Jag vill berätta lite om hur min familj förstörde mitt liv.
Jag hade en enda dröm, att bli dansare.
Det har gått så många år sedan sen jag dansade balett, det var en tid jag minns på både gott och ont.
Jag hade en enda chans att få komma in på balettakademi och trotts att jag hade ett öppet sår i magen vid intags provet på grund av jag opererats för en brusten blindtarm och jag hade så ont, en blindtarm som jag även fick operera om, eftersom min mamma sparkade mig på såret så att det blev inflammerat så pass allvarligt att jag höll på att dö, genomförde jag det, och jag klarade intagningsprovet.
Jag la all min tid på att bli dansare trotts att mina föräldrar som levde då, misshandlade mig ibland väldigt svårt.
Det är väldigt svårt för mig att acceptera att allt tog slut så snabbt, att jag dels blev misshandlad vid balettakademin men även att min dröm om att bli en dansare krossades, något som gör så ont eftersom jag hade talang och var både med i tidningen som en lovande talang och fick även stå på scen och uppträda.
Jag hade vänner, bekanta, jag hade en karriär framför mig.
Mina föräldrar gjorde många grymheter mot mig, men dansen var det ända jag hade som höll mig på benen, något som kunde få mig att tänka på annat.
Jag hade även en i familjen som både utnyttjade mig, men även våldtog mig i många år, hen har dessutom åkt fast på dumpen.se.
Jag vet att det är många år sedan jag dansade, med min ålder så är det omöjligt att göra något åt min situation eftersom min familj, mer eller mindre tog mitt liv ifrån mig.
Jag är inte ute efter att någon skall tycka synd om mig, sånt bryr jag mig inte om.
Jag vill bara förklara, berätta hur jag hade det hemma för att få folk att förstå att många barn sitter i min situation.
När barn sen ropa på hjälp som jag gjorde, blev jag det svarta fåret och mina föräldrar gjorde allt för att bli av med mig när jag signalerade till kuratorer om att allt inte stod rätt till.
Men jag fick skulden, det var mig mina föräldrar satte ditt, min mamma som jobbade som överläkare skickade mig på många olika undersökningar eftersom hon var fast besluten om att jag skulle ha en diagnos.
Men läkarna hittade ingenting och det gjorde min mor frustrerad.
Så hon kom med en briljant idé, jag var då kanske 12 eller 13 år, hon gav mig ett löfte, att om jag kunde spela en autistisk person så lovade hon mig en dator, naiv som jag var gick jag rakt i fällan.
Vi hade där hemma på riktigt, som teater, övningar där hon lärde mig hur en typisk autistisk person beter sig, sedan gjorde jag bara exakt som hon hade sagt åt mig att göra när vi kom till någon professor.
Något som leende till katastrof.
För tack vare att jag spelade att jag var autistisk, fast jag egentligen inte är autistisk, så blev jag autistisk på pappret.
Först då kunde hon sätta mig på olika boenden.
Sen dess har jag bott på ca 10 olika boenden, gått i över 10 olika skolor, eftersom jag blev flyttad varje gång jag signalerade att något var fel hemma, till sist blev jag flyttad ifrån Göteborg till Södertälje där jag befinner mig just nu.
Mitt liv är helt förstörd, jag kan inte göra något åt min situation.
Tack vare min uppväxt har jag varit väldigt ensam, jag har inga vänner, ingen familj, inget förhållande och sitter bara hemma nu förtidig eftersom jag har blivit socialt distanserad, samt förtidspensionär.
Jag vet inte vem jag kan lita på, dessutom känner jag skam över att ha blivit just förtidspensionär vid 40 års ålder.
Jag känner hopplöshet över att min historia kanske aldrig kommer att komma ut, men jag vill försöka få folk att förstå, hur mycket skada min förövare har gjort och om alla de övergrepp som även faktiskt min mor utsatte mig för, hon hade en fix ide att om hon kittlade mig mellan benen så skulle jag kissa, jag förstår inte, varför hon ville det?
Ibland fick jag även stå naken som en staty framför dem när jag åt, något jag inte heller förstod varför jag skulle göra, de duschade mig i iskallt vatten tills läpparna blev blå, en gång fick jag, på grund av det, 42 graders feber och blev väldigt sjuk.
Jag har varit väldigt nära att ta mitt liv flera gånger, jag har även varit inlåst för självmords försök.
Men jag ger inte upp, jag vill att man ska höra min historia, eftersom den är viktig för att få folk, lärare, ja alla att förstå vad barn faktiskt bli utsatta för hemma.
Det som är det mest tragiska i denna situation ändå, är att jag är adopterad.
Jag längtade efter en familj men fick misshandel, övergrepp och våldtäkter.
*********************************************************
kan ej med ord tala om vad jag lider o gråter av att läsa detta ilska för dessa avarter som ej ska finnas o mydigheter lycka till
Jag är så ledsen. Inte för att jag tycker synd om dig, men för att barn i vårt fina land får ha det så här utan att något görs. Hemska vuxna människor som förstör barns liv. Bara för att de har makten att göra det. Och för att risken för konsekvenser är minimal. Vi vuxna måste ta vårt ansvar för att skydda barn, inte bara våra egna, utan även andras. Tack för att jag fick ta del av din historia.
Så vidrigt att det är svårt att ta in!
Hej,
Tack för att du delade med dig av din historia.
Jag kan inte relatera till din uppväxt, tvärtom så var min bra – men, nu vid 36 har inte jag heller några egentliga vänner. Mina katter var mina absolut bästa vänner och när min sista avled känner jag mig så oerhört ensam trots att jag har min familj. Det är väl det som jag kan relatera till i din historia.
Jag vet att folk som skickar in sina berättelser här är anonyma, men om du läser kommentarerna här så vill jag säga några saker till dig;
Jag är din vän.
Du är fantastisk och unik.
Du är bra.
Du räknas.
Och framförallt så är du modig.
Sluta aldrig att dansa. Om du så gör det hemma framför din spegel eller för en publik så sluta inte. Dansa som en vind, dansa som en fri fjäril och sluta aldrig.
Kram från mig.
Jag önskar av hela mitt hjärta att historien gick att rita om för dig. Men kan det bli din andra chans istället att få börja om? Skriv! Skriv så mycket du kan. Få någon att hjälpa dig att sätta samman till en bok. Jag vill gärna läsa den och lära mig något av den. Och dela din börda.
Annica
Tack för att du berättar!
JA, socialen, polisen, läkare, psykiatrin, lärare, skolsköterskor och alla andra måste förstå att det finns föräldrar som medvetet gör sina barn illa!
Det finns föräldrar som medvetet manipulerar för att deras barn ska få diagnoser, ibland psykiska, ibland fysiska. Dessa föräldrars mål är ofta att framstå som ”offer” för sina ”sjuka” eller ”besvärliga barn”. Då får de sympati och uppmärksamhet. ”Stackars”, liksom. Och fokus förflyttas från deras misshandel till barnets beteende, som ofta är en konsekvens av misshandeln.
Min föräldrar var också sådana, men gjorde andra saker än vad dina föräldrar gjorde. Båda mina föräldrar gick medvetet in för att förstöra min framtid. På grund av dem blev jag diagnostiserad med en psykiatrisk diagnos som jag inte borde haft vid 13 års ålder, jag blev utsatt för ett medicinskt ingrepp som skadat mig för livet, de släppte flera gånger under min uppväxt, fullt medvetet, in pedofiler i huset som förgrep sig på mig, när jag började berätta drev de en förtalskampanj för att få alla att tro att jag ljög. osv, osv.
Men de hade fina fasader. Båda mina föräldrar hade bra jobb och framstod som goda samhällsmedborgare. Trots att min pappa troligen var personlighetsstörd och nog ibland nära på psykotisk, så galna idéer som han hade. Min mamma verkar haft en hjärnskada, iskall som en psykopat när man känd henne närmare, men väldigt bra på att spela teater för ytliga bekanta.
Dessa föräldrar finns och lurar socialen, polisen, psykiatrin och skolan medan de plågar sina barn hemma. Detta måste samhället fatta! Sätt aldrig diagnoser på barn som har skador, berättar om trauma eller har ett beteende som kan vara en traumarespons, utan att först ha utrett föräldrarna noggrannt och diagnostiserat dem! Det ska vara obligatoriskt att utreda hela familjen när man utreder ett barn.
Hemskt att det får fortgå. Vi har organisationen som säger sig värna om barns rätt, vi har lagar men ändå så sviks barnen. Jag tror att många skulle upphöra om de verkligen kunde sätta sig in i hur offren mår och vilka skador det orsakar. En manual för de som pysslar med övergrepp på barn vore bra.
Man är lumpen om man syns på dumpen. Sanna mina ord!
Jag kan inte hålla tillbaka tårarna, när jag läser din historia. Må du kunna få nån upprättelse, för att kunna gå vidare, och få må lite bättre dag, för dag.
Tack för att du orkade dela med dej.
Hej,
Blir väldigt ledsen över att höra din historia, din verklighet. Tack för att du också säger att du är adopterad. Många adopterade barn far illa i ”värdlandet”.
En tanke som slog mig, som arbetar som arbetsförmedlare, kan du ompröva ditt beslut om förtidspension? Eller låta det ligga vilande och samtidigt pröva annat. Att du är felaktigt diagnostiserad på papper bör inte ligga som hinder för dig att pröva arbetsmarknaden? Du borde höra med försäkringskassan gällande detta. Det viktiga för dig är att ditt beslut inte tas ifrån dig, om det skulle visa sig att du inte är arbetsför till exempel, då ska du ha kvar din förtidspension att vila på.
Ingen som vill, ska behöva sitta hemma och inte känna sig behövd i ett arbete. I ett arbete får du chansen att komma ut och träffa folk, kanske vänner.
Arbetsförmedlingen (af) har dessutom ett nära samarbete med specialister, såsom arbetspsykologer och andra, i vårt dagliga arbete. Vi borde höra din berättelse och utifrån den tillsammans försöka hjälpa dig till ett arbete.
En stor varm kram till dig ♥️