Sols krönika

Om jag såg någon av mina förövare idag så vet jag inte riktigt vad jag skulle säga.

 

Ibland har människor en klar bild av hur mötet med de som utsatt dem skulle se ut, men jag saknar en sådan bild. Jag har tankar om vad jag skulle vilja ha sagt, men jag tror inte att jag skulle kunna få ut de tankarna muntligt och egentligen har jag inte ens behovet att göra det.

 

En gång i tiden, när jag var liten, så bar jag ett barns naivitet, hela världen var god och ingenting ont skulle kunna hända.

Jag blev utsatt för mitt första övergrepp som treåring, men som liten glömde jag bort det och det tog flera år innan det kom ikapp mig.

Som barn var livet en lekplats för mig att utforska, det är någonting som togs ifrån mig, likaså stals kärleken jag kände till alla och envar ifrån mig.

Jag pratade med min psykoterapeut om detta, att det är så svårt för mig att låta någon betyda någonting för mig på riktigt, om någon betyder någonting skapar det möjlighet att såra och skada mig, och därför har jag svårt att närma mig andra människor känslomässigt.

 

Det är förövarnas fel, för det har inte alltid varit så.

 

Någonting annat som stals ifrån mig var kärleken till mig själv.

Sakta, sakta börjar den att byggas upp igen, men i många år älskade jag att hata mig själv mer än vad jag älskade någon annan människa. Självhatet blev det som drev mig framåt i livet, och inte till några vackra platser. Jag fastnade i missbruk och självskadebeteenden av alla dess slag, något jag tagit mig ur men som jag fick slåss likt David mot Goliat för att vinna över.

 

Dessa negativa upplevelser är förövarnas fel. 

 

Mardrömmar, ångest, folkskygghet. det är också förövarnas fel.

 

Komplex PTSD och timmar av terapi för att komma fram till lösningar och svar, det beror också på mina förövare. 

 

Så vad vill jag säga till mina förövare?

 

Kanske någonting liknande. Jag vill berätta vad de fick mig att utstå, hur det kändes både innan och efter deras övergrepp, beskriva alla drömmar i detalj som fortfarande jagar mig ibland om nätterna. Men jag vill även berätta för dem hur jag vann. Att jag börjat läka, att jag har de finaste barnen i världen, att jag har drömmar, ambitioner och mål. Jag vill berätta för mina förövare att de inte lyckades stjäla det viktigaste från mig: mitt liv. 

 

Jag har egentligen ingen önskan att konfrontera de som utsatt mig. Jag vet att vissa drömmer om det, att konfrontera och få ett avslut, jag känner inte att jag behöver det.

Mitt avslut kom när jag valde att bygga upp mitt liv från grunden, bli drogfri, börja terapi, skaffa familj och en framtid. Om jag skulle möta någon som utsatt mig så skulle jag välja att bara gå förbi och passera, för de är inte värda min tid. De fick alldeles för många år av mitt liv, och därför skulle jag inte ge dem ens en blick.

 

Min tid är nu och jag förtjänar att vara lycklig.