Efter många år av att diskutera frågor om ansvar, gränser och vuxnas beteende mot unga har jag slagits av en sak mer än någon annan:
Hur oerhört svårt människor har att ta ansvar för sina egna handlingar.
Det spelar nästan ingen roll vilket sammanhang det handlar om. När en människa ställs inför något hon skäms över verkar samma mekanismer sätta igång.
Först kommer förnekandet.
”Det var inte så farligt.”
”Det var inte på riktigt.”
”Jag menade inget illa.”
Sedan kommer bortförklaringarna.
”Du har missförstått.”
”Det var ett skämt.”
”Jag var bara nyfiken.”
Och till sist kommer ofta den kanske vanligaste strategin av alla: att flytta fokus från det egna beteendet till konsekvenserna för den egna personen.
Plötsligt handlar allt om vad som kommer att hända med den som avslöjats.
Jobbet.
Familjen.
Ryktet.
Vännerna.
Framtiden.
Det märkliga är att diskussionen då ofta lämnar själva kärnfrågan. Istället för att prata om handlingarna börjar man prata om följderna av att handlingarna blivit kända.
Det är en mänsklig reaktion som går att förstå, men den är samtidigt problematisk.
För ansvar börjar inte med att man beklagar konsekvenserna.
Ansvar börjar med att man erkänner sina val.
Vi människor fattar tusentals beslut varje dag. De flesta av dem är frivilliga. Ingen annan sitter vid tangentbordet.
Ingen annan skriver meddelandena. Ingen annan trycker på skicka-knappen. Ingen annan fattar besluten åt oss.
Ändå verkar det för vissa vara enklare att skylla på omständigheter, missförstånd, otur eller andra människor än att säga de två kanske viktigaste orden i det svenska språket:
”Jag gjorde fel.”
Det kräver mod att säga så.
Det kräver självinsikt.
Och framför allt kräver det empati – förmågan att förstå att andra människor påverkas av våra handlingar.
Den som verkligen vill förändras börjar inte med att förklara bort sitt beteende.
Den börjar med att erkänna det.
Först då kan något faktiskt förändras.
Så länge ursäkterna är viktigare än ansvaret kommer problemen att finnas kvar.
Och kanske är det just därför vi hör samma bortförklaringar om och om igen, år efter år.
Det är nämligen betydligt lättare att försvara sitt ego än att granska sitt samvete.
