fanns låg hon begravd under dem och lyssnade efter farliga ljud. På morgonen hade hon ändå kissat på sig.

Hon börjar minnas de lekar som hon i efterhand förstod var för att förstå övergreppen. Lekarna som fick henne att vilja slita av sig huden och duscha i timmar. Hon kände ett förakt till sig själv för att hon frivilligt lekte dessa sexuella lekar och att kroppen i ett kort ögonblick fick en reaktion. Det var reaktionen hon hatade och ville förstå. Varför var detta så viktigt för vuxna? Hon var ju dessutom bara ett barn.

Nyligen fick hon ett foto på sin förövare. Leendet är inställsamt, maktgirigt och hela kroppen spänner sig. Efter samtalet med ytterligare en som överlevt inser hon hur mycket hon inte vet, potentiellt finns en till förövare. Hon minns ytterligare en av dessa lekar och hur han hindrat henne. Skammen var omedelbar. När han tog bort dockan är det som att det ligger något hårt kvar i luften. Hon ombeds sova, men kan inte och efter det är allt svart. Precis sådana minnen hon har av den hon kallat morfar. När hon var hos den hon också misstänkt så minns hon tydligt hur hon går ut i hans kök. Tar försiktigt och tyst ner hans tabletter ifrån spishyllan. Hon hade sagt att hon skulle göra en experimenterande dryck som hon brukade, den brukade kunna innehålla allt från mjölk, senap, sylt och kryddor. De brukade smaka bedrövligt, men gav henne utlopp för tristess och nyfikenhet. Hon nådde inte upp och fick använda en köksstol.

Denna gång var annorlunda. Hon stannade upp mitt i den äckliga blandningen för att upptäcka tablettburkarna på spishyllan. Hon tog tyst ner dem och tog försiktigt ut några medan hon lät vattnet rinna ur kranen så att de t skulle dämpa ljudet. Hon hade tänkt att ta sitt liv.

Plötsligt stod den potentiella förövaren där, hennes pappa.

Hon hade på flera sätt skadat sig och tänkt på självmord redan är hon var runt fem sex år. Allt från att hoppa i älven. Hon förbannade sin rädsla för djupt vatten. Hon satt ofta med balsnören och funderade på att hänga sig. Hon både bet rev och stoppade naglar och annat vasst i huden. Hon stod verkligen inte ut.

I fosterhemmet slogs hon med dammsugarrör och mattpiska. Ihopkrupen i fosterställning tills hon grät. Innan dess var fostermamman inte nöjd. Hon upplevde tidigt att hon inte hade något som helst värde.  Att hon var äcklig, med smutsiga tankar. Hon anade aldrig att det inte var hennes egna tankar hon bar. Hennes mamma hade ofta fester på umgängeshelgen och hon gömde sig ofta i garderoben. Höll sig vaken tills hon somnade utmattad. Mamma väckte henne med samma förvånade min som alltid. Hon har minnen av hem de besökte där hennes bara barnfötter slingrade sig fram genom glassplitter på golvet och hon tog skydd bakom schäferhunden. Just det hemmet har etsat sig fast. Gubben som följde hennes kropp med blicken. Mamma som var arg. Hon skickades till vardagsrummet intill. Ännu ett minne som är svart.

Hon vet inte längre om hon ens vill minnas, men något äger att hon måste. Hennes biofamilj är fyllda till brädden av en tystnadskultur. I den gömmer man alkoholiserade föräldrar, pedofiler, glömda födelsedagar, svek och lögner. Man sveper in allt i rosa sockervadd och skyddar varandra in i döden, även om lögnen blir uppenbar. Som den gången mamma ”glömt” hennes påskägg tills det enligt henne hade möglat. Eller den gången hon som liten träffat mamma på ett café och hon sagt ”du är full, mamma”. Mormor hade genast komma till undsättning. När hon en stund senare gick på toaletten dröjde hon sig kvar. Hon hörde socialsekreteraren förmana både hennes mamma och mormor om att de inte kan ljuga om så uppenbara saker. Hon hörde mammas tjocka svekfulla tystnad och mormors försvarstal, soc suckade. Hon gick på toaletten och grät så tyst hon förmådde.

En del har sagt till henne att sluta älta eller att sluta vara kvar i det gamla, det är ju ändå förbi. Hon önskade att de hade rätt. Det har inte rätt. Idag har hon extra svårt att andas när minnena trängs som att de har den viktigaste rollen och bara måste berätta det för henne, om och om och om igen.

Det är ingen film man kan blunda till när det blir obehagligt. Det är en film som aldrig tar slut och som tar dig till skräckens centrum, där alla sinnena återupplever varenda beröring, ord, tonläge, känsla och tanke. En mardröm du inte kan vakna ur och en film som aldrig tar slut.

Det enda som ger hopp är att vissa dagar är åtminstone filmen inte lika högljudd, hon håller kvar för livet genom den här dagen. För det blåser så hårt idag att hon har riktigt svårt att andas.

”snart” viskar hon mjukt, snart är rösterna från förr lite svagare igen.

”Håll ut, snart!” viskar hon igen.

/Hon

VILL NI HJÄLPA OSS ATT HÅLLA DUMPEN RULLANDE SÅ ÄR VI VÄLDIGT TACKSAMMA

Swish: 0760075779

1 thought on “Minnets eviga labyrint

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.