26 november, 2022

Rösten blir ynklig när hon svarar i telefonen. Det är dags för veckans samtal på psykiatrin. Det där samtalet som kräver att hon håller undan ravinen inom henne för hon anses för sjuk för att de ska kunna hjälpa henne.

Det har gått ca tio år och allt har stått stilla, inte en tillstymmelse till rörelse. När kan jag få hjälp? Hon nästan viskar fram frågan för hon vet redan svaret. Något dör inom henen varje gång svaret kommer.

Jag vet inte. Du räknas som för skör för att traumabearbeta nu. Åter igen ska en stabiliserande terapi sättas in. Hon har tappat räkningen på hur många år hon satts i stabiliserande terapi. Kroppen har gått sönder av all stress och de långvariga sjukdomarna hon bär har bara förvärrats. Stressen har lett till kramper som gjort henne okontaktbar. Som längst var hon mer eller mindre okontaktbar i åtta timmar. Hon hade fått åka med ambulans då hon varken svarat på tilltal eller smärtstimulering. Långt ifrån henne hade hon hört en orolig röst ropa.

Hon är medvetslös!

De trodde att hon kanske tagit en överdos. Hon ville skrika åt dem att hon var där, men hon kunde inte röra en muskel. Hon krampade och hennes saliv blötte ner både ansikte, hals och hår. Det infann sig en viss ro i att sjunka djupare ner i medvetandesänkan. Där kunde hon vara trygg mot världen utanför.

När hon vaknat upp på sjukhuset hade hon inte bara röra huvudet minimalt. De hade på något vis fått henne att sitta upp för att ta urinprov. Hon hade fallit ihop utmattad igen när hon kommit tillbaka till sängkanten. De tolkade det som att hon då var vaken. Hon hade inte orkat knäppa byxorna, det var det sista hon mindes. Hon hade gjort allt för att försöka kommunicera genom svaga handkramningar. När hon vaknat på allvar, kunde hon fortfarande knappt röra sig. Hon försökte röra fingret, men kroppen ville inte koppla. Det började sakta gå upp för henne att hon hört sitt namn och någon som presenterat sig och sagt att de skulle till akuten. Hon hörde blåljusen som om de var mil bort, men insåg på någon nivå att de var för henne.

Efter flera timmar på akuten bestämdes det att hon skulle vidare till psykakuten. Hon ville protestera, men kroppen löd inte. Hon kramade motvilligt deras hand. När nästa ambulans kom så var förståelse som bortblåst. Hon fick ett bryskt bemötande att hon minsann kunde röra sig för att hon flera timmar innan hade klarat att lämna urinprov på en stol de kört in till hennes säng. På vägen till psykakuten åkte hennes kropp fram och tillbaka och hon ramlade allt längre ner i bältet. Hon var mer medveten nu. Salivet fortsatte att rinna och ambulansföraren suckade medan han torkade henne upprepade gånger. När de var framme for båren upp så pass snabbt att det svartnade för ögonen, hon stod i stående och förväntades nu att kunna gå. Två skötare tog tag i henne och släpade henne med sig. Det sista hon hörde var att hon ”bubblat” lite i ambulansen. Bubblandet avsedde hennes överproduktion av saliv. Att hon krampat igen var inte viktigt. Skötarna drog henne framför sig fast att hon vid flera tillfällen föll ihop. De skrek åt henne att skärpa sig. Hon försökte så gott hon kunde att förmå sin kropp att röra sig. Läkaren ville skicka hem henne. När hon fick ytterligare en medvetandesänkning så lades hon in. Dagen efter fick hon åka hem, hon skulle ju utredas på psykiatrin. Något de planerat in länge, mest för att kontrollera vilka diagnoser som kvarstod. Det var hennes första större krampanfall, hon var rädd. Hon bad dem be öppenvården att skjuta på det. De sa nej och skickade hem henne. Dagen efter fyllde hon år och var sprängfylld av självmordstankar. Inget de tog notis om.

 

Hon kastas tillbaka till den dagen igen när hon idag satt och försökte be om något att hålla fast vid.

Behöver jag vara orolig för dig just nu? Undrade rösten på andra änden.

Vad skulle hon svara? Varenda dag kändes som en kamp på liv och död.

Hon svarade att det var värre på lång sikt. Det hon menade var att greppet om livet började bli svårt att hålla fast vid. Ingen som hänger i ett rep utanför ett stup kan hålla kvar i all evighet. Rösten i andra änden lät oengagerad. Hon gav ett kort bra som svar.

Bra? Ingenting var bra. Mardrömmarna jagade henne och uppenbarligen hade hennes samtalskontakt sagt att allt hade varit som vanligt med henne. Hade hennes helvete blivit en vardag för dem? Hur mycket lägre kunde hon få sjunka. Den vikarierande rösten hade sagt i andra änden att bedömningen hade varit att öppenvård inte räckte till för henne. Ändå höll de envist fast i att behandlingshem aldrig skulle ske. Inläggningar skulle bli den säkra hamnen hon skulle vila vid när hela hennes inre brast. Samma inläggningar som de alltid sagt ”inte fungerat” men nu skulle det nog funka när syftet var tydligare. Skulle de då sluta lägga skulden på henne när hon inte blev levnadsglad inom några dagar? Skulle de sluta skuldbelägga henne när självmordstankarna ökade? Skulle de äntligen se att hon led och simmade för livet eller skulle deras ord få henne att drunkna in i ett hopplöst bottenlöst mörker, där hon lade än mer skuld på sig själv?

Hennes röst tynade bort ju längre samtalet pågick, efteråt sov hon. Utmattad. När skulle de inse att alla jag vet inte, alla hänvisningar till alla andra och planer som redan testats var just anledningen till att det var svårt att andas? Det var som att all luft redan var använd, förbrukad. Hon levde vidare på syrefattig luft och det blev allt svårare att andas….

/Hon

VILL NI HJÄLPA OSS ATT HÅLLA DUMPEN RULLANDE SÅ ÄR VI VÄLDIGT TACKSAMMA

Swish: 0760075779

9 thoughts on “Allt svårare att andas

  1. <3 Psykiatrin varken öppenvård eller slutenvård har generellt ingen kunskap om trauma. Det är skrämmande hur de brister i proffesionalitet, empati och omtanke. Kan tro att vi har en psykiatri som är kvar på medeltiden. Har själv blivit utsatt inom psykiatrin, känns som en dubbelbestraffning, först av förövaren och sedan av psykiatrin för att man har traumasymtom. Förstår inte hur de kan leva med sig själva varken psykiatrin eller förövarna.

  2. Den här typen av konstruerad fiktion är så intetsägande. Mer intressant att läsa vad överlevarna skriver.

    1. Vad menar du? Hon är ju en överlevare som beskriver sin vardag. Det hon beskriver kan vara realiteten för en överlevare i vuxen ålder. Kryp tillbaka under den sten du kom ifrån. Kan du inte skriva något vänligt, skriv inget alls.

  3. Jag har valt att skriva ur detta perspektivet då det är lättare under psedonym att ha det perspektivet, plus att texter oftare är lättare att ta till sig då. Om du söker på dissociativa kramper eller funktionella kramper så kommer du hitta det jag beskriver. Även om det är svårt att ta till sig så är detta både sant och verkligt. När kroppen lade av av stressen ptsd:n gav så hade läkarna som höll teamkonferanser ingen aning om vad som hände med mig, mer än att det var orsakat av min ptsd.

  4. Fina,fina du!!
    Så oerhört starkt av dig att dela detta med oss.Du har gått igenom helvetets portar och kommit ut igen. Jag, liksom andra kan inte till fullo förstå vad du gått igenom. Men, jag försöker och det gör ont i mig när jag ser den avgrund av ångest som du genomlidit.
    All kärlek och styrka till dig.

    1. Tack för dina fina ord. Jag kämpar ännu flr stt få hjälp. Tyvärr är det inte över för att traumat slutar, då börjar en ny resa.
      Men dina ord värmer, tack

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.