Läste just ett inlägg angående en foster pappa som förgrep sig på dottern och som nu dött. Hon känner nu äntligen ro. Fint att läsa.
Jag har ödmjuk förståelse för att vi alla kan känna på olika sätt men min känsla är helt en annan.
Blev själv utsatt av en granne till mig från 6 års ålder, kan varit yngre då han började ”bearbeta” mig.
Detta pågick upp i tonåren, alltså flera år som han hade mig lindad kring sina fingrar.
För flera år sedan såg jag hans dödsannons i tidningen och det första jag kände, vilket jag även känner idag, är att han kom lindrigt undan.
Jag var runt 30 kanske och hade börjat få tankar om att ange honom, men då gick han och dog. Att han fick somna in utan konfrontationer, att inte få känna omvärldens blickar, straff från rättsväsendet och lidandet av att människor visste att han var en pedofilen. Just då och även nu har jag känt en fruktansvärd besvikelse över att jag inte hann berätta och att han då bara försvann med vår hemlighet.
Jag personligen kommer nog aldrig få en inre ro utan måste leva med min egna känsla av att han kom undan på allra enklaste sätt.
Värme till er alla i min situation och alla som jobbar för att göra livet svårare för alla pedofilen där ute.
/Anonym
VILL NI HJÄLPA OSS ATT HÅLLA DUMPEN RULLANDE SÅ ÄR VI VÄLDIGT TACKSAMMA
