Förlåtelse. Hur känns det ordet i munnen?

Många talar om vikten av att förlåta de som gjort oss illa. Att varje gång vi väljer att inte förlåta är en förlust för oss själva.

Jag skulle istället säga att vägen till helande går genom radikal acceptans. Vi kan inte förändra det förgångna, men vi kan förändra hur vi låter det påverka våra liv.

Alla förtjänar inte förlåtelse. Vissa människor har gjort så mycket ont att de inte bör förlåtas. Här vill jag bland annat kategorisera in alla de människor som begår övergrepp mot barn. Att förlåta är att förmildra deras handlingar, särskilt i de fall där ånger saknas hos förövaren. Att tvingas till förlåtande är att lägga ansvaret hos offret.

Radikal acceptans hjälper oss. Att kunna se tillbaka på det förflutna och acceptera. Inte förlåta, inte förminska, men ändå acceptera verkligheten som den är. Jag kommer aldrig kunna göra att Sol tre år inte blev utsatt för övergrepp, däremot kan jag acceptera att det hände, ta emot den hjälp jag får och lära mig de verktyg jag behöver för att gå vidare.

Nästa gång någon säger att ni måste förlåta så säg nej. Acceptans är viktigt för att kunna gå vidare, men förlåtelse kan aldrig tvingas fram. De enda vi bär ansvar för att förlåta är oss själva.

 

/Sol-Angelica.

 

17 thoughts on “Förlåtelse

  1. Mycket tänkvärt och så rätt.
    Det är så överskattat med förlåtande.
    Vi blir itutade sen barnsben att man ska förlåta.
    Men nej, det stämmer inte.
    Jag har inte förlåtit den person, som nästan mördade mig för dryga 20 år sedan.
    Jag kommer aldrig att förlåta honom.
    Det gör mig inte svag, det gör då fan mig inte till en sämre människa.
    Jag är mycket starkare nu.
    Han har ingen makt över mig längre.

    1. Men Gode Gud- höll han på att mörda dig??😲😭😭😭 Förstår att det bara inte går att förlåta allt- och varför skall det alltid tjatas om att man ” måste” förlåta? Må din förövare brinna i h- vetet !

  2. Förlåtelse är i vissa sammanhang viktigare för förövaren än för brottsoffret. Ibland finns det anledning att aldrig glömma eller förlåta. Det är brottsofferperspektiv.

  3. Bra skrivet. Jag har alltid undrat över det där dravlet om förlåtelse, att om jag förlåter så är det vägen till läkning eller att jag inte kan fördöma en människa utan bara deras handlingar. För mig finns det en gräns och har en människa gått så långt som till övergrepp på något annan levande av kött och blod så är ondskan invävd i ens person och kan inte förlåtas enligt mig och jag är inte på något sätt skyldig att förlåta, varför? Däremot som du skriver, acceptans. Resa mig och klara av att leva, för att få det liv jag faktiskt förtjänar.

  4. Att förlåta är svårt, i har varit mobbad under min skolgång, därav har jag nästan inget minne av min uppväxt eftersom jag blockerat det.
    Några av mobbarna har hört av sig i vuxen ålder och mått dåligt av det och vill be om förlåtelse, men jag klarar inte det förstörde mycket för mig
    //Aivi

  5. Håller helt med. Att förlåta eller inte förlåta är helt och hållet offrets val.
    Tack för att du gör bästa Dumpen ännu mer värd att följa. 🌷

  6. WORD! Exakt detta har jag försökt förklara för en i familjen som utsatts för sexuella övergrepp som litet barn. Hon har förlåtit den vidriga förövaren vilket är helt jävla absurt enligt mig, att gubbjävlen ens ska va i närheten av ett förlåt, jag kräks! Det är nästan att begå ett nytt övergrepp (gravt psykiskt emotionellt övergrepp) mot sig själv! Tycker jag. Men hon envisas om vikten av att kristerligt förlåta och umgås neutralt med förövaren!! Man kan istället acceptera det som hänt, bearbeta och leva vidare, skapa sig ett bra liv. Man behöver inte förlåta, faktiskt inte alls! ❤️

  7. Kommer ihåg en terapisession som gick under temat ”förlåtelse”. I min enfald trodde jag att det skulle handla om självförlåtelse – men nej, här var det förövaren som på något sätt skulle förlåtas och släppas loss. Jag tror tanken var nog att man skulle lämna förövaren bakom sig och på så sätt gå vidare i livet. Kommer inte ihåg alla detaljer, jag blev så upprörd och gick aldrig mer tillbaka. Vilket jävla skämt! Jag har inte ett uns av förlåtelse i mig, när jag letar efter förlåtelse till mina förövare hittar jag bara ilska. Jag har inget att be om ursäkt för, det är för fan inte jag som ska be om ursäkt – det är dom! Och även om de skulle göra det skulle jag inte acceptera ursäkten, jag skulle be dem fara åt helvete vilketsom, för skadan är gjord, den går inte att ogöra med en fånigt ”förlåt”. Förlåt… för mardrömmarna? Förlåt… för den förstörda självkänslan, för drogerna, för den stulna barndomen?? Såren de lämnat efter sig är på en helt annan nivå, det är inget som läks med en ursäkt. Jag har gått vidare, på mitt sätt. Det som har hänt har hänt, det har format mig, brutit ner vissa delar men gjort annat starkare än alla vidriga svin jag någonsin mött, tillsammans.

  8. Antingen blir man ett offer lr så blir man en överlevare…jag valde att bli en överlevare.

    1. Alla som överlever övergrepp är väl offer i någon mening. Och ja ni är alla överlevare som jag önskar allt det bästa <3

  9. Vuxna människor som har tagit AKTIVA val att utsätta barn för något så oförlåtligt har förbrukat alla sina chanser. Dessa människor går inte att bota. Förlåt för vem?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

sv Swedish
X