Jag vaknade av att min styvfar hade tagit min hand och lagt på sin snopp. Jag försökte ta loss den men han höll så hårt med sin hand över min att jag inte lyckades. Han sa att detta skulle gå fort om jag bara gjorde som han sa. -”Du vill väl inte väcka din bror”, sa han. Det var min brors önskan att vi delade rum. Då tyckte jag det var kul. Men i dagsläget så fanns det andra anledningar till varför. Även han var utsatt, men med slag.
När min styvfar var klar så släppte han min hand och gick. Han sa att detta gjorde jag bra så och om jag hade tur så kunde det ske igen.
Jag vände mig om och försökte sova men tårarna kom. Jag höll kudden över ansiktet för att inte väcka min bror.
Detta skedde under många kvällar och under många andra tillfällen.
Hade dom folk hemma så ville min mamma att jag skulle komma och sitta i knä på honom. Jag kommer ihåg känslan av avsky och att jag var rädd. Jag tordes inte säga nej. Han smekte mig på ryggen och benen och jag kommer ihåg att jag mådde illa. Jag försökte att säga att jag inte ville till mamma men hon sa till mig att det var ok.
Jag hatade att vara ensam med honom. Jag visste aldrig vad som skulle hända.
Jag kommer ihåg att han låste in min lillasyster, hans egen dotter, vid flera av tillfällena. Han sa även flera gånger att om inte jag ställde upp så skulle han ta henne i stället.
Allt blev värre med tiden, ofta i samband med att han drack.
Han kunde låsa upp dörren till toaletten när jag var där inne och ville att jag skulle kissa över honom när han låg på golvet och att vi sen kunde duscha ihop efteråt.
Det hände att han ville sitta och titta när jag duschade och samtidigt onanera.
Jag pratade inte med någon om detta. Jag försökte med mamma men jag tror hon visste om att något pågick.
Tillfället som kanske var avgörande för ett avslut, var nog när han jagade mig och min bror runt kvarteret med luftgevär. Vi sprang till en granne och gömde oss där.
Så här efteråt när jag tänker tillbaka så tror jag att dom eller nån annan granne gjort någon anmälan. För det kom folk som aldrig vart hemma förut och de satt och pratade och var allvarliga vid köksbordet. Strax efter så flyttade han ut.
Mamma blev arg och ledsen på mig och tyckte att det var mitt/brorsans fel.
Jag kommer ihåg alla tillfällena som om det va igår. Jag är 50 i dag och detta skedde under ett par år från att jag va 9/10.
Efter en tid så kom det poliser hem och berättade att han hade blivit nerstucken och var död.
Mamma tog det hårt och grät mycket. Jag kommer ihåg alla som beklagade och ville stötta oss men jag var glad. Jätteglad.
Man glömmer aldrig.
Det har påverkat mig så många gånger under min uppväxt. Visst kan man leva med det men det är inte en dans på rosor direkt. Jag har klarat mig, men det finns massor av barn som växt upp med liknande som fortfarande mår dåligt. Ta hjälp och prata med nån om det. Det är inte vårat fel det som hänt.
Jag får ibland höra att jag är känslomässigt kall och att jag ha svårt att släppa in folk.
Jag har fortfarande inte pratat med någon om detta. Funderar ofta på att göra det men har inte kommit dit än.
Men jag brinner för att försöka hjälpa andra barn som mår dåligt. Jag tvekar inte att göra en anmälan om det finns misstankar om att nån far illa.
Som äldre tror jag det har påverkat mig mer.
Tack så himla mycket för allt tid och allt jobb ni gör med dumpen.
Det finns alltid en plats här om ni behöver sovrum/mat.
VILL NI HJÄLPA OSS ATT HÅLLA DUMPEN RULLANDE SÅ ÄR VI VÄLDIGT TACKSAMMA
Swish: 076-0075779
Jag tror att du gör helt rätt i att gå och prata med någon/en stödgrupp för att få stöd och verktyg i din hantering av det du tvingades uppleva och de minnen som du har. Hoppas att du har har en trygg plats du kan landa nu när du inte behöver oroa dig för att bli utnyttjad av någon annan.