Det är mysigare utan pyjamas sa han, min pappa

Jag berättar min historia, för alla er som inte fått hjälp, för alla er som inte tror det finns ett liv efter helvetet, att det inte går att överleva och få det bra.

Kunde jag, så kan du, jag lovar! 

Jag föddes i en liten by, där alla barn jämt var ute och lekte tillsammans, där ingen låste sina dörrar, där allt var tryggt.

Jag tror att jag var väldigt glad och sprallig som barn, i alla fall är det vad jag fått höra.

Men innanför de där olåsta dörrarna var det allt annat än tryggt.

Jag tror att det första övergreppet skedde när jag var 6 år gammal, men ärligt så har jag inget minne av det själv.

Jag vet att min mamma började jobba natt när jag var 6 år och det började i samband med det.

Han kom in i mitt rum på natten, min pappa.

Kröp ner i min säng och skulle ”mysa”, det var mysigare utan pyjamas, sa han.

Han tog på mig och jag minns första gången han tog min hand och satte den på hans stånd.

Det var en chock, jag visste inte ens att en snopp kunde bli hård eller stå upp.

Det blev till en vana, varje gång mamma jobbade skulle han ”mysa” med mig.

Han fick mig att tro att det var helt normalt, något han gjorde för att han älskade mig så mycket.

Och jag älskade min pappa, så himla mycket. Han var den snälla, då min mamma var väldigt sträng.

Men han gjorde det tydligt att det var vår hemlighet.

Och jag höll den.

I många år.

Allt eftersom gick övergreppen över till regelrätta våldtäkter och med åldern började jag förstå att detta var fel, jag tog en gång modet till mig att berätta för min mamma men hon trodde mig inte, eller valde att inte lyssna, jag vet inte vilket.

 

Till slut, när jag var 14 år och inte längre orkade leva med detta, kände jag att antingen så berättar jag eller så dör jag.

Jag berättade för en person jag litade på, hon tog det på största allvar och ringde direkt till socialtjänsten.

Socialtjänsten dock, gjorde alla fel de kunde göra, de bestämde ett möte, med mig, min mamma och min pappa.

Där berättade mina föräldrar om att jag har livlig fantasi och hittar på mycket.

Socialtjänsten sa att de ändå skulle göra en utredning men skickade hem mig med dem.

Dagen efter sa jag åt samma person som dagen innan att jag vägrar åka hem – om jag åker hem tar jag livet av mig.

Personen ringer återigen socialtjänsten och kräver att de ska omhänderta mig direkt.

Socialtjänsten bestämmer sig istället för att ringa mina föräldrar och berätta vad jag sagt och fråga om de kan se till att jag inte gör något dumt. Det lovade de såklart och jag skickades hem, igen med en massa skällsord från mina föräldrar, den dagen bestämde jag mig för att det inte var värt att försöka be om hjälp mer.

 

Istället började jag min väg neråt.

Självskador och ätstörningar var början, jag hoppades att någon skulle förstå utan att jag behövde berätta.

Det var rop på hjälp, men blev ett beroende.

Sen kom alkoholen, som snart blev en del av min vardag.

Sen tabletter.

14 år gammal blev jag förälskad i en 20-åring som sålde tabletter till mig. Han gav mig uppmärksamhet och kärlek, något jag behövde mer än allt annat.

Jag såg min biljett hemifrån och flyttade ihop med honom.

Där och då bröt jag helt med min ursprungsfamilj.

 

Det gick inte länge förrän misshandeln började, och jag fick betala för drogerna med min kropp, både till honom och många andra.

Men han älskade mig, det sa han och jag trodde honom.

 

Åren mellan 14-20 var ett mörker av massa droger, övergrepp, misshandel och så vidare, allt är bara en dimma i mitt minne.

Men när jag var 20 år, och hade varit nära att dö efter en misshandel, så bestämde jag mig för att fly.

Var?

Jag hade ingen då han kontrollerade allt.

Men helt plötsligt hittade jag en chans, ett jobb i en stad långt, långt bort.

Jag stack bara, samma dag, med vad jag fick plats med i en resväska, resten lämnade jag.

 

Såklart blev jag inte fri där och då.

Jag fortsatte dricka, skada mig, sälja min kropp.

Det var allt jag visste.

Jag grävde min egen grav.

Jag gjorde flera suicidförsök, tog överdoser och spenderade månader i min lägenhet utan att gå utanför dörren.

Efter en överdos hamnade jag på IVA och sedan psykiatrin, LPT (Lagen och psykiatrisk tvångsvård).

Jag hittade sätt att skada mig där ändå, jag fick extravak, men lyckades ändå göra självmordsförsök. Efter några månader blev de less på mig och satte mig på rättspsyk, bland dömda mördare och våldtäktsmän.

Jag, en liten 20-åring med ett svårt självskadebeteende skulle vistas där.

Men jag hade EN person.

En person som ringde varje dag till psykiatrin och till socialtjänsten och sa att de måste ge mig hjälp. I fem år åkte jag runt där, in och ut på psyk, rättspsyk, hem en sväng med en ny överdos och in igen. Sen hamnade jag på HVB och när jag fortsatte med att skada mig och sälja min kropp hamnade jag på SIS.

SIS är verkligen så långt ifrån hjälp det bara går att komma – det gjorde bara allt värre.

Men MIN PERSON, den enda jag hade, som kämpat för mig i så många år, hon gav inte upp.

 

Till slut beviljades jag behandling, 3 månader sa dom.

På ett behandlingshem specialiserat på trauma och självskadebeteende.

Efter de 3 månaderna hade jag inte kommit långt, men ändå så pass att socialtjänsten såg att det var värt att ge mig en chans och den där speciella personen fanns kvar och hjälpte och tjatade så jag fick mer tid. 10 månader fick jag till slut, och jag hann gå igenom min traumabearbetning.

Efter det fick jag åka hem.

Nu i efterhand förstår jag att jag hade behövt mer men då i den stunden trodde jag att jag var botad.

 

Tiden efter behandlingen har inte varit spikrak, det har gått upp och det har gått ner.

Men jag har inte skadat mig, jag har inte tagit återfall.

Vissa dagar är ångesten svår att hantera och vissa nätter sover jag inte alls eller drömmer om övergreppen och hans händer på min kropp.

Jag började plugga och jag klarade det, jag fick jobba med det jag alltid drömt om.

Jag träffade en man som var motsatsen till alla män som utnyttjat mig under alla år, en som älskade mig på riktigt och gav mig all den trygghet jag behövde, som höll om mig hårt när jag vaknade i panik på natten. 

 

Idag är jag nog så pass bra man kan bli.

Jag tror aldrig jag blir hel, så som en människa som aldrig utsatts för övergrepp.

Men jag lever ett liv som jag tycker om, med en man som ger mig allt jag behöver.

Jag har mina barn, ett jobb jag älskar och jag tar hand om mig själv.

Jag får fortfarande panikångest och mardrömmar ibland, jag behöver fortfarande äta medicin för att klara av vardagen, men jag tycker om mitt liv och jag är så innerligt tacksam att jag överlevde och fick se livet på andra sidan.

Jag tänker ”tänk om jag hade dött, då när jag trodde att det aldrig kunde bli bra – då hade jag aldrig fått uppleva det här”.

 

Jag vill nog bara säga till alla – ge inte upp.

Det finns ett liv på andra sidan som är SÅ värt att kämpa för, jag lovar er det.

Det fanns så många som sa att det inte fanns något hopp för mig men till dom vill jag bara säga ”SE PÅ MIG NU!”

Ett mantra jag sa till mig själv när det var som tuffast: I didn’t come this far just to give up.

Ge inte upp, er tid kommer!

---

Skriv under för en lagändring här!

---

Vill  du bli medlem i  Dumpen förening?

Ansök då här:  Bli medlem i Föreningen Dumpen! – DUMPEN.se

Medlemsavgiften går oavkortat till traumabehandling för sexuellt utnyttjade barn.

---

Ansökan till traumabehandling hittar ni här: Ansökan medlemsfinansierad vård (google.com)

---