Min berättelse. Del 1

Han var fritidsledare. Han var fritt val lärare och fältbiologi-ledare  under sjuttio och åttiotalet.
Han var pedofil och jag är ett av hans offer.
Jag skrivet så för att jag är övertygad om att fler fått lära känna honom som jag.

Jag var i åtta-nio års åldern när han började grooma mig, på fritidsgården.
Han stod alltid nära mig, med nån form av kroppskontakt. Han närmade sig mer och mer och till sist var Han som en idol/fadersfigur och jag följde varje ord Han sa. Varje rörelse Han gjorde.

Första gången det blev fysiskt var på en utflykt med fältbiologerna till Furön utanför O-hamn. En känd fågel-lokal nära Blå Jungfrun.

Vi var ett tjugotal barn och tre ledare från fritidsgården som seglade ut till ön, i en
fiskebåt denna september morgon 1974.

Jag var så stolt. Då jag fått tillåtelse att följa med, jag var två år yngre än de andra barnen.
Jag kände mig trygg och lycklig just i denna stund av att få känna mig lite vuxen. Något en elvaårig längtar efter. Att få visa sig självständig och stolt inför sina föräldrar.

Den första natten i fyrhuset raderades hela min existerande värld.
Den pojk jag var, den son jag var och den kompis till mina skolkamrater jag var, blev en fråga om överlevnad och om skam! Jag hade ingenstans att fly.
Ingen att vända mig till. Jag var bara 11 år förstod inte då vad som var rätt eller fel.
Det han gjorde var så främmande!

Han tog mig i ett avsides rum, där vi skulle sova.
Vaknade av att min kropp kändes utanför och något vått och obehagligt fanns i min hand.
Jag var lam, helt orörlig. För jag trodde jag skulle dö.
Försökte andas utan ljud och låtsas sova.
Skärmade av min arm och lät den bli känslokall och utanför.
Sedan i nästa övergrepp, var jag tvungen att låta mitt jag upphöra. För det gjorde så ont!

Plötsligt var det tyst och gryningen började sakta synas genom fönsterna.
Först då vågade jag smyga mig ut ur rummet.
Och genom korridoren och trappan ner via fyrhuset och de salarna de andra barnen sov i.
Sedan sprang jag bara så lång från huset som möjligt.

Men jag gick ut i dimman och gick mot vågornas ljud i gryningen, där insåg jag att här finns ingen väg hem. Bara en återvändsgränd. Minns än idag mitt beslut efter jag ropat på mamma och pappa att hämta mig. Satt nog där nån timme eller så, innan jag accepterade mitt öde, och gick tillbaka till samma rum. Där var jag fast.
Jag var sedan övertygad om att gå tillbaka till rumnet och att detta var mitt enda sätt att överleva.
Att vara tyst och låtsas som att inget hade hänt.
Bara jag kom hem!

Nästa natt hände det igen. Allt var försent och när jag äntligen kom hem, fanns Han där. För att han bestämt sig för att älska ett barn. Ett barn som inte var hans.
Ett barn som redan haft sin omsorg och kärlek. Föräldrar som varit lyckliga, Över det de skapat.

Groomingen började i mitt fall när jag var åtta år. Övergreppen slutade en dag när jag var femton år.
Sju år totalt av övergrepp, fem år av sexuella övergrepp.
Även om de är i hundratals. Minns jag varenda en och de återupplever jag nästan dagligen på olika sätt. Trotts att jag är äldre idag. Snart sextio;)
Har jag aldrig fått leva ett liv utan konsekvenser av Han.

Att vara helt och hållet i beroende av någon. På liv och död, när man är bara ett barn.
Får konsekvenser för den drabbade under hela sitt liv!
Det jag och många med mig, varit med om går inte att glömma.
Ofta är det svårt att leva med. Många gånger har jag velat dö.
Vaknat upp på sjukhus bara av tur och levt vidare.

Nu är jag starkare och kommer aldrig låta Han vinna över mig!
Denna gång är det min tur att visa vad jag går för. Göra det som är rätt för mig och alla andra som befunnit sig i en liknande situation!

För mig existerar tre faser av mitt liv.
Före övergreppen, under övergreppen och efter övergreppen. Så därför behöver jag skriva detta i tre delar.
Och jag vill redan nu tala om att min avsikt med detta är inte alls att tycka synd om mig sjäv.
Utan en möjlighet få svar på om det är fler än jag som har minnen likt dessa i Oskarhamn på sjuttiotalet. Eventuellt åttiotalet!
Jag vet hans namn. Jag vet var han bor och arbetar. Jag har aldrig släppt honom ur sikte och jag önskar berätta för honom vilka konsekvenser övergreppen haft för mig! Vilka konsekvenser de kan få för honom. Men troligen redan haft!!!

 

Min berättelse. Del 2. ”Övergreppen”
Som jag redan berättat, hände det första sexuella övergreppet när jag var elva år.
Och att groomingen startade 3 år tidigare.

Händelserna på Furön, var de första men inte de sista.
Att beskriva alla övergrepp och sätta dem i kronologisk ordning är omöjligt för mig.
Många övergrepp är som i dimma. De var dagligen förekommande och antalen är fler än någon kan förstå. De flesta övergreppen hände hemma hos honom. I en vit stuga vid de kullerstensbelagda gatorna i gamla O-hamn. Men också i Vallhallaskolan källare och i fältbiologerna klubblokal straxt söder om stan.
Häften av Övergreppen hände på fritiden. då han groomade mig i början och senare.

Idag går jag ofta förbi stugan som fortfarande är målad i vitt med blåa knutar, och undrar vem som bor där nu, och om hen vet något om han?
Är stugan fortfarande hans?

De sexuella övergrepp han gjorde på mig har fått tydliga konsekvenser.
När jag var tolv år, förlorade jag en testikel. Då han band mig runt könsorganet.
På sjukhuset sa jag att jag krockat med ett träd i slalombacken vid Rödsleskolan.

Alla övergrepp var smärtsamma nog att skrika ut i sin skräck.
Men mina rop hjälpte mig inte. De blev bara mer omöjliga att berätta om.
Hur kan ett barn berätta om något sånt.

Inom mig slocknade lågan sakta men säkert och tillslut var jag en docka i hans famn!
Jag kände till saker som ingen annan upplevt.

Jag visste hur sperma smakade.
Jag lärde mig att penetrering, gjorde oerhört ont.
Och jag lärde mig att vara tyst och ensam.
Men jag förstod inte varför?
Eller vem som skulle ska kunna rädda mig där och då?
Min värld var redan kaos och jag ville inte göra det värre!

Övergreppen tog slut när jag och min familj flyttade till Stockholm sommaren 1977.

Året efter hände det sista övergreppet då jag inte kunde tacka nej till honom. En vecka till Mallorca. Och där på rummet o hotellet skedde det sista övergreppet. Efter han bundit mig från hals till kön. Tog jag tag i repen och drog dem bort.
Befriade mig och reste mig mot honom och pekade mitt finger mot hans bröst och sa.
”Om du inte går bort från mig nu!
Så lovar jag att varken du eller jag kommer hem levande.
Nu får det vara nog!

Han lydde mig och efter hemkomst försvann han som en fegis. Och tur är väl det. Annars hade jag dödat honom vilken dag som helst.
Precis som min far ville. Innan han gick bort!

Det svåraste att berätta om är just Övergreppen.
För mig är dem så många och jag har svårt att minnas dem i kronologisk ordning.
Vissa minnen av övergreppen är diffusa och jag ser dem inte i sin helhet.
Tror det är ett skydd mot sånt man inte kan hantera. Minnen jag måste begrava utan klara bilder.
Men de finns där och jag vet av erfarenhet att även de minnena kommer att vara tydliga tillslut.
Och då måste jag vara redo.
Stark nog att hantera mina mardrömmar!

Jag har som vuxen bildat familj.
Min dotter och mina barnbarn ger mig guide i vardagen om det verkliga livet. Så som det borde vara.
Även om jag är fullständigt trygg i denna glädje.
Kan jag ändå inte vara där till hundra procent.
Bakom mig jagar han fortfarande och det känns som om att jag inte hinner ifatt.

Allt det som borde vara min dyrbara skatt!
Till och med det äger han fortfarande.
Skörheten hos mig lappas fortfarande ihop. Relationer är nästan omöjliga. En klapp på axeln blir en eld jag måste fly från.
Fina ord från vänner, blir fraser som han använde. Ord som påminner mig om honom.

Då när jag var 15 år nästan 16, fanns det inte mycket mer att leva för.
Tack ock lov träffade jag min dotters mamma och jag kunde tänka på nåt annat.
Iallafall ibland!

 

Min berättelse, del 3 Konsekvenser och upprättelse!

Jag är idag en medelålders man och har haft gott om tid att reflektera över det som hände mig i min barndom. Det jag då reflekterat över är de konsekvenser övergreppen har orsakat mig genom mitt vuxna liv. De konsekvenser även min familj fått genomlida efter jag äntligen kunde berätta för dem.
Ingen av oss har fått möjligheten att helas och än idag är ämnet, likt en brinnande eld i våra hjärtan!

Svårigheten att prata om det har mestadels handlat om förtvivlan och hopplösheten att inte kunna hantera smärtan i familjens hjälplöshet och utsatthet. Med tiden har hemligheten blivit än mer gömd och bortglömd, för hur skulle man annars ha kunnat kunna gå vidare?

Det gör ont i mig när jag tänker på hur svårt detta måste ha varit för min mor och far och den maktlöshet de måste ha känt.
Och jag var övertygad om skulden till allt.
I perspektivet av mitt liv förstår jag idag mina föräldrars agerande.
De kunde inte göra mer än så! Det fanns ju ingen upplysning om övergrepp då!

De ville inte sopa något under mattan. De visste helt enkelt inte hur eller vad de kunde göra!
Så jag har förlåtit mina föräldrar och alla andra föräldrar som levt igenom en upplevelse som vi.
Den skyldige är endast förövaren och i viss mån samhället som blundade!

Mina konsekvenser är många och de har följt mig som en röd tråd i allt, var än mitt liv befunnit sig.
Ända tillbaka från det första fysiska övergreppet hösten 1972.
Till idag när jag snart ska fylla 60 år.
Det är fysiska konsekvenser men också själsliga.

När jag skiljde mig från min dotters mamma 1991 föll jag tillbaka i minnena och de tog över hela min existens.
De följande 10 åren gjorde jag på pappret 22 självmordsförsök och två gånger svävade jag mellan liv och död på Huddinge sjukhus. Den medicin jag fick utskriven använde jag för att avsluta allt. Mardrömmarna var så hemska, sanningen blev för tung att bära och sjukvården skrev ut tabletter istället för att lyssna.

Jag fick diagnos efter diagnos och till slut var jag inte en människa längre och, så ville jag inte leva!

Jag har också väldigt svårt att lita på människor och deras avsikter.
Närhet och beröring är som Brännässlor på min hud och jag flyr hellre än stannar.
Jag bedövar mig med alkohol och har flytt in i andra droger också. Bara för att glömma och inte känna mig jagad av honom.
Självskadande beteende har löpt som en mareld genom mitt liv.
Det går egentligen inte beskriva alla konsekvenser övergreppen haft för mig och min familj.
Men de har varit omfattande och betungande!

Undrar om förövaren är medveten om det?

Nu är det bättre och styrkan har återerövrat mitt hjärta och min själ. Idag vet jag hur jag ska hantera detta. Men trots det har jag lång väg att gå.

Nu vet jag att preskriptionstiden är borttagen!
När jag gjorde anmälan sist, för 16 år sedan var den 15 år.
Och åklagaren såg då ingen möjlighet att föra åtal mot honom.
Ett nederlag och ett nytt trauma att leva med.

Nu har jag möjlighet att anmäla övergreppen igen och det kommer jag att göra mycket snart. Har till och med varit i kontakt med en jurist.

Men det var viktigt för mig att först skriva om det här på Dumpen och jag är oerhört tacksam för allas stöd. Även administratörernas stöd i samtal.

Nu är jag mer bestämd än någonsin och inget kan hejda mig nu att få upprättelse för mig och min familj.
Och kanske får han äntligen stå till svars för det brott han gjort!

VILL NI HJÄLPA OSS ATT HÅLLA DUMPEN RULLANDE SÅ ÄR VI VÄLDIGT TACKSAMMA 

4 thoughts on “Min berättelse. I tre delar

  1. Hoppas att du får leva och må bra, att resten av dit liv blir ljusare och bättre.

  2. Tack för att du berättar din historia. Började gråta av att läsa det. (Borttaget av Admin)

  3. Käre Oskarshamns-kille. Det gör ont att läsa din historia. Jag är också medelålders och vet till 100% att tystnadskulturen var dominerande när vi var barn, vände man sig till någon vuxen om en kränkning blev de obekväma och man blev gaslightad. Att du delar med dig nu, är att lägga ifrån dig skammen och skulden, om än stegvis. Vet du hur mycket mod du dessutom ingjuter i andra, genom att dela med dig av din berättelse? Du är fin, värdig att må bra och att ha kärlek i ditt liv. Kärlek har du säkert redan, men att kunna ta emot den är en självhatares största utmaning. Jag önskar dig läkande i och med att skammen läggs tillbaka där den hör hemma, hos förövaren och hos samhället som svek. Stor kram på dig, vackra människa

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

sv Swedish
X