När jag var 7 år dog min mamma i cancer, hon hade varit sjuk i ett drygt halvår. Samtidigt som hon blev sjuk började min pappa förgripa sig på mig. Pappa blev snabbt svårt alkoholiserad och mycket våldsam. Psykiskt och fysiskt. Jag var livrädd för honom! Där vi bodde var han känd som en av A-lagarna och soc var inkopplad redan innan mamma dog.
Soc såg så tydligt att jag for illa. Min syster fick på hos nära släktingar medan jag lämnades kvar med odjuret. Jag blev deprimerad och ville bara överleva. Jag lärde mig tidigt att stänga av för att överleva våldet. Jag stod ut tills det året jag skulle fylla 20. Då hade alltså övergreppen pågått i 14 års tid. Han hade under hela min barndom hotat med om jag berättade för någon skulle han döda mig.
Det året fick jag reda på att han börjat förgripa sig på min syster och det gjorde att jag äntligen berättade. Jag valde rätt person som hjälpte mig till sjukhus och därifrån gjordes en anmälan. Allt sköttes så bra! Jag blev aldrig ifrågasatt om det jag berättade var sant.
Det blev rättegång i både tingsrätt och hovrätt. Båda instanser dömde honom till 3 års fängelse. Detta var 1984. Jag har tänkt mycket genom åren vad det skulle ha gjort med mig om han blivit frikänd. Gissningsvis hade jag inte levt idag. Jag var nu för första gången fri och nu började mitt liv! Han skickade dödshot ifrån fängelset.
Jag skaffade barn tidigt och har haft ett stort kontrollbehov och tyvärr överbeskyddat mina barn. Haft mycket ångest, men jag har alltid sett till att göra mycket för att hålla de tyngsta känslorna ifrån mig. Gått i terapi i många år av mitt liv.
För ca 5-7 år sedan fick jag reda på han redan när han kommit ut från fängelset förgripit sig på andra barn. Då först rasade min värld! Skammen tog över helt och jag rasade ner i det mörkaste av alla platser. Ett av offren släppte en bok om hennes barndom där min biologiska förälder är förövaren. Jag gick sönder psykisk. Tyvärr upprepades svek av det behandlingstället som jag då skulle få hjälp av, då jag gång på gång glömdes bort och föll mellan stolarna. Kroppen skrek på hjälp. Panikångest och ptsd höll mig fången. Från att ha varit en mycket social och utåtriktad person började min hage krympa och idag lever jag totalt isolerad. Jag ser så klart men jag förmår inte att ta mig ut ur detta fängelse. Så cirkeln är sluten. Lika ensam som jag var som barn är jag nu som 58 åring. Jag litar inte på någon eller något längre.
Jag mår dock bättre fysiskt idag, då jag orkar röra mig i skog och mark. Men det absolut svåraste att bära är skammen, jag vet rent intellektuellt att det inte var mitt fel. Men mitt värde sattes så djupt i barndomen där jag totalt lämnades till odjuret. Jag har sprungit så fort hela mitt liv från denna känsla och nu som 58 åring skäms jag för att jag inte kommit längre. Jag skäms för att barndomens skam fortfarande topprider mig. Jag lever helt själv med mina djur och de är min räddning. Då som nu.
/Anonym
VILL NI HJÄLPA OSS ATT HÅLLA DUMPEN RULLANDE SÅ ÄR VI VÄLDIGT TACKSAMMA
Swish: 076-0075779
Så sorgligt att du har blivit så skadad att du inte orkar med relationer med andra människor. Önskar ändå att du ska hitta vägar till styrka. Vi är ju i grunden sociala varelser och önskar att du ska hitta någon relation till en annan människa som känns bra. Men tur att du har dina djur. Och du har inget att skämmas för. Tvärtom, du är en överlevare och det kan du vara stolt över, för det har nog kostat på. Eller hur?