Det ska inte vara min story

Det är inte första gången jag delar med mig, men det blir första som är skriven för att delas. Jag fasar över vad som kan komma, även om jag vet att skulden inte är min så vet jag inte om jag är redo att möta någon respons i verkligheten. Min förövare var inte straffmyndig när han började. Det kanske inte passar in här på samma sätt, men detta är min story.

Min Story:

Första gången minns jag fortfarande skarpt, alla de andra har flutit tillsammans i en stor smet av minnen jag i många år gjorde mitt bästa att bränna/dölja/förtränga/modifiera.

Jag blev ombedd att följa efter, en av få jag hade som var nära utanför min egen familj.

Jag var 7 år, visste att samhället inte tyckte om när barn höll på med sexuella ting. Könsorgan var sexuella, jag fått lära mig att tvätta mitt eget och inte låta någon annan tvätta mitt.

När man lekte med någon var det viktigt med samtycke, det visste jag också. Men i praktiken så var jag med på lekar jag själv inte tyckte om, bara så att jag kunde få vara med.

När jag märkte vart vi var på väg så kändes det fel, han hade små tafsat på mig tidigare (dagar/veckor), men då hade jag trängt undan den tanken. Det kunde ha vart ett misstag. Men jag hade undvikt att vi var ensamma efter det.

Jag saktade in, ingen annan var här, men han drog med mig. Toalettdörren hade han låst redan innan jag hunnit börja försöka komma på någon ursäkt.

-”Dra ner byxorna”

En iskall blixt slog igenom mitt hjärta, det här var fel, dörren var på andra sidan om honom och.

Han röck i mina byxor, mitt bälte skar in i mina höfter.

Han släckte ljuset.

Jag vände mig mot väggen. Funderade hastigt om jag kunde skrika, men förstod vad konsekvensen skulle vara om jag gjorde det. Jag skulle kunna bli av med honom, idag, men aldrig helt. Och vårt umgänge skulle gå från den falska vänskapsfasaden vi hade, till något mer såsom det otrevliga/hotfulla som smög sig fram ibland. Mina ögon tårades.

Han tryckte mig mot väggen så jag var framåtböjd. Jag reste mig lite. För att kunna komma åt mitt bälte. Han pressade ner mig. Mitt bälte pressade sig hårt in i min mage.

Jag blev stilla, funderade på om jag skulle skrika. Nej, situationen skulle inte bli bättre av det.

När han tog handen från min rygg för att ta av sitt bälte, reste jag mig smått och gjorde detsamma.

När han förde sitt kön mot mig så knep jag ihop mina skinkor så hårt jag bara kunde, han gled mellan mina ben. Okej, jag kunde slappna av. Han fortsatte.

 Jag orkade inte vara där, jag dagdrömde mig iväg.

Några minuter senare så skakade han min axel.

Han sade något om att vi inte skulle gå ut från toaletten samtidigt, någon av oss gick först.

Verkligheten var overklig, inte mardrömslik. Hemsk, men inte förskräcklig. Dålig, men det hade kunnat vara värre?

Jag var tom. Befläckad. Äcklig.

Jag visste att klaga inte skulle hjälpa något. När någon hade slagits och ord stod mot ord så bestraffades antingen båda lika mycket eller ingen av dom. Klagan hjälpte bara att få en själv att känna sig bättre om något, man fick ingen hjälp bara för man klagat. Jag skulle känna mig sämre om jag behövde prata om det som hänt.

Och jag skulle ha vart en tjallare.

Och jag skulle vara bög.

Och ingen visste hur äcklig jag var än, om det inte hände igen så kanske ingen nånsin skulle veta.

Jag skulle se till att undvika, extra noga, att inte vara ensam med honom hädanefter.

Det höll inte ens en vecka.

Kronologin efter det minns jag inte ordentligt, närmsta 4 åren flyter ihop. Men jag vet att jag hade fått honom att undvika mig 4+ år senare, jag gissar att jag underförstått hotade honom. Eller hotade honom indirekt.

Jag minns hur han kollade på mig när vi stötte på varandra efter att vi inte träffades längre. Han kollade på mig med tyglad vrede/förakt, tills jag stadigt mötte hans blick och han vek undan med förvåning/oro. Han skickade kort upp en hastig blick som mötte min döda, mordiska, stirr. Han såg skräckslagen ut när han gick vidare.

Jag såg honom aldrig efter det.

Det tog mig över 8 år av självskadebeteende. Missbrukade min kropp på alla sätt jag kunde komma undan med och ha kvar en fin fasad, tills jag själv gick till någon för att prata. Och inte bara blev skickad, för då snackade jag bara skit.

Tog mig mer än 2 år innan jag ens kunde börja nämna det här, det fanns mycket annat att prata om ändå, och jag undvek detta ämne som pesten.

Det har gått mer än 10 år sen dess, och jag är fortfarande inte i närheten av färdig. Jag orkar inte alltid prata om det, men jag försöker. Sen finns det mycket annat att hantera också. Jag skambelägger delvis fortfarande mig själv, även om jag vet att det inte var mitt fel.

Jag får fortfarande mini-flashbacks ibland när jag har sex i nyktert tillstånd, lever nästan som nykterist för att jag har tydlig beroendeproblematik.

En del av mitt innersta jag är tomt, har varit sen dess, och jag tror att det alltid kommer vara det.

Jag bara hoppas att mitt innersta kan växa nog för att ge mig glädje nog att fortsätta. Vissa dagar är sämre än andra, men det finns dagar som är bra.

 Tiden läker inte alla sår, men tiden gör att man kan växa till något nytt.

 Något, förhoppningsvis, bättre.

Och jag vägrar sluta förstörd, för att det finns förjävliga människor som gör förjävliga saker.

Det ska inte vara min story.