Efter att ha spenderat sju timmar I sällskap med en pedofil. En man tidigare dömd för grova våldtäkter mot barn så fick jag en del att fundera över. Jag hade redan innan vi träffades en hel del bakgrundsinformation om honom då jag läst dokument och domar, plus att vi sedan ett halvår studerat hur han beter sig mot barn.

Vi träffades klockan tre. Han i hopp om att få träffa Evelina, ett barn som han sedan länge groomat, och vi för att informera honom om att Evelina inte existerar. Mötet blev varken som vi eller han hade tänkt. Hans besvikelse över att jag och Patrik Sjöberg dök upp istället för Evelina var total, och vi blev väl ganska förvånade över att han vände från totalt förnekande till att FÖRSÖKA väcka sympati.

Som man ser i videon, så går han inledningsvis i försvar och ljuger, men uppmålad I ett hörn så rämnar lögnen och man tydligt hur han istället sliter på sig en tjock offerkofta som försvar och skjuter över skulden på “fantasier” som dyker upp i skallen.

En del av byborna hade dagarna efter förra konfrontationen gått utanför hans hus för att visa sin närvaro och se till så att han håller sig lugn och borta från ortens barn. Bevakningen uppfattade Klas som otäck, och på onsdagen hoppade han på ett tåg till Göteborg. Avsikten var att han på fredagen skulle träffa Evelina så istället för pressen på hemorten så valde han att åka och vänta på henne i två dygn på centralstationen.

Väl medveten om att hans beteende driver fram omgivningens hat fortsatte han ändå, men blev med tiden allt mer nervös och rädd. Själv beskrev han att han analyserade varje människa som han stötte på. Efter flykten från hemorten och två dygns väntan på centralstationen I Göteborg så var han när vi träffade honom såväl paranoid som medtagen. Han hade levt på ostbollar och vatten med tanke på att hans pengar var helt slut.

Invirad i offerkofta beskrev han att någonting drev honom att fortsätta. På väg in till Östra sjukhusets psykiatriska akutmottagning så pratade han mycket om att inte kunna sätta gränser för sig själv och om hans fantasier som snurrar igång. Han tyckte väldigt synd om sig själv för att han saknade förmåga att begränsa sig och för att samhället inte skyddar mer än vad det gör.

Ett flertal gånger försökte jag föra in samtalet på konsekvenser för utsatta. Jag berättade om allt som det innebär att växa upp efter övergrepp. Detta verkade dock inte vara av intresse för hans del.
Ett exempel var när jag berättade att många utsatta hamnar i missbruk. Hans respons på detta var att även han i perioder missbrukar alkohol. Konversationen landade alltså tillbaka på han själv igen.

När jag istället berättade att det inte är alla som är lika fredliga som vi, och att hans eget beteende kan resultera i att han en dag stöter på fel folk så grät han. Klas verkar alltså avsakna förmåga att känna in och förstå andra människors lidande, egna konsekvenser ser han dock mer allvarligt på.

Två timmar spenderade vi på Östra innan beskedet kom att vi behöver åka till Jönköping. I väntrummet berättade Klas att han inte kan lita på sig själv, och med stöd av detta så bråkade jag med såväl personal och socialjour via telefon. I mina försök att förklara att han för barnens skull inte bör vara ensam ute just nu så blev tongångarna ganska höga. Socialjouren berättade I telefon att sålänge som han inte är omyndigförklarad så är han en vuxen man som får ta ansvar för sina egna handlingar, och trots att han faktiskt ville in på en plats där någon kunde ta ansvar för hans handlingar så finns detta inte att tillgå.

När vi kom ut från sjukhuset så tittade på mig och sa:
– Du är ju inte elak.
– Nej, svarade jag. Jag är inte elak, men jag bryr mig om att barn inte ska behöva råka ut för individer som du. Jag vet med egen erfarenhet vad det innebär.

Han började berätta om behandlingar som han varit i och att han alltid hittat andra orsaker till sitt beteende. Att han druckit för mycket, att hans bror hade gått bort, att han känt sig ensam mm. När hans behandlare hade sagt till honom att han pratar skit när han skyllde på alkoholen, då hade han blivit arg och inte gått tillbaka till sin behandling på sexualmedicinska kliniken, trots att behandlaren hade varit bra som genomskådat hans lögner.

Lite förvånad blev jag faktiskt med tanke på att Klas alltid fört över skuld på sina offer när man läser tidigare papper. Halvvägs till Jönköping, i höjd med skylten Borås så brast Klas nämligen ut i:
-JAG ÄR PEDOFIL
-Skoja papegoja, svarade jag.
Innan vi var ute ur Borås hann han säga orden två gånger till, och det lät som att han smakade på dem.

Resten av vägen berättade han om en del vad han hade hittat på, och hur det är att leva i en bubbla av hemligheter som man bara delar med andra i samma situation online. Med tanke på att jag kan hans historik bättre än han ens kunde ana, så kunde jag ställa frågor för att kolla om det som han berättar stämmer, och det gjorde det faktiskt.

Att spendera en halv dag I sällskap med en pedofil är kanske inte drömtillvaron, men för barnens skull är ingen väg för lång att gå. För att på ett bättre sätt kunna förstå hur de fungerar så var det ett ypperligt tillfälle att få in en övertrött Klas i bilen som efter två nätter på centralstationen inte längre hade ork att hålla fasaden uppe.

Jag börjar verkligen förstå att dessa “gated communities” som finns i USA fyller två funktioner. Barnens säkerhet framför allt, men även vissheten för de individer som inte har förmåga att vistas bland barn, att de får möjlighet att leva ett liv utan att riskera att de agerar ut i sin störning.

Ringde Klas igår för att fråga hur han skulle ställt sig till att bo i en gated community om det skulle funnits i Sverige. Han svarade att det skulle vara väldigt skönt att till slut få lugn och ro. Han berättade att han var chockad över allt arbete vi lagt ner på honom. Jag svarade att arbetet inte var för hans skull utan för barnens.

Han sa även att all stress och chocken när jag och Patrik dök upp istället för Evelina, och att hon inte ens finns på riktigt har gjort att han ska försöka få den hjälp som finns, och vi kommer att följa upp så att han kontaktar kliniken som han tidigare haft kontakt med under morgondagen.

Huruvida det stämmer att han har fått nog eller om bara är ett spel för att vi ska vara nöjda, det vet man inte men han har klart för sig att vi har koll på hans förehavanden, och hans egen personliga stress och rädsla är nog den enda egenskap hos honom som man kan ta tillvara på för att få honom att inse att han inte kan fortsätta att jaga efter barn.

Vill ni stötta mig och Patrik med dumpen så är vi väldigt tacksamma

Admin Admin

av @dmin_dumpen

Vill du kontakt så når du oss lättast på telefon 0760075779. Ansvarig utgivare: Sara Nilsson databasens namn www.dumpen.se Tillhandahållare: Sara Nilsson

6 svar på ”Pedofilresan”
  1. De här timmarna var inte förgäves av flera skäl. Dela att han får hjälp att sluta utsätta barn. Genom det har du sannolikt räddat många barn. Förutsatt att vården gör det de s k a..
    Sen Att lära sig lite till om hur en viss kategori pedofiler fungerar är viktig kunskap.

    Pedofiler finns i alla grupper. Träffar just nu regelbundet en pedofil i mitt yrke. Där finns ingen offerkofta öht. Han erkänner allt utan omsvep. Han tar emot all hjälp han får. Han väntar på rättegång så det blir fängelse för honom och flera barn kan känna sig tryggare.

    Jag ville först inte ha detta uppdrag men tog det till slut och har lärt mig lite till som är värdefullt i kampen om barns rätt att växa upp utan våldtäkter.

    Tack Sara och Patrik för det viktiga jobb ni gör💕

  2. Jag får panik över att han spelar med om att han är villig att få hjälp. HAN LURAS SOM FAN! Denna man har förstört så många liv att han borde sitta inburad. Han har hotat och jag är rädd att han kommer göra verk av saken och ta någons liv till slut.

  3. Jag vill tacka för det fina arbete ni gör för att skapa en bättre plats för världens barn, jag blir lycklig av att se att det finns människor som genuint bryr sig och med kraft skapar förändring. Jag vill lämna lite feedback men absolut inte kritisera vill va tydlig med det. Sara jag förstår att du brinner i dessa frågor och att det är svårt hålla känslor i balans under en inspelning med adrenalinpåslag och allt som händer i kroppen. Min personliga åsikt är att filmerna där du inte höjer tonläget är mycket bättre du når fram till förövaren och dom svarar på dina frågor på ett bättre sätt. När du höjer rösten så känns det som dom lite slinker undan från att svara på frågor, jag tror att om du tänker på det så kommer du kunna få ut lite mer svar och nå längre i det viktiga arbete du/ni utför. Hatten av till fortsätt med det fina jobb ni gör

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.