Sponsorer
När jag var tio år gammal, levde jag i en värld av enkelhet och oskyldighet, där mina största bekymmer handlade om skolan och vilka lekar jag skulle leka med mina vänner.
Sommarlovet brukade vara min favoritårstid, och varje sommar tillbringade jag mycket tid hos mina farföräldrar.
De bodde i ett charmigt gammalt hus med en stor trädgård, full av gömställen och äventyr.
Min farfar var en viktig person i mitt liv, en som jag såg upp till och litade på, men det fanns en mörk sida som jag inte förstod förrän det var för sent.
En dag, när min farmor var ute och handlade, blev min farfar annorlunda, han började med att höja rösten över småsaker, saker som jag inte ens förstod varför de skulle vara problematiska.
Jag minns hur hans ansikte blev rött och hur hans ögon sköt blixtar av ilska. ,
Plötsligt, utan förvarning, tog han fast mig och slet av mig mina trosor.
Han tryckte fast mig i sitt knä med ena armen, stoppade in sina fingrar i mitt underliv och klämde och nöp, samtidigt som jag kände att hans penis styvnade.
Efter ett tag grymtade han till och jag blev alldeles blöt i stjärten.
Jag förstod inte varför han gjorde såhär.
Det gjorde inte bara fysiskt ont utan skar också djupt in i min själ.
Jag kände mig förödmjukad, rädd och övergiven.
Han sa att jag var en dålig flicka, att jag förtjänade detta.
Hans ord ekade i mitt huvud länge.
När min farmor kom tillbaka, visste jag inte vad jag skulle göra, jag var för rädd för att berätta vad som hade hänt.
Farfar hade varnat mig att hålla tyst, och skräcken för vad som kunde hända om jag berättade paralyserade mig.
Så jag höll tyst.
Farmor märkte inget, och jag tror inte att hon någonsin misstänkte vad som hade hänt i hennes frånvaro.
Åren gick, men rädslan och skammen följde mig som en skugga.
Jag höll allt inom mig och försökte leva ett normalt liv, men minnena av farfars övergrepp satt kvar.
Jag hade svårt att lita på människor och byggde upp en mur runt mitt hjärta för att skydda mig själv.
När jag blev äldre och förstod mer om vad som hänt, insåg jag att jag behövde hjälp för att bearbeta mina upplevelser.
Det tog tid och mod, men jag sökte till slut terapi.
Min terapeut hjälpte mig att bearbeta mina minnen och känslor.
Det var en lång och svår process, fylld med tårar och smärta, men det hjälpte mig att hitta en väg framåt.
Idag, vid 40 års ålder, har jag lärt mig att inte längre bära skulden för det som hände mig.
Jag har insett att det inte var mitt fel och att jag förtjänar att leva ett liv fritt från rädsla och skam.
Genom att berätta min historia hoppas jag kunna hjälpa andra som gått igenom liknande upplevelser att förstå att de inte är ensamma och att det finns hopp och läkning.
Vi är starka, och vi kan övervinna även de mörkaste av tider.
/Anonym

1 thought on “En tioårings kamp

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *