Här börjar min historia.
Jag vill börja med att skriva om att det är svårt att få hjälp från vård även för oss offer. Jag fick min diagnos C-PTSD för över 10 år sedan och än i dag har jag inte fått rätt hjälp, det är över 40 år sedan jag blev utsatt för mina första övergrepp.
Det är mycket långa väntetider, flera år till man får en legitimerad psykolog att prata med.
I mitt fall har jag än så länge inte träffat någon som varken är insatt i hur offer för incest och sexuella övergrepp mår samt vilken vård den behöver och som även har kunskapen hur det är att växa upp i en dysfunktionell familj med antisocial personligheter och ha sin förövare i sin närhet.
Jag är på väg att avsluta min kontakt med vården efter ha gått där flera år och mår inte nämnvärt bättre. Där min psykolog triggat mig in i återtraumatisering samt stämplat mina panikångestattacker och flashbacks som konstiga och onormala känsloreaktionen. Både offer och förövare behöver hjälp men frågan är vart och vem ska lyssna och förstå vad som ska göras?
Min historia börjar inom familjen och jag är en liten flicka.
Det har tagit massor av år att inse vad jag verkligen varit med om och hur normaliserat det blev inom både familj, släkt men även av många ute i samhället.
Normalisering som även räknas som gaslightning vilket skapar en otrolig förvirring för offret.
Min känsla av förvirring är än idag att hur kan så många tycka att det är okej med det jag och så många andar varit med om?
Jag blev utsatt för sexuell exponering från väldigt tidig ålder, porrtidningarna låg framme precis som en vanlig veckotidning. Jag fick höra på när mina föräldrar hade sex, jag hade bara en skjutdörr till mitt rum så jag var inträngt där utan att kunna ta mig därifrån.
Mina föräldrar prata ofta högt om mig efter samlagen som skedde nattetid och de stämde av mig dagen efter att jag hört dem prata, dvs indirekt att jag hört dem haft sex. Idag inser jag att det här är övergrepp för jag hade ingen chans att välja om jag ville höra eller inte.
Min pappa har även blottat sig för mig flera ggr.
Och det här är bara början till en helt galen historia.
Den första våldtäkten skedde inom familjen, inte av mina föräldrar utan av en annan familjemedlem.
Än idag vet jag inte hur gammal jag var eller hur många ggr eller hur länge dessa övergrepp pågick. Min kropp har valt förträngning för min överlevnad, har bara fragment att tillgå idag. Familjemedlemmen var mycket äldre än mig som jag var i beroendeposition av.
Det tog mig över 35 år att förstå att jag inte var med på vad som hände i det rummet jag blev inlockad i, med frågan om vi skulle spela sällskapsspel, det förövaren visste att jag älskade att göra.
Jag levde med fullständig förträngning av minnen av övergreppen tills jag flytta hemifrån och kom till min egen trygghet. Även fast jag inte mindes så mindes kroppen och jag fick ofta panikångest attacker när jag visste att jag skulle vara själv med personen och får än idag om jag skulle vara tvungen att vara i närheten av personen.
Det är här den långa resan börjar där samhället visar på hur mycket man normaliserar dessa övergrepp. När jag börja minnas, prata jag med min dåvarande sambo som svara att det är normalt att man gör så inom den typ av familjerelation jag hade med min förövare. Den upplevelsen har fortsatt, att samhället normaliserar och säger att det är normalt och inte konstigt att det händer pga mäns hormoner etc.
Tyvärr har övergreppen lätt till att jag har en negativ kroppsyn på mig själv och en negativ självbild samt att jag trott att min kropp inte tillhör mig. Att det ända sättet att kunna skapa en relation med en man är att ha sex med dem, vilket lett mig till flera relationer med bla sexmissbrukare och män som saknar empati och sympati. I och med mina tidiga upplevelser som barn har min kropp alltid valt frys och foga om jag blivit utsatt för övergrepp även i vuxen ålder. Det har lätt till att idag har jag blivit våldtagen av ytterligare 3-4 olika personer (oftast inom relation) samt gått med på saker jag inte velat.
Jag var 35 år när jag berätta för första gången för mina föräldrar att jag blivit våldtagen som barn. Reaktionen jag fick från dem var att den ena förälderns första reaktion var att beskydda förövaren med kommentaren ”det här får inte komma ut för X har varit med om så mycket”.
Den andre föräldern fråga om X var inne i mig?
X är alltså förövaren.
Den dagen dog jag helt inombords och insåg att jag stod helt själv i det här. Vilket har blivit ännu mer klart ju längre jag kommer på den här resan att övrig familj och släkt också delar samma syn. De har inga problem att umgås med X och även fast det vet har de aldrig kommenterat det hela eller brytts sig hur jag mår.
Mina föräldrar fortsatte sin kamp att jag skulle gå tillbaka till min förövare ända in tills de dog. En av mina föräldrars sista önskan på sin dödsbädd var att jag skulle ha kontakt med min förövare igen. Inte att förövaren skulle ta sitt ansvar och be mig om ursäkt.
Idag är båda förädlarna döda och jag är fri från den misshandeln men den har skadat mig psykiskt på många plan.
Jag har konfronterat min förövare ett par ggr och förstår nu att han agerar som förövare gör när de inte tycker att de gjort något fel.
Förövaren har aldrig förnekat övergreppen dock har fokuset vänts till honom och hur synd det är om honom pga. olika anledningar. Han har även ansett sig att vi har en nära relation, jag var den person han ansåg sig ha som närmast person i sitt liv.
Idag vet jag inte om det är sant att personen ansåg det eller om det var en härskarteknik för att förvirra mig.
Jag sa upp kontakten efter den konfrontationen och det uttalades även hot från personen om att jag skulle hålla tyst annars skulle jag bli åtalad.
Andra gången så var det efter jag var tvungen att ha kontakt med personen (kommer inte gå in på varför) och personen låtsas som ingenting.
Idag vet jag att min kropp fortsätter att minnas övergreppen och jag har haft fruktansvärda traumaresponser och panikångest bara på sms från personen och möta person IRL har varit fruktansvärt och omänskliga upplevelser.
Det känns som man håller på att tappa förståndet, vilket jag säkert gjorde vid några tillfällen.
Flera självmordsbrev låg på skrivbordet under den här perioden och jag kände mig fruktansvärt värdelös. Vid den sista konfrontationen tala jag om vad jag tycket om allt och det var inga vackra ord. Jag möttes med total tystnad trots personen vet hur han har förstört inte bara mitt liv, utan även min familj, mina barns liv etc. Jag har valt att göra en polisanmälan av brotten, även för jag var orolig för hur personen skulle agera mot mig efter sista konfrontationen.
Jag kände mig inte trygg och med all rätt.
Polisanmälan lades ner vilket jag var medveten om men som polisen sa ”nu finns det i systemet om det händer något mer”. Det är den tryggheten jag har att luta mig mot, att polisen har det i sitt system om fler brott utförs från personen.
Idag lever jag ett väldigt ensamt liv, har brutit upp från hela familjen och släkten (inte mina barn). Jag har tillitsbekymmer vilket jag börjat acceptera att jag kommer ha hela mitt liv.
Arbetar hårt med att försöka få en positiv syn på mig själv och arbetar med att kunna se på mig själv i spegeln. Jag längtar efter kärlek men törs inte söka efter en partner plus att orden ekar inom mig att jag är för förstörd och har ingenting att erbjuda, vem vill ha mig?
Förra året förstod jag också varför jag har så svårt att stoppa tandborsten i munnen, framförallt på kvällarna.
Jag grät första gången jag berätta det för tandläkaren samtidigt som jag kunde släppa skammen att inte kunna ta hand om mina tänder. Jag blev bla utsatt för oralt övergrepp vilket jag börjat få minnen tillbaka från. Jag håller på att rustar upp min tandhälsa och det kommer kosta mig stora summor av pengar.
Mitt mantra för att leva ett någorlunda bra liv är ”de jävlarna ska inte få vinna”.
Just nu försöker jag finna vägar att kunna leva någorlunda lyckligt även fast jag har massor av arbete kvar framför mig.
Det bästa jag har gjort är att rensa bort alla de personer som väljer att blunda för vad min förövare gjort och som har valt att osynliggöra mig. Jag är hellre ensam med mig själv än ensam i en grupp med människor.
Jag kommer få leva med mina skador från övergreppen hela mitt liv, jag behöver finna andra sätt att handskas med dem samt hitt rätt personer på vägen som kan hjälpa mig med delar av min läkning.
Jag förstår dem som tar sitt eget liv för det är otroligt mörkt och ensamt att leva med dessa övergrepp där omvärlden inte förstår och vården inte har rätt verktyg.
Allt jag hade önskat var att någon såg mig och valde att stötta mig, vilket jag inte har funnit än.
/ / Anonym
Obs! Bilden är AI-genererad.
VILL NI HJÄLPA OSS ATT HÅLLA DUMPEN RULLANDE SÅ ÄR VI VÄLDIGT TACKSAMMA! 
Vill du bli medlem i Dumpen förening?Ansök då här: Bli medlem i Föreningen Dumpen! – DUMPEN.se
Medlemsavgiften går oavkortat till traumabehandling för sexuellt utnyttjade barn.
Vill du endast skänka en gåva till Föreningen Dumpen? Då är du varmt välkommen att göra en insättning enligt nedan:
Bankgiro: 139-9096
Om din bank kräver 8 siffror: 0139-9096
Summa: Valfri
Meddelande: Gåva (Ange också ditt medlemsnummer om du är medlem.)
Ansökan till traumabehandling hittar ni här: Ansökan medlemsfinansierad vård (google.com
Följ oss även på:
