Tolv och en kvart
Jag var förtjust i en grabb. Sådär som en liten tolvårig tjej kan vara. Fnittrigt imponerad.
Visste inte ens vad kär var. Hade inte en susning!
Vi var ett gäng ungar som ofta lekte röda vita rosen i skogen. Jag var skitsnabb, liten och smidig, klättrade som en apa och sprang i berg. Glad aktiv och alltid lika busig.
En riktigt herrejössesunge!
Grabben, eller snarare den unga tonåringen var med.
Förstod inte riktigt varför. Han var ju äldre, hade egna kompisar, i sin ålder. En av de coola.
Jaja, alla får vara med tänkte jag, det var ju kul!
Året var 1985.
Ungar lekte ute i ur och skur. Inte datoriserade latmaskar utan skitna glada och självtransporterande dvs cykel/ moped/ ben
Han ville visa sin moped. Jag lät mig luras.
Det var inte direkt mopeden jag fick testa…
Jag förstod inte.
Han rörde mig på ställen jag själv inte hade bekantat mig med. Bad honom att sluta. Blev rädd. Om det där var att vara kär så var det inte det jag var!
Han slutade inte.
Blev våldtagen.
Mina skrik dövades av en hand över min mun och hur mycket jag än kämpade var han starkare. Nog fick jag se moppen, han såg till att jag låstes fast av hans grepp, och tog min oskuld hängande över den jävla mopeden.
Moloken gick jag över gatan och hem efteråt. Förvirrad. Ställde mig i duschen. Orden ekade i mitt huvud. Smutsen var vidrig, skrubbade mig blodig. Fick sömnproblem.
”Berättar du för någon dödar jag dig”
Slängde mina kläder i soptunnan och höll tyst.
Vilken skam!
Det fortsatte i ca 6-8 månader, minns inte riktigt. Vill inte minnas.
Jag slutade leka röda vita rosen.
Slutade vara glad.
Isolerade mig.
Började självskada, röka och sedan svälta mig. Nånstans i denna period dog min morfar, jag var 13 år då.
Plötsligt var det liksom lite ok att gråta eller bli överarg. Hon sörjer ju.
Ja det gjorde jag.
Definitivt.
Älskade min morfar, men det var inte hela sanningen. Inte på långa vägar.
14.5 år ung försökte jag ta mitt liv.
Utåt sett var det en alkoholförgiftning.
Hade 4.3 i promille, låg i coma i 4-6 timmar.
Vaknade mot alla odds. Läkarna trodde inte det skulle gå bra. Dom hade fel.
Minns det som igår.
Sköterskor, i plural eftersom jag var så full!
Jag började med att skälla ut dem, för att de räddat mig
Räddat?
Kände mig inte det minsta räddad. Snarare straffad.
På grund av mobbing och detta hemska som jag inte fick berätta. Tystnaden åt mig. Taktiskt slagfast och effektivt.
Var då utfryst av hela skolan, inklusive personal, rektor… alla.
Rykten spreds om delar av det som hänt, fast ur en väldigt konstig vinkel.
Vinklar av förakt, lögner, förtal.
Mobbing.
Ungefär allt som går att verbalt, psykiskt och ibland fysiskt blev min vardag.
Jag orkade inte ens reflektera över hur illa behandlad jag blev. Minns att jag tyckte deras stämplar på mig bekräftade den självbild jag själv utvecklat.
Färgade håret svart och klädde mig svart. Försökte se ”kaxig” ut. Ingen anade hur jag mådde, ingen frågade.
Höll även på med en sport. Gissa vem mer som spelade… Var med på tävlingar, läget, träningar . Han letade upp mig…fler övergrepp. Mer ångest. Mer skam.
Mer självförakt.
Ja, jag lade racketen på hyllan. Han vann. Igen.
”Berättar du för någon dödar jag dig”
Eko. Eko. Eko.
Som ett tuggummi under en sko.
Inte värd marken under mina fötter.
Inte värd kärlek, mat, att ha en hobby, att vara glad.. Ingenting.
Betygen rasade.
Jag är högintelligent så där är ingen brist.
Bristen satt i ångesten. Ville inte gå till skolan längre.
Inte bli utfryst. Skrattad åt. Spottad på. Hånad. Knuffad. Utsatt för ”roliga pranks” osv…
Hela kapitlet livet var bara en overkligt tung och mörk dimma.
Min depression omfamnade mig till den nivå där svält, skador, isolering och hästar var det enda som existerade.
Och min moped, min trogna moped som gav mig min frihet att åka dit jag ville.
Mitt liv var över, fast det egentligen knappt ens hade börjat. Märkligt.
Säger ibland att jag gjorde slut med mig själv vid 13 års ålder. Många skrattar. Men det är inte roligt. Det var aldrig roligt.
”Berättar du för någon dödar jag dig”
Psyket är ändå fantastiskt. Jag lyckades att förtränga detaljer och glömde till stor del bort vad som faktiskt hänt.
16 år och barnvakt. Babyns far var alkoholist. Jag kände mamman. Fyllot kom på köpet bara…gillade aldrig honom.
Han kladdade på mig. Försökte kyssa mig, hade händer på ställen de inte skulle vara.
Jag blev livrädd, och vansinnig!
Minns fortfarande inte om jag putte ner honom för trappan eller om han ramlade ner själv, men jag lyckades värja mig och han försvann.
Jag slutade vara barnvakt om det fanns risk att träffa honom. Tids nog lämnade jag stallet och fick sluta med den enda hobby jag då gillade.
Några år efter det började jag få konstiga Flashbacks. Overkligt verkliga. Skrämmande äkta.
Minnena haglade. Detaljer från förr.
Smärta utan tårar. Minnen utan att våga prata. En tung börda.
”Berättar du för någon dödar jag dig”
En sorgsen anorektiker tom på känslor. Samtidigt överfull.
Jag bar så mycket ångest att det inte fick plats någon mat.
Hade så många ärr att det inte fanns någon hel hud kvar på stora delar av mig.
Tränade alltid, ville bli smalare, mindre äcklig, mindre smutsig. Mindre allt, mindre att hata.
En lärare på gymnasiet såg mig, MIG.
Åt maten i matsalen första terminen, extremt selektivt, Anorektiskt.
Promenerade mig igenom alla raster, alla håltimmar. Ensam svartklädd och sluten.
Denna lärare såg detta.
Hon tog kontakt, höll koll .. för att sedan bli den enda pålitliga vuxna i mitt liv.
Hon följde med mig till ungdomsmottagningen. Hon var inte medgörlig i mina försök att vägra.
Jag fick plugga hemma då jag inte orkade med miljön i skolan. En fantastisk kvinna och lärare.
Jag höll fortfarande tyst. Säkrast.
Men det höll inte. Jag brast. Så in i helvete.
1994
Hamnade på psyk p g a depression och riktigt allvarliga självmordsplaner.
Ett andra försök.
Inlåst i min lägenhet för att få dö. Ensam.
Av oklar anledning kände min syster att hon var tvungen att gå till mig.
Hon hittade mig i ett hav av blod. Över en liter.
Detta var ca 17 dagar efter att psykiatrin skrev ut mig.
Tror det blev en Lex anmälan, inte säker.
Minns det inte riktigt men det slutade med att jag bara berättade allt jag kom ihåg från min period från 12 år och framåt för en kurator jag hade för min ätstörning.
Den fulla vuxna pappan sade jag aldrig någonting om.
Åren gick.
Svält, depressioner, kroniska självmordstankar, mkt allvarliga självskador. Sjukskriven.
Pensionerades 29 år ung p g a psykisk ohälsa.
”Berättar du för någon dödar jag dig”
Nu är jag 49 år.
Fortfarande lika deprimerad. Har ätstörning. Dock inget aktivt självskadebeteende sedan rätt många år. Har flera tusen ärr, det räcker.
Vinter-vår 2021-2022 blev jag kraftigt försämrad efter en tuff men bra termin i DBT, där fyllot gjorde comeback i Flashbacks efter ett nyhetsklipp på TV där det var 2 gärningsmän.
Höll faktiskt inte tyst denna gång!
Högg min ledare och sade typ…panik i lägret…och fick extra stöd en period.
Min kropp löpte dock amok.
Den har fått stryk i så många år att den fysiska hälsan sviktar rejält. En sådan stress får extremt mycket konsekvenser.
Hela våren bara försvann. Var så undernärd p g a fel i tarmar, kanske även lever/galla/ bukspott samt njurar. Vet inte än.
Har haft galna mängder grus. Får ej vård.
Det gör väldigt ont.
Men ingenting fysiskt gör lika ont som ärren i min själ.
Finns det en psykiatrisk diagnos så är det inte lätt att få bra sjukvård för kroppen.
En kropp som gått i svält i över 35 år vänjer sig. Jag får inte mkt fel i mina blodvärden. Mitt hjärta är starkt. Resten är kass.
Har en stor somatiskt sjukdomsbild som innefattar alla slemhinnor (tarm, luftvägar, ögon, Endometrios) hormonstörningar, ämnesomsättning, och VÄRK i alla stora leder. Nervskador med känselbortfall och svaghet.
Extremt utmattad och hjärntrött.
Får inte ens någon smärtlindring, rekommenderas köpa Panodil, som definitivt inte hjälper mot vare sig njursten eller min värk.
Skadar njurarna gör det med.
Det har i år varit massa tjat om att jag ”bör ligga inne”
Visst, fine, vill definitivt veta vad som gör mig så sjuk i kroppen!
Varför jag magrade ca 15 kg utan att ens försöka på väldigt kort tid. Varför jag har så ont i mage, rygg, knän njurar mm.
Men nej. Psyk!
Där ville läkaren ha mig. På psyk!???
Frågade flera gånger vad psykiatrin skulle göra åt mina somatiska problem.
Fick enbart korkade svar. Lade inte in mig!
Blev nekad ambulans av 112, väldigt illa behandlad de 2 ggr jag åkte ambulans.
Nu är det konstaterat tre gånger om att jag fortfarande inte är psykotisk.
Fått lämna mitt livs första pisseprov för drogtest. Så förnedrande! Givetvis hittades ingenting som jag inte har på recept, vilket är EN sorts medicin.
Däremot har allt tjat om mat etc satt mina demoner i lågor igen. Tack för det dr.psykiatri
Semester!
Alla går på ledigt, jag har sedan länge inget stöd av psykiatrin. Dom kollar tryck puls och om jag ser smalare ut. Pratar 5 minuter om ingenting sedan åker jag. Proffsigt värre.
Just nu är jag i en stor svart grop.
Det vet dom.
Min pappa är död. Det gick fort och jag är djupt deprimerad men hinner inte ens fundera då jag och syskon planerar begravning mm
Pappas tös har ingen pappa kvar.
Min fasta punkt i livet är borta.
Den psykiatriska vården som skall vara ansvariga för att jag får rätt stöd vid rätt tillfälle kan på ren svenska dra dit pepparn växer.
Under rådande omständigheter borde jag få träffa deras bästa läkare för bedömning av depression mm. Få stöd i min sorg.
Icke.
En kvart var tredje vecka är det jag har.
Det kan kvitta!
Åker ändå men det ger mig absolut ingenting, däremot tar det av krafter jag inte har att åka dit.
Lägger en hel dag på att orka med ett besök. Sedan 1-3 dagar för återhämtning.
Fast återhämtar mig inte ett dugg längre. Bara glider neråt.
Undrar stilla hur mkt hjälp av vården jag fått utan mina stämplar i journalen.
Det är nu bara två dagar tills jag begraver min far.
Allting kretsar runt honom nu, och har gjort sedan han dog. Helt orimligt att orka!
Så överjävligt jobbigt och ensamt.
Därtill två till nära släktingar cancersjuka, plus att jag miste min gamla hund i slutet av maj.
Bor ensam, umgås sällan med någon, frånsett vid alla möten vi måste ha nu.
Isolerar mig från de få vänner jag har. Inget ljud på telefonen. Råkar jag ha ljud svarar jag ändå inte. Orkar inte! Jag fungerar inte alls men förväntas klara hela denna soppa själv.
Behöver antingen en fet smäll eller ett stort lycka till.
Framför allt behöver jag tid, stöd och återhämtning. Men det hinner jag inte.
2022
Året då alla fortfarande inte fattar, inte ens dom som vet en bråkdel. Inte ens dom som har utbildning att lyssna stötta och hjälpa.
Året då psykiatri samt somatik slår nytt rekord i försök att mosa mig.
Men jag leder matchen!
Än så länge…just nu.
Tur att jag är så envis, och tackar högre makter för DBT.
Fortfarande hör jag ekot
”Berättar du för någon dödar jag dig”
Kom igen då din jävla fegis!
Bring it on!
Du existerar inte längre. Du är inte värd att kallas man. För mig är du död!
Hoppas du är en bättre människa nu, att du är snäll mot fru och barn. Vill tro det. Faktiskt.
/49 minus en kvart
Denna berättelse har även publicerats på Facebookgruppen dumpen.se
VILL NI HJÄLPA OSS ATT HÅLLA DUMPEN RULLANDE SÅ ÄR VI VÄLDIGT TACKSAMMA
Swish: 076-0075779
Usch. Blev lite nednött av att läsa denna levnadsbeskrivning. Bara lidande och elände.