Hej!
Jag har många gånger funderat över hur mitt liv skulle ha sett ut om jag inte varit utsatt för övergrepp.
Jag levde i två väldigt dysfunktionella förhållanden, där jag fick utstå fysisk och psykisk misshandel.
Men jag trodde inte att jag var värd mer än så.
För vem ville ha den här hor@n?
Jag hade inte höga tankar om mig själv.
Jag var singel i några månader mellan dessa förhållanden.
Jag törstade efter kärlek och någon som brydde sig om mig, men jag valde fel män och allt blev bara värre.
Jag trycktes ner som person, så jag inte ens kände mig värd sockarna i mina egna skor.
Hur hade livet sett ut för mina barn om jag inte varit utsatt?
Hade barnen varit lyckligare då?
Hade jag kunnat vara en bättre mamma?
Jag hade episoder av djupa depressioner och kraschade gång på gång, barnen fick bara ”hänga med”.
Jag orkade ju knappt med mitt eget liv, hur kunde jag då vara mamma samtidigt till två små barn?
Jag har levt med en enorm skuldkänsla för mina barn.
Hur hade det sett ut om jag inte utsatts för övergrepp?
Hade vi varit den där perfekta familjen med leenden på läpparna?
Hade jag hittat en man som behandlade mig väl?
Under många år så kändes det som om att jag levde i ett mörker, jag hamnade i en period med social fobi på 3 månader. När barnen skulle till förskolan på morgonen, kunde jag ibland cykla dit i bara morgonrocken. Jag cyklade hem, ställde väckaren på 15.45 och sov mig genom dagen. Hämtade barnen, handlade en enkel middag på den lilla närbutiken, ofta fiskpinnar, gav barnen middag och gick och la mig samtidigt som dom.
Jag sov 85% av dygnen.
Jag har många gånger undrat vad personalen på förskolan tänkte om mig. En gång försov jag mig och personalen kom hem till mig med barnen. jag har aldrig skämts så mycket!
Jag var ju expert vid det här laget att dölja mitt mående, men dom måste ju ha undrat. Två gånger var jag ute under dessa månader, då med alkohol i kroppen, det var bara då jag orkade möta andra.
Jag har en helt fantastisk familj som räddat mig många gånger, mamma, min bonuspappa och mina syskon har hjälpt mig många gånger när jag rasat.
Mamma har fångat upp mig, tagit hand om barnen, tagit hand om tvätt som legat i berg, städat och lagat mat, låtit mig och barnen flytta in i perioder, fått maten serverad.
Mamma sökte hjälp till mig, men det fanns ingenstans att få den hjälp jag behövde i hela Sverige då.
Det dröjde 15 år till innan ett behandlingshem dök upp och jag hamnade där.
Jag stannade i 6 månader och det var det bästa som kunde ha hänt mig.
Äntligen fick jag gråta, skrika, skriva av mig, prata och framför allt känna mig förstådd. Det var de bästa investerade månader jag gjort i mitt liv. Jag har sedan dess inte hamnat i dessa extremt djupa depressioner, utan klarat mig ganska bra. Visst har jag ibland känt mig nerstämd, men jag har kravlat mig upp för egen maskin.
Men tankarna finns där…
Hur hade mitt liv sett ut utan övergreppen?
Hade jag varit en lycklig, sprudlande och glad person, med barn som sluppit gå igenom hemska perioder då mamma inte orkat med livet eller orkat vara mamma fullt ut? Hade barnen varit lyckligare?
Hade mina barn inte känt bitterhet?
Jag har gjort allt jag kunnat i min makt för att vara en bättre mamma efter behandlingen. Men jag vet att jag har brustit ibland. Men jag måste inse att det inte var mitt fel! Jag var en liten flicka som 4 förövare förgrep sig på. Ca 150 grova övergrepp fick jag utstå. Vem skulle inte få sin själ, sitt liv och sitt värde förstört efter det? De enda jag kan göra idag, är att hoppas att mina barn innerst inne förstår att jag gjort så gott jag kunnat. Och att jag gjort så gott jag kunnat att försöka ställa allt till rätta igen.
Idag är jag välsignad med två underbara barnbarn som jag kan slösa all min kärlek på!
Det känns som om att jag fått en andra chans till att få upprättelse att få visa vem jag faktiskt är.
Sexuella övergrepp förstör människors liv!
Vi måste synliggöra detta bättre och inte dra en gammal möglig filt över det som folk inte orkar se!
Vi här och nu måste få folk att vakna!
Se hur verkligheten ser ut för överlevare!
Tack för att du orkade läsa!
Och skriv gärna vad du känner är något som tyngt dig genom livet.
VILL NI HJÄLPA OSS ATT HÅLLA DUMPEN RULLANDE SÅ ÄR VI VÄLDIGT TACKSAMMA!
Åh vad du har fått kämpa, tänkte precis som dig, historier som din behöver komma ut och allmänheten behöver få veta vad som pågår och att många har en historia av övergrepp. Så starkt av dig att berätta, tack för att jag fick möjlighet att ta del av din story.
Jag har fått kämpa perioder av mitt liv med alkoholiserade män, och att ha små barn samtidigt, tack och lov inga övergrepp men psykisk misshandel i förhållande.
Ja barnbarn är underbart.
Tack för att jag fick ta del av din historia, så viktigt både att skriva dem och att andra får läsa, Lycka till.
Tack för att du orkade beskriva vad du tvingats uppleva. Tack även för att du hade styrkan att ta dig igenom allt, för din och dina barns skull. Jag har själv aldrig råkat ut för något liknande. Det du beskriver ska ingen behöva uppleva, men dessvärre händer det ”varje dag”.
Jag önskar dig allt gott framöver och njut så mycket du kan med dina barn och barnbarn! Kram från Falkenberg!
Känner så igen mig. Dock har jag aldrig blivit fysiskt överfallen men haft en mamma med svår depression, ångest, och diverse psykiska problem. Först när jag fyllde 18 (hamna i familjehem när jag va 13) fick min mor hjälp, professionell hjälp. Och september -23 slutade hon med sina mediciner och mår bra fast mormor somna in i mars i år.
Styrkekramar till dig <3