16 november, 2022
Jag växte upp i en ganska normal invandrarfamilj. Mitt första minne är flykten från kriget i hemlandet och jag kände mig alltid annorlunda och utanför här i Sverige. Känslan av att inte vara hemma. Att inte kunna berätta om mitt midsommarfirande och alla andra triviala saker som man i efterhand förstår inte betyder nåt i livet, men som är allt som barn.
Men jag hade en cool sak som inte andra barn hade, mina årliga sommarresor till olika delar av hemlandet. Mitt hem. Den där platsen där alla var som mig. Det är svårt att beskriva för nån som inte upplevt det, men känslan av att stiga ur flygplanet och känna doften.. som för er hade det varit stanken, men för mig doften av avgaser och sopor i 36 graders hetta. Det var hem för mig.
Tills sommaren då jag var 8 år, tror jag. Vi är där nere och grillade hos några vänner till familjen. De hade en skjutdörr i glas ut mot verandan med en tjock gardin på insidan. Jag går på toaletten och på väg ut mot alla möter jag min favoritfarbror i vardagsrummet. Samma farbror som varit min bästa vän där nere och alltid tagit med mig på utflykter. Men nu kändes han annorlunda. Ni vet hur man som barn kan skilja på skämt och inte? I vår kultur är humorn väldigt opassande, men inte äcklig. Vi använder råa ord, även bland barn, men det är inget illa menat. Det är bara en del av vår kultur.
Det här var nåt annat. Jag blir stoppad av min farbror som ler, ber mig gå till soffan och frågar hur stor min snopp blivit. Jag försöker skämta bort det, men han insisterar. Jag visar han, han tar på den och jag blir äcklad och rädd. Min reaktion blir så stark att jag rusar ut till övriga familjen och nämner aldrig något för nån. Jag märker att farbror är annorlunda efter det här. Han är rädd för hur jag reagerat. Han försöker få kontakt med mig. Men jag står på mig och visar att det här inte kommer accepteras. Jag nämner aldrig nåt för nån.
Tills jag är 20 och det här minnet dyker upp. Jag berättar det för min mamma. Hon vägrar tro på mig och jag vet inte längre om jag hittat på det här eller inte.
Min farbror är nu döende och jag hälsade på honom för några veckor sen. Jag har burit på en skuld inom mig för den här händelsen. Har jag dömt ut en oskyldig man som älskar mig? Men när jag såg honom så fick jag den där äckliga känslan igen.. Jag har aldrig anklagat någon annan eller ens tänkt tanken om en annan person på det här sättet. Jag önskar bara att min egen mamma trodde på mig, för jag tror att det här påverkade mig mer än jag vetat. Känslan av att inte veta vad som egentligen hände samtidigt som man alltid burit på nåt trasigt inombords är fruktansvärt jobbig.
/Anonym
Denna berättelse har även publicerats på Facebookgruppen dumpen.se

VILL NI HJÄLPA OSS ATT HÅLLA DUMPEN RULLANDE SÅ ÄR VI VÄLDIGT TACKSAMMA

Swish: 076-0075779

2000

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.