Jag var pojken som sålde sig själv
Jag var en ganska ensam pojke i stockholmsförorten där jag växte upp. Det var stökigt hemma med alkohol och droger och ett ständigt flöde med folk som stannade kortare eller längre tid. Jag anar att vi var “mardrömsgrannarna”.
Min pappa har jag aldrig träffat och mamma hade fullt upp med sina egna demoner och brydde sig sällan om hur jag kom och gick.
Jag hade aldrig berättat för henne att en av hennes pojkvänner kom in till mitt rum om nätterna och att det pågått längre än jag kunde minnas för när han bodde hos oss var det lite lugnare, det fanns oftast lite pengar, det fanns mat i kylskåpet och det kändes som en bra tid. Tanten som bodde ovanför och som jag låtsades var min farmor, behövde inte längre ge mig en smörgås eller låta mig sova på hennes soffa när det var ”fest” nere hos oss. Jag sa aldrig något till mamma för jag ville inte vara den som satte stopp för den bra tiden för det tog alltid slut ändå, förr eller senare, jag visste det.
Höga röster och saker som kastades. Har en bild av att jag sitter på golvet och håller för mina öron men hör ändå hur de skriker åt varandra. Ytterdörren slår igen hårt och mamma kommer in till mig, hon gråter och kramar mig, säger att vi klarar oss själva och får mig att lova att aldrig bli som dem vilket jag gör utan att förstå vad hon menar. Fast såklart, tids nog kom han alltid tillbaka och det började om. Allt började om. Men när jag var 12 åkte han i fängelse och försvann ut ur bilden och mamma grät ännu mer. Jag följde med och hälsade på honom och det kändes konstigt för jag var både glad och ledsen på samma gång.
Jag klarade aldrig av att berätta, jag skämdes och jag kände mig äcklig och skyldig och var ledsen för mammas skull. Och för vem skulle jag berätta? Jag hade ingen att vända mig till, ingen att prata med och ingen i min ålder att träffa för vem ville följa med hem till mig och kaoset? Vem ville ha hem mig??
Efter skolan brukade jag åka direkt hem om jag visste att ingen var där, eller så stannade jag ute för att hålla mig borta. Cyklade runt, gick till biblioteket eller gjorde inget alls. En dag besöker jag badhuset och provar några längder utan att hetsas av lärare som skriker eller klasskamrater som skriker ännu högre och knuffas. Till min stora förvåning älskade jag det! Så dags på dagen har skolklasserna gett sig av och innan simklubbarna kommer är det oftast lugnt och tyst och jag kan vara ensam på mina egna villkor, ibland kanske till och med helt själv i bassängen. Jag får pengar till ett klippkort som snabbt tar slut och jag pantar burkar för att kunna köpa ett till. Jag älskar att det är så stort, så högt i tak, jag älskar solen som skiner in genom takfönstret och kastar skuggor i vattnet, jag älskar att se vattenytan brytas i små vågor när jag simmar. Älskar att följa den suddiga svarta linjen djupt där nere. Det blir längd efter längd i mitt eget tempo, efter ett tag blir det närmast något mekaniskt över det hela, något automatiskt. Fokusera på andningen och på rörelserna, något annat behövs inte. Det är som att vara fri från allt. Inga tankar, ingenting kan tränga sig på. Det är bara jag och vattnet. Kan lätt klara 1000 meter eller mer.
Jag var 13 år och vid det laget säkerligen en av badhusets stamgäster. Plötsligt är han bara där, ser sliten ut som mammas pojkvänner fast han är äldre och har grått hår. Tunn. När jag ser honom sitter han på bänken vid bassängens kortsida under den stora klockan och tittar på mig. Han ler, kommer fram till kanten, sätter sig på huk vid startpallarna och det ser ut som han vill något. Jag stannar till i en vändning. Han frågar hur ofta jag simmar, säger att jag är duktig på det, att jag rör mig fint i vattnet. Vi säger inte så mycket mer till varandra. Han sitter kvar på bänken och tittar och ler åt mig varje gång jag simmar förbi. Ibland tittar jag tillbaka, ibland försöker jag låtsas att jag inte ser honom. När jag går upp ur bassängen följer han efter men tappar bort mig när jag går in på ungdomsavdelningen. Jag är inte ovetande, förstår vad hans kontaktsökande handlar om. Någonstans inom mig är jag skräckslagen men någon annanstans känner jag ett ofantligt behov av att få hämnas på det äckliga inom mig. Jag vill må fruktansvärt dåligt och jag vill kunna skylla det på någon.
Han väntar på mig utanför entrén. -Vill du följa med och ha lite kul? Jag blir erbjuden pengar men vill egentligen inte ha dem eller göra det men hör ändå mig själv svara ja. Jag önskar jag hade sagt nej. Jag ville ju säga nej. Ville hem. Eller iallafall bort. Men så blev det inte. Det känns nästan overkligt när vi går gångvägen bort tillsammans, som att det inte händer på riktigt.
Hans lägenhet är ett par våningar upp, jag kommer ihåg den som liten och mörk och smutsig. Jag minns att det var som att ta ett djupt andetag innan man hoppar ned i kallt vatten, så kändes det. Följer honom in, pengarna lägger han på en byrå i hallen för mig att ta på vägen ut, sätter mig i en soffa. Han drar ner mina byxor och till bilderna av en sliten porrfilm på tv:n runkar och suger han av mig. Jag får kämpa mot instinkten att trycka bort honom. När han är färdig sätter han sig bredvid, tar min hand och för den till sig. Jag runkar honom, kanske suger jag, vill inte riktigt minnas. Jag gör det som jag har gjort så många gånger förr. Stänger av. Får det avklarat. Tror han vill ge mig en kram eller en klapp på kinden men jag glider undan, rafsar åt mig sedlarna och skyndar mig ut från lägenheten. -Kom gärna tillbaka om du vill. Med de orden stängs dörren bakom mig. Pengarna kastar jag i någon buske, jag vill inte ha dem. Jag vill inte ha hans helvetes äckliga sedlar, det handlar inte om pengar, det handlar om hämnd och nu har jag fått den.
Skuggan av mitt äckliga jag har fått sig en fet jävla käftsmäll! Så ser jag det. Jag övertygar mig själv att det är jag som utnyttjat det här vidriga aset, inte tvärt om. Småspringer hela vägen hem, duschar länge och försöker få bort den kväljande känslan av händer och avsmak. Men det har aldrig gått förut och det kommer inte gå nu heller. Mår riktigt dåligt, hatar mig själv och har svårt att sova på kvällen. Det är precis som jag vill ha det.
Under en tid återvänder jag till honom och ett antal liknande samvetslösa män för att återuppleva känslan av hat och bottenlöst äckel. Det är efter skolan, ibland istället för skolan. Jag lär mig var de finns och var jag ska finnas för att de ska hitta mig. Jag kommer ihåg dem alla. Några är vidriga, andra nästan snälla och jag får en smörgås eller en burgare men de vill samma sak. Det handlar aldrig om mig, det handlar om att jag är deras redskap. En tur i en bil till en undanskymd plats för något snabbt eller besök i ett hem för något som tar längre tid, spelar pappa/pojke och tar in på hotell och stannar över natten.
En person tar mig till en annan och de är två samtidigt. Ingen frågar utan förutsätter att jag vill vad de vill, ibland sa de en sak men gjorde annat. Ett nej betyder ja, ett sluta betyder inget alls. Det är ingen idé att säga något för jag vet att det ändå inte gör någon skillnad. Jag lät dem sätta på mig trots att det gjorde ont. Jag sög tills de kom i min mun. Jag gjorde allt. Varje gång ångrade jag mig lika mycket som jag fick den motbjudande och irrationella hämnd ingen annan än jag någonsin kunde förstå.
Det pågår till och från kanske under ett års tid, kanske mer innan det slutar lika oväntat som det hade börjat. Min mamma blir vräkt och vi flyttar hals över huvud till en släkting i Skåne som bor på en gård. Cirkeln bryts. Där är det mer ordning, mer rutiner, det finns någon som ser till att jag är i skolan, frågar hur min dag har varit och ser till att skolarbetet blir gjort och när det är färdigt så finns det saker att göra på gården. Såklart, så snabbt och så enkelt vänder det inte. Närheten till Danmark och alkohol och droger är en frestelse som är svår att motstå. Hamnar i sällskap som kanske inte alltid är bra för mig, flickvänner jag känner mig tvungen att ligga med för jag är ju kille och ska ju alltid vilja ligga, gör det trots att jag kanske inte vill, trots att jag inte alltid känner något för dem, för att det inte längre finns någon koppling mellan sex och ömsesidighet och njutning, för att få det överstökat. För att jag är kille och det förväntas av mig. Vill kanske säga nej och stopp men de orden har ingen vikt längre. På sätt och vis begår jag övergrepp mot mig själv, lever i den gråzonen.
Min mamma får ett jobb som hon inte lyckas behålla, försvinner och vi får tids nog veta att hon dött av en överdos i Hamburg. Alla är ledsna för min skull och vill trösta men själv känner jag inte så mycket. Eller tillåter mig inte att göra det. Det blir besök till kuratorer och psykologer. Medicinering. Inlagd på psyk. Träffar rätt person och får ur mig min barndom, iallafall delar av den, det jag klarar av att berätta. Det vänder. Det blir bättre. Förstår att det kunde gått värre.
Jag tänker inte så mycket på det här längre. Vill iallafall tro det. Jag arbetar och lever ett hyggligt stabilt liv men förstår att någonting inom mig är trasigt. Är snart 40 och har aldrig varit i ett långvarigt förhållande, viker undan när det blir seriöst, närhet drar mig ner under ytan, ner i isvaken, kommer med undanflykter eller lögner för att kunna andas igen. Förstår att jag har svikit många. När min självkänsla tryter har jag försökt fylla tomheten med kravlöst sex. Jag har utsatt mig för alltför dumma saker i flykten undan verkligheten. Jag har låtit både män och kvinnor göra vad de vill med mig, en kort tid med någon där man för ett ögonblick får känna sig bekräftad och känna fysisk närhet men inte behöver skapa engagemang. På något sätt byta nummer. Kanske hälsa om vi ses ute, eller inte. Titta bort. Förstår att jag nog inte är ett bra ligg utan bara något för stunden, även för dem.
När jag ser på Dumpen, hur de vidriga asen fortsätter att förbruka barn och skapa vrak enbart för att tillfredsställa sina egna sjuka böjelser blir jag förbannad, när jag hör deras patetiska undanflykter tappar jag nästan kontrollen. Vad är det för fel på folk? Fattar de inte vad de ställer till med?! Är det ingen som kan banka in begreppen självdestruktivitet och trauma i skallen på de jävla idioterna?!
Vad ska vi göra för att få stopp på det här?
VILL NI HJÄLPA OSS ATT HÅLLA DUMPEN RULLANDE SÅ ÄR VI VÄLDIGT TACKSAMMA
Kärlek till dig!
Många barn som redan är i en utsatt situation som blir drabbade av dessa monster.
All lycka och kärlek till dig
<3
Precis det du gör nu är ett sätt, genom att bryta tystnaden och öka medvetenheten. Det är så jäkla modigt av dig att berätta och ju fler vi är som berättar ju svårare blir det att tysta eller mörka. Du är sannerligen inte ensam då vi är många som en gång har tystnat då skammen tagit över. Men det är inte ditt fel eller du som ska skämmas. Tvärtom är det förövaren som äger den skammen helt ensam.
DU är värdefull just för den du är. Kom ihåg det! <3
Vi må ha blivit vingklippta en gång och är trasiga och det är en lång resa med bearbetning av svåra trauman. Men tillsammans är vi starka och hjälper varandra genom processen. DU ÄR VÄRDEFULL <3
Du blev sviken av de som skulle skydda dig.
Låt inte de ha makten över ditt liv.
Börja prata och bearbeta.
Du har absolut inget att skämmas för.
Du har rätten till ett värdigt liv.
Kram och ta hand om dig!
Tack för att du delar med dig av ditt förflutna. En mycket välbeskriven berättelse som går rakt in i hjärtat. En mycket viktig berättelse, liksom alla andras som vi får ta del av här.
Det är just detta, att skriva och låta andra få veta vad som hänt, som jag tror är det allra bästa att göra. Du inspirerar andra att göra detsamma. Ju fler berättelser som publiceras, desto större vetskap om vad som försiggår i samhället. Inläggen här läses endast inte, utan de diskuteras också. I skolor och på arbetsplatser osv. snackar man om alla äckel som skapar livslånga trauma. Det är BRA !!
Önskar dig allt gott 🍀
Tack för din text, för ditt mod och ork att dela det du varit med om och hur du påverkats och hur det påverkar dig än idag, tack!
Hoppas du har stöd och hjälp med allt som behöver bearbetas ❤️
Hur kan man bara utsätta ett barn på detta sätt .Förstår verkligen inte.Men vilket mod berätta ditt liv . Jag hoppas långt in i mitt hjärta att dom får sin dom . Och att du någon gång i livet ska få riktigt kärlek ❤️
Tack för att du delar med dig ❤ Min resa är en helt annan än din, men ändå är vi lika på så många sätt ❤ Jag hoppas att du träffar någon som du kan berätta allt det här för, som kan förstå dig och någon som är så speciell att du vågar stanna kvar även när hela din kropp skriker att du måste fly ❤
❤️ Du skriver så himla bra, skulle kunna läsa dina böcker hela dagen! Fy fasen vad mkt skit du varit igenom, vidriga as. Men tack för att du skriver, hoppas du fortsätter med det och att du hittar en trygg person att stanna hos!
Jag blir riktigt rörd, och ledsen när jag läser vad du har utsatts för. Mycket mod av dej att berätta så öppet. Som många har skrivit, så önskar också jag att du ska kunna finna ro och äkta kärlek, som inte ska raseras av det du har gått igenom.
All heder till dej.
Och dessa onormala människor, måste åka fast.
Vilken stark berättelse.. Sänder en stor kram o hoppas på att du får en fin framtid med mycket kärlek..
Fruktansvärd men nyttig läsning. All kudos till dig som skrivit detta. Hoppas att ditt liv är okej trots allt. Det borde vara obligatoriskt för alla idiot jävla snusk peddos som åker fast att tvingas läsa detta inlägg högt inför alla på stadens torg. Försök sedan påstå ”…det var han som ville det…” eller ”… det var han som tog kontakt…”
Jag hoppas av hela mitt hjärta du får den upprättelse och det goda liv du förtjänar.
// D
Wow….Så starkt av dig att dela med dig och belysa detta ur ett offers/barns perspektiv.
Själv har jag inte blivit sexuellt utnyttjad, men som barn,ungdom mobbad och misshandlad.
Blev själv en destruktiv person med mycket alkohol, våld och hämndbegär.
Förstår din känsla helt och hållet!
Även när livet har rättat till sig och man går den smala vägen så är man präglad för livet både på gott och ont.
All styrka till dig 💪
Stor kram till dig ❤️ så fruktansvärd barndom. Det gör mig så ont att läsa. Jag önskar och hoppas att du kommer hitta trygghet i ditt liv, någon att vända dig till och någon att ha nära. Du ska inte vara ensam ❤️
Vilken fin text. Hemsk, men viktig. Fruktansvärt att barn ska lida så mycket av vuxnas handlingar!
All kärlek till dig och hoppas du mår bättre ❤️
Till denna finna själ!
Du är värdefull, viktig och betyder allt.
Du levde i en miljö där du inte hade trygghet, säkerhet eller kärlek för att utvecklas. Det är inte ditt fel!
Du blev trasig av personer som tog sig rättigheter de aldrig har.
Men en sak, ingen kan ta ifrån dig och det är att du har en hejdundrande överlevnadsinstinkt. Den är top notch!
Lägg skulden där den hör hemma!
Hos förövarna. Du hade inte en chans, du genomlevde det! Du och bara du!
Ingen har lärt dig det, du gjorde det med din intelligens! Det innebär att den är mycket hög! En sak till. Du är modig!
Du är en riktig kille. En sådan man vill ha och vill se vara fri och skratta. Du har rätt att må bra! Le med hela solen i hjärtat!
Gör det du drömmer om! Då har du vunnit!!!!
En sak till: Du gillade det inte! Vad BRA!!!
Du är asbra!!!!
Du är väldigt bra på att skriva! Du kanske kan bli författare! Hoppas du kan hitta styrkan att sätta gränser mot folk men också våga lita på att det finns massor av människor som faktiskt vill dig väl. Du förtjänar allt gott i livet!
Tack för att du delat med dig utav Din historia.
Fruktansvärt att läsa vad du gått igenom och det är ju säkerligen bara en bråkdel utav all din smärta och sorg. Modigt att skriva och försöka låta andra ta del utav allt det du skrivit om, fastän det nog är svårt att relatera till och förstå. Men jag önskar att du har fina människor omkring dig, som kan ge dig skratt, kärlek och omtanke. Vi har bara ett liv. Jag önskar att du får uppleva och njuta utav det vackra.
Så starkt av dig att berätta ❤️
All kärlek och styrka till dig ❤️
Jag heter Oscar och det är mitt liv som beskrivs på denna sida. Jag tvekade länge att skriva men gjorde det till slut för att det kändes viktigt för mig, för att jag ville ge den pojken jag en gång var någon slags upprättelse genom att låta honom komma till tals. Jag var väldigt nervös när jag skickade in min berättelse till Dumpen, rädd för vilken reaktion jag skulle möta och hur jag själv skulle reagera på den. När jag nu ganska långt senare finner min historia publicerad sitter jag här med gråten i halsen och vet inte riktigt vad jag ska säga. Tack Dumpen, tack för att ni finns och för allt ni gör. Jag brukar swisha en peng när jag har något över och hoppas att mitt bidrag gör skillnad. Tack också till alla fantastiska människor för värmande kommentarer och stärkande tillrop vilka tyvärr behövs då mitt liv som vuxen har gått både upp och ner. Tyvärr har flykten från ensamhet utanförskap självhat och mardrömmar tidvis landat i alkohol och droger men jag kämpar så gott jag kan och orkar och gör mitt bästa för att se ljuset i livet istället för mörkret.
Tack. Oscar.
Massa kärlek och styrka till dig i din fortsatta kamp Oscar. ❤️
En kamp som jag hoppas snart får gå över till ett liv i lätthet fullt med äkta kärlek omkring dig. Du är SÅ värd det! 🤗
Din berättelse berör mig så mycket och den tar mig rätt in i ditt liv som barn och den fruktansvärda tragik ett sånt här öde är för barn!
Du gör en enorm insats som låter oss ta del av detta. Jag förstår att ditt liv nu i vuxen ålder fortfarande är svårt men du besitter en styrka som har fått dig att kämpa vidare och den kommer till slut leda dig till ett behagligare liv❤️
Kärlek till dig Oscar som har orkat dela med dig av din historia! Du skriver otroligt gripande, det är inte alla som som kan fånga en känsla i ord så som du gör. Förstår att livet känns mörkt ibland men blir ändå glad av att läsa att du försöker se ljuset. Det finns hopp och det finns ljus!
Tack för att du berättar din historia. Ingen borde behöva uppleva en barndom som din.
Noterar din styrka och du har orden i din makt. Att dela kan vara ett redskap i läkningsprocessen.
Önskar dig allt gott. ❤️
❤️
❤️ Vad du har behövt utstå, fy fan. Tack för att du berättar. Hoppas du hittar sätt att leva DITT LIV, trots alla sår.
jag förstår mycket mer än jaag säger , så trist att bli utsatt på det viset och dem kommer undan alldeles för måmga i detta land på preskription vilket inte all skulle vara gällande i dessa brott överhuvudtaget , och dessa löjligt låga skadesstånd till offren och alldeles för korta straff
Välskrivet. Mörker 🥵
Jag gråter då jag läser din berättelse, skäms över hur vidriga å sjuka människor kan vara. Hoppas du hittar någon du kan lita på och kunna ta emot riktig kärlek! Det är aldrig för sent.
Tack Dumpen för att ni finns!
Du vet vad du skriver!
Du är aldrig ensam.
<3 <3 <3 <3
Tack för att du berättar!
Ursäkta att jag säger något i sammanhanget ytligt, när du så här visar oss det allra sårbaraste kanske det är en olämplig kommentar, men jag vill att du ska veta att du skriver så bra, tänk om det skulle vara vägen framåt, hjälpa dig att må bättre om du skrev ännu mer, skrev böcker?
❤️,
Vilket mod att kunna skriva om det här och sen dela texten om din uppväxt här.
Håller med övriga om att du skriver väldigt bra, texten är lättsamt och fint skriven trots handlingen.
Tack som delar din historia! Du är stark och modig. Det är hemskt det du upplevt, usch och fy! All kärlek till dig♥️
Stark berättelse, tack för att du delar den. Ett råd på vägen, från någon som också har ett tufft förflutet: det du känner inom dig är inte farligt. Känslor är bara för stunden. Om du kan lära dig att trösta dig själv medan du möter känslorna, så kommer de att te sig mindre skrämmande och klinga av. Du grejar det här. Du är värd att älskas.