Pojken som sålde sin kropp

Jag var pojken som sålde sig själv

Jag var en ganska ensam pojke i stockholmsförorten där jag växte upp. Det var stökigt hemma med alkohol och droger och ett ständigt flöde med folk som stannade kortare eller längre tid. Jag anar att vi var “mardrömsgrannarna”. 

Min pappa har jag aldrig träffat och mamma hade fullt upp med sina egna demoner och brydde sig sällan om hur jag kom och gick. 

Jag hade aldrig berättat för henne att en av hennes pojkvänner kom in till mitt rum om nätterna och att det pågått längre än jag kunde minnas för när han bodde hos oss var det lite lugnare, det fanns oftast lite pengar, det fanns mat i kylskåpet och det kändes som en bra tid. Tanten som bodde ovanför och som jag låtsades var min farmor, behövde inte längre ge mig en smörgås eller låta mig sova på hennes soffa när det var ”fest” nere hos oss. Jag sa aldrig något till mamma för jag ville inte vara den som satte stopp för den bra tiden för det tog alltid slut ändå, förr eller senare, jag visste det. 

 

Höga röster och saker som kastades. Har en bild av att jag sitter på golvet och håller för mina öron men hör ändå hur de skriker åt varandra. Ytterdörren slår igen hårt och mamma kommer in till mig, hon gråter och kramar mig, säger att vi klarar oss själva och får mig att lova att aldrig bli som dem vilket jag gör utan att förstå vad hon menar. Fast såklart, tids nog kom han alltid tillbaka och det började om. Allt började om. Men när jag var 12 åkte han i fängelse och försvann ut ur bilden och mamma grät ännu mer. Jag följde med och hälsade på honom och det kändes konstigt för jag var både glad och ledsen på samma gång. 

Jag klarade aldrig av att berätta, jag skämdes och jag kände mig äcklig och skyldig och var ledsen för mammas skull. Och för vem skulle jag berätta? Jag hade ingen att vända mig till, ingen att prata med och ingen i min ålder att träffa för vem ville följa med hem till mig och kaoset? Vem ville ha hem mig??

 

Efter skolan brukade jag åka direkt hem om jag visste att ingen var där, eller så stannade jag ute för att hålla mig borta. Cyklade runt, gick till biblioteket eller gjorde inget alls. En dag besöker jag badhuset och provar några längder utan att hetsas av lärare som skriker eller klasskamrater som skriker ännu högre och knuffas. Till min stora förvåning älskade jag det! Så dags på dagen har skolklasserna gett sig av och innan simklubbarna kommer är det oftast lugnt och tyst och jag kan vara ensam på mina egna villkor, ibland kanske till och med helt själv i bassängen. Jag får pengar till ett klippkort som snabbt tar slut och jag pantar burkar för att kunna köpa ett till. Jag älskar att det är så stort, så högt i tak, jag älskar solen som skiner in genom takfönstret och kastar skuggor i vattnet, jag älskar att se vattenytan brytas i små vågor när jag simmar. Älskar att följa den suddiga svarta linjen djupt där nere. Det blir längd efter längd i mitt eget tempo, efter ett tag blir det närmast något mekaniskt över det hela, något automatiskt. Fokusera på andningen och på rörelserna, något annat behövs inte. Det är som att vara fri från allt. Inga tankar, ingenting kan tränga sig på. Det är bara jag och vattnet. Kan lätt klara 1000 meter eller mer.

 

Jag var 13 år och vid det laget säkerligen en av badhusets stamgäster. Plötsligt är han bara där, ser sliten ut som mammas pojkvänner fast han är äldre och har grått hår. Tunn. När jag ser honom sitter han på bänken vid bassängens kortsida under den stora klockan och tittar på mig. Han ler, kommer fram till kanten, sätter sig på huk vid startpallarna och det ser ut som han vill något. Jag stannar till i en vändning. Han frågar hur ofta jag simmar, säger att jag är duktig på det, att jag rör mig fint i vattnet. Vi säger inte så mycket mer till varandra. Han sitter kvar på bänken och tittar och ler åt mig varje gång jag simmar förbi. Ibland tittar jag tillbaka, ibland försöker jag låtsas att jag inte ser honom. När jag går upp ur bassängen följer han efter men tappar bort mig när jag går in på ungdomsavdelningen. Jag är inte ovetande, förstår vad hans kontaktsökande handlar om. Någonstans inom mig är jag skräckslagen men någon annanstans känner jag ett ofantligt behov av att få hämnas på det äckliga inom mig. Jag vill må fruktansvärt dåligt och jag vill kunna skylla det på någon. 

 

Han väntar på mig utanför entrén. -Vill du följa med och ha lite kul? Jag blir erbjuden pengar men vill egentligen inte ha dem eller göra det men hör ändå mig själv svara ja. Jag önskar jag hade sagt nej. Jag ville ju säga nej. Ville hem. Eller iallafall bort. Men så blev det inte. Det känns nästan overkligt när vi går gångvägen bort tillsammans, som att det inte händer på riktigt.

 

Hans lägenhet är ett par våningar upp, jag kommer ihåg den som liten och mörk och smutsig. Jag minns att det var som att ta ett djupt andetag innan man hoppar ned i kallt vatten, så kändes det. Följer honom in, pengarna lägger han på en byrå i hallen för mig att ta på vägen ut, sätter mig i en soffa. Han drar ner mina byxor och till bilderna av en sliten porrfilm på tv:n runkar och suger han av mig. Jag får kämpa mot instinkten att trycka bort honom. När han är färdig sätter han sig bredvid, tar min hand och för den till sig. Jag runkar honom, kanske suger jag, vill inte riktigt minnas. Jag gör det som jag har gjort så många gånger förr. Stänger av. Får det avklarat. Tror han vill ge mig en kram eller en klapp på kinden men jag glider undan, rafsar åt mig sedlarna och skyndar mig ut från lägenheten. -Kom gärna tillbaka om du vill.  Med de orden stängs dörren bakom mig. Pengarna kastar jag i någon buske, jag vill inte ha dem. Jag vill inte ha hans helvetes äckliga sedlar, det handlar inte om pengar, det handlar om hämnd och nu har jag fått den. 

Skuggan av mitt äckliga jag har fått sig en fet jävla käftsmäll! Så ser jag det. Jag övertygar mig själv att det är jag som utnyttjat det här vidriga aset, inte tvärt om. Småspringer hela vägen hem, duschar länge och försöker få bort den kväljande känslan av händer och avsmak. Men det har aldrig gått förut och det kommer inte gå nu heller. Mår riktigt dåligt, hatar mig själv och har svårt att sova på kvällen. Det är precis som jag vill ha det.

 

Under en tid återvänder jag till honom och ett antal liknande samvetslösa män för att återuppleva känslan av hat och bottenlöst äckel. Det är efter skolan, ibland istället för skolan. Jag lär mig var de finns och var jag ska finnas för att de ska hitta mig. Jag kommer ihåg dem alla. Några är vidriga, andra nästan snälla och jag får en smörgås eller en burgare men de vill samma sak. Det handlar aldrig om mig, det handlar om att jag är deras redskap. En tur i en bil till en undanskymd plats för något snabbt eller besök i ett hem för något som tar längre tid, spelar pappa/pojke och tar in på hotell och stannar över natten. 

 

En person tar mig till en annan och de är två samtidigt. Ingen frågar utan förutsätter att jag vill vad de vill, ibland sa de en sak men gjorde annat. Ett nej betyder ja, ett sluta betyder inget alls. Det är ingen idé att säga något för jag vet att det ändå inte gör någon skillnad. Jag lät dem sätta på mig trots att det gjorde ont. Jag sög tills de kom i min mun. Jag gjorde allt. Varje gång ångrade jag mig lika mycket som jag fick den motbjudande och irrationella hämnd ingen annan än jag någonsin kunde förstå.

 

Det pågår till och från kanske under ett års tid, kanske mer innan det slutar lika oväntat som det hade börjat. Min mamma blir vräkt och vi flyttar hals över huvud till en släkting i Skåne som bor på en gård. Cirkeln bryts. Där är det mer ordning, mer rutiner, det finns någon som ser till att jag är i skolan, frågar hur min dag har varit och ser till att skolarbetet blir gjort och när det är färdigt så finns det saker att göra på gården. Såklart, så snabbt och så enkelt vänder det inte. Närheten till Danmark och alkohol och droger är en frestelse som är svår att motstå. Hamnar i sällskap som kanske inte alltid är bra för mig, flickvänner jag känner mig tvungen att ligga med för jag är ju kille och ska ju alltid vilja ligga, gör det trots att jag kanske inte vill, trots att jag inte alltid känner något för dem, för att det inte längre finns någon koppling mellan sex och ömsesidighet och njutning, för att få det överstökat. För att jag är kille och det förväntas av mig. Vill kanske säga nej och stopp men de orden har ingen vikt längre. På sätt och vis begår jag övergrepp mot mig själv, lever i den gråzonen. 

Min mamma får ett jobb som hon inte lyckas behålla, försvinner och vi får tids nog veta att hon dött av en överdos i Hamburg. Alla är ledsna för min skull och vill trösta men själv känner jag inte så mycket. Eller tillåter mig inte att göra det. Det blir besök till kuratorer och psykologer. Medicinering. Inlagd på psyk. Träffar rätt person och får ur mig min barndom, iallafall delar av den, det jag klarar av att berätta. Det vänder. Det blir bättre. Förstår att det kunde gått värre.

 

Jag tänker inte så mycket på det här längre. Vill iallafall tro det. Jag arbetar och lever ett hyggligt stabilt liv men förstår att någonting inom mig är trasigt. Är snart 40 och har aldrig varit i ett långvarigt förhållande, viker undan när det blir seriöst, närhet drar mig ner under ytan, ner i isvaken, kommer med undanflykter eller lögner för att kunna andas igen. Förstår att jag har svikit många. När min självkänsla tryter har jag försökt fylla tomheten med kravlöst sex. Jag har utsatt mig för alltför dumma saker i flykten undan verkligheten. Jag har låtit både män och kvinnor göra vad de vill med mig, en kort tid med någon där man för ett ögonblick får känna sig bekräftad och känna fysisk närhet men inte behöver skapa engagemang. På något sätt byta nummer. Kanske hälsa om vi ses ute, eller inte. Titta bort. Förstår att jag nog inte är ett bra ligg utan bara något för stunden, även för dem.

 

När jag ser på Dumpen, hur de vidriga asen fortsätter att förbruka barn och skapa vrak enbart för att tillfredsställa sina egna sjuka böjelser blir jag förbannad, när jag hör deras patetiska undanflykter tappar jag nästan kontrollen. Vad är det för fel på folk? Fattar de inte vad de ställer till med?! Är det ingen som kan banka in begreppen självdestruktivitet och trauma i skallen på de jävla idioterna?!

 

Vad ska vi göra för att få stopp på det här?

 

VILL NI HJÄLPA OSS ATT HÅLLA DUMPEN RULLANDE SÅ ÄR VI VÄLDIGT TACKSAMMA