Skolan ville inte att jag skulle anmäla min förövare.
Jag är född på hösten så jag var fortfarande tretton år då jag började på en liten skola där jag gick under åttonde och nionde klass, på skolan gick barn med adhd och autism, vi som inte passade i en stor skola med 30 elever i varje klass, men ändå inte hörde hemma i särskolan. Under mitt första år var vi bara 11 elever på hela skolan, vi blev som en familj och jag längtade till skolan när jag inte var där.
Under min första skoldag träffade jag en kille, han gjorde slut med sin flickvän och blev tillsammans med mig. Efter år av mobbning var jag så stolt över att ha fått min första riktiga pojkvän och att han inte lyssnade på mobbarna utan såg mig och älskade mig för den jag var. Vi hade det jättebra, ungefär ett par veckor. Efter vår första konflikt ville jag be honom om ursäkt, som försoningsgåva fick han min oskuld på ett bord i skolan.
Jag och min pojkvän var oskiljaktiga, han spenderade mycket tid hemma hos mig då han hade det jobbigt hemma. Vi hängde i samma kompisgäng utanför skolan och var det självklara paret. Min mamma och styvfar älskade honom. Bakom den perfekta fasaden hade dock en annan, hemlig, verklighet vuxit fram. Jag fick dagligen höra att jag var tjock och äcklig trots att han visste om min ätstörning, och under mina kläder gömde sig blåmärken från det våld han utsatte mig för, men utåt var allt bra, som jag sa, vi var oskiljaktiga.
Två månader efter min fjortonårsdag utsatte min pojkvän mig för en våldtäkt, han tjatade om analsex och jag sa nej, han fortsatte tjata och jag sa nej. Till slut gjorde han det emot min vilja. Jag började blöda och grät. En tid senare kom det fram att min pojkvän varit otrogen. Inte bara otrogen, han hade rent av våldtagit ännu en tjej. Jag fick kontakt med henne och vi bestämde oss för att anmäla honom gemensamt, både för misshandeln han utsatt oss båda för och för våldtäkterna.
Det var nu skolan opponerade sig.
Hur tänkte jag nu att den goda stämningen mellan oss elever skulle upprätthållas?
Var jag verkligen säker på mitt beslut, att anmäla var den rätta vägen att gå?
Jag upplevde att skolan valde killens sida, istället för att stötta mig i det hemska jag genomgått kritiserade de beslutet att anmäla och fick mig att känna att den dåliga stämningen som blev i och med anmälan var mitt fel.
Skulden var min att bära.
Om vuxenvärlden fortsätter svika unga på detta sätt leder detta till en fri spelplan för förövare att begå övergrepp.
Genom att skapa skuldkänslor hos barnen minskar chansen att barn vågar be om hjälp.
Det jag önskar är att skolan hade trott på mig och stöttat mig då jag valde polisanmälan.
Kanske hade då mycket hemskt som jag idag går i terapi för sluppit inträffa.
Vi vuxna bär ett ansvar att lita på offrets berättelse och stötta och hjälpa så gott vi kan.
I alla lägen.
VILL NI HJÄLPA OSS ATT HÅLLA DUMPEN RULLANDE SÅ ÄR VI VÄLDIGT TACKSAMMA!
