Sols krönika

Min äldsta dotter började skolan i höstas och den allra första skolavslutningen nalkas, hon ser fram emot en sommar i lekparken med en glass i handen, att få bada, gå på Furuviksparken och åka karuseller, stanna vaken extra länge på kvällen och på dagarna få klä sig i söta sommarklänningar.

Sedan finns det de barn som i skräck väntar på ett långt sommarlov.

De barn som gråter på kvällarna och inte kan sova då de tänker på tio veckor i sin förövares våld.

Tio veckor där skolan inte längre är en fristad utan där tryggheten försvinner och byts ut mot dagar fyllda av övergrepp. 

Alla barn har rätt till en fin sommar, inget barn ska behöva leva i skräck för vad som ska hända när den vuxna inte längre är en trygg förebild. Inget barn ska behöva känna vuxenhänder på sin kropp och tvingas till någonting de har rätt att skyddas från.

Som vuxna har vi ansvaret att hålla våra ögon öppna. Att se det som egentligen är bekvämast att blunda för, för att på så sätt kunna fånga upp och hjälpa. Vid minsta lilla misstanke om att någonting inte står rätt till så är vi skyldiga att agera. Ibland kan tecknen vara svåra att se, barnen blir experter på att dölja och hålla hemligt, men det betyder inte att vi kan stänga våra ögon. 

Det saknas ofta synliga fysiska spår på att ett barn blivit utsatt för sexuella övergrepp, ibland kan det finnas synliga blåmärken eller sår, men ofta sker detta osynligt.

Istället kan tecken vara att barnet har ett ovanligt utåtagerande beteende med väldigt starka känsloyttringar, eller tvärtom, att barnet sluter sig helt, många utsatta barn får svårt med koncentrationen, svårigheter att äta och att sova, vissa barn får utåtagerande sexuella beteenden, en del barn börjar kissa på sig. 

Många av dessa tecknen kan vara svåra för oss vuxna att se, särskilt om det är barn vi inte känner väl. Vid minsta lilla misstanke måste vi dock agera, det har vi en skyldighet att göra. Ett bra första steg är att fråga hur barnet mår, barnet kanske inte får förtroende att berätta på en gång, men det kan ofta hjälpa att se att det finns en vuxen där som bryr sig om.

Om barnet vågar berätta så avbryt inte, undvik att ge barnet skuldkänslor med frågor som ”varför gjorde du så?” och liknande. Visa inte barnet att du skräms av berättelsen, utan håll dina egna känslor för dig själv, barnet  behöver en trygg vuxen som klarar av att lyssna. Försök undvik ”ja och nej”-frågor, ställ istället öppna frågor för att få en större bild av vad som hänt. 

Det sägs att det krävs en hel by för att uppfostra ett barn. Jag tror det ligger en sanning i det. På samma sätt krävs det ibland flera vuxna för att hålla ett barn tryggt. Var därför inte rädd för att agera vid minsta misstanke om att ett barn far illa.

Vi måste vara vuxna och vi måste skydda barnen.

//Sol