Vem är en förövare?
Kanske tänker ni att det finns en klar och tydlig bild av vem en förövare är.
Ser ni bilden framför er?
I så fall vill jag att ni tar det största suddgummit ni kan hitta och trollar bort den.
Den verkliga förövaren kan se ut hur som helst, jobba med vad som helst, ha vilket ursprung som helst och leva i vilken familjekonstellation som helst.
Den första och värsta mannen som utsatte mig under de år jag var utsatt för barnprostitution jobbade som vaktmästare på min skola, till mig sade han att han egentligen arbetade för Säpo men hade vaktmästare till yrke som en slags täckmantel för det han egentligen gjorde. Ung och naiv trodde jag honom, det han sade stämde självfallet inte, i själva verket jobbade han för Samhall.
Utöver honom blev jag utsatt av högt uppsatta affärsmän, av studenter, av pensionärer, och allt däremellan. Hemma hos vissa fanns fotografier av barn och familj, andra levde som singlar.
Ofta märkte jag på en gång om det fanns en vigselring, en gång fick jag ett e-mail av en kvinna som undrade om jag träffat hennes man. En annan berättade att hans fru hade allvarlig cancer och därför inte kunde ge honom något fysiskt samliv, och därför hade han sin frus tillåtelse att träffa andra, jag tvivlar på att den överenskommelsen även innebar att han hade hennes godkännande att betala för att begå övergrepp på barn.
Jag hörde om en trend online, en frågeställning i stil med “vem skulle du helst vilja möta när du är ensam i skogen, en man eller en björn?”. Jag behövde inte tänka särskilt länge. Björnar beter sig som björnar gör, de är ganska förutsägbara. Springer jag på en främling, och särskilt en man, när jag ensam vandrar i skog och mark så ser förutsättningarna annorlunda ut. Jag har behövt lära mig att vara försiktig.
Som jag sa, en förövare kan se ut hur som helst.
Jag misstror inte alla jag träffar.
Däremot är jag rädd om mig själv.
Jag befinner mig helst inte alldeles ensam med en man om jag inte känner honom väldigt väl, jag kollar mig över axeln några extra gånger då jag går ensam genom mörkret.
Jag lämnar inte mina barn ensamma med vem som helst.
Jag tycker inte illa om män, men jag vet att jag bör vara på min vakt.
Nu kanske några härute skriker “inte alla män!”, och nej, inte alla män.
Men många män.
Alla män är inte våldtäktsmän, men (nästan) alla våldtäktsmän är män.
Därför känns björnen som ett tryggare sällskap.
//Sol
VILL NI HJÄLPA OSS ATT HÅLLA DUMPEN RULLANDE SÅ ÄR VI VÄLDIGT TACKSAMMA
Inget barn ska behöva gå igenom det du gått igenom.
I slutet av din text har jag några egna reflektioner. Det är inte bara kvinnor som vill undvika det andra könet, det gäller även bland män.
Själv undviker jag helst att vara ensam med kvinnor under 40 jag inte känner. Går hellre därifrån än att vara ensam med en kvinna i en tvättstuga, hiss, mindre väntrum, kollektivtrafik, möte eller liknande. Söker aldrig ögonkontakt med främmande kvinnor, inleder aldrig en konversation osv. Har inga väninnor jag umgås med ensam. Risken att bli anklagad för någonting är helt enkelt för stor och jag vill inte riskera det. Därför väljer jag att enbart umgås med andra män och de kvinnor som finns i min familj. Tråkig utveckling tycker jag.