Ögonblicket jag var med om, var när jag sålde julkort till husägarna i min by. Jag älskade mina fina julkort och varje gång när jag var ute och sålde hade jag en stolthet i mitt hjärta. Jag älskade julen och de fina julmotiven. Jag var 10 år och cyklade runt i ur och skur. Jag gillade när jag fick komma in i värmen och se alla människors julpynt och deras fina köksinredningar. Jag bjöds på julfika med pepparkakor, lussekatter och glögg. Doften av julen fick mig att känna mig så lugn och glad och mina ögon glittrade av lycka. Jag fick träffa oerhört många fantastiska fina familjer. De flesta av barnen sålde jultidningar men bara jag som sålde julkort i byn. Det var många som ringde hem till oss i familjen och bad mig visa mina julkort. Jag var så stolt och det var även mina föräldrar.

Men så en dag var det ett riktigt pissväder. Det ösregnade men jag struntade i det, det spelade ingen roll. Jag hade varit och sålt hos säkert 8 hus när jag tänkte att, jag tar ett hus till innan jag cyklar hem till en mysig fika med mamma och pappa. Pappa hade lovat att vi skulle spela kort och berätta gamla historier från när han växte upp.

Huset låg i slutet på landsvägen. Det var lite sunkigt med förfallande trädgård och trälistorna på huset var gråflammiga och mossiga. Jag tänkte att jag kanske inte ska gå in här… men det kanske sitter en gammal tant ensam och kommer bli glad om jag kommer och hälsar på men det var en tjock flint gammal gubbe öppnade dörren och jag med mitt lätta sinne trots ösregnet frågade glatt – hej, vill du köpa julkort!?

Han sa inte så mycket utan bara öppnade dörren på vid gavel. Visade in mig in i hallen som var i direkt anslutning till köket. Jag tog av mig skorna, det är så man gör när man hälsar på, men inte regnjackan som tur var. Jag kände mig konstig till mods för när jag tittade upp i hans ovårdade ansikte, orakat och luktade gammalt. Hudflagor på hans läppar och mjäll i hårbotten som ramlade ner på pannan på honom kände jag att jag bara ville gå.

Han drog ut en stol till mig till vänster om honom och nära diskbänken. Han satte sig nära mig så jag inte kunde komma ut. Han låste in min flyktväg mellan honom och det lilla runda köksbordet och diskbänken som var närmast ytterdörren.

Han var inte ett dugg intresserad av att titta på julkort. Han tittade bara på mig med gula döda ögon och slickade sig runt munnen. Jag frågade vilka julkort han ville ha. Han pekade  på ett snöigt älgmotiv utan att släppa blicken från mig. Jag tyckte själv att det var det tråkigaste motivet och jag blev glad att bli av med dem. Jag sa att de kostade 79kr. Då sa han att det finns pengar i skålen på bänken där ovanför diskbänken. Du kan ställa dig upp och hämta de. Jag tittade lite varsamt på honom, jag kände mig missanpassad och ville bara därifrån. Jag tittade längtansfullt på mina skor. Men jag ställde mig upp för att plocka ner skålen och då greppade han tag i mig.

Jag kände hans äckliga armar runt min lilla kropp och han pussade mig i nacken med sina äckliga läppar. Jag hörde hur han gnydde och stönade medans han tryckte sin kropp mot mig och tog på mina bröst bakifrån utanpå min regnjacka.

Som tur var hade jag reflexer från allt skojbråkande med min lillebror och jag kom mig ur hans grepp som en hal ål. Nu var jag tacksam för min galonjacka. Jag hoppade till höger om diskbänken, tog tag i bordet och  drog ut det från diskbänken och hoppade runt. Han försökte få tag i mig runt bordet men det såg mest ut som vi lekte jage. Jag plockade åt mig 80 kronor från pengaskkålen, lämnade en krona i växel. Tog med mig plastpåsen med resten av julkorten. Att jag ens hann med att göra rätt för mig med min försäljning är jag fortfarande förvånad över.

Jag tog två steg baklänges till mina skor och hoppade in i dem på mindre än en sekund. Slängde upp dörren och sprang till min cykel. Han hade kommit efter, jag hörde hur han lutade sig mot dörren och det gnisslade till i dörrhandtaget. Till min glädje haltade han. Han var riktigt gammal och skröplig som tur var.

Jag tittade på honom med äckel och ett vinnande elakt leende som kändes som ett “hahaha du kan inte ta mig äckelgubbe” Jag hoppade upp på cykeln och drog iväg hemåt. Jag kände att jag ville kräkas och tänkte över händelsen om och om igen. Och jag var tacksam för mina snabba reflexer, att jag redan innan jag gick in observerade att här ska jag inte stanna kvar.

När jag kom hem kände jag skam. Jag skulle följt min instinkt att inte gå in i det huset. Det var ju mitt eget fel att jag gick in i huset. Jag gick in frivilligt. Jag tog av mig alla kläderna och duschade men kände mig oerhört smutsig. Jag kände hans äckliga gubblukt överallt och jag blev inte av med det på… jag vet inte hur lång tid. Efter duschen ringde jag min bästa kompis som sålde GT på söndagar. Jag frågade om hon visste vem gubben i det vitgrå huset var och hon berättade att hon var tvungen att ta pengar ur en skål och gubben hade äcklat sig mot henne. Men hon åkte aldrig mer dit. Bara när hon berättade om pengaskålen fick jag äckelrysningar i kroppen och kväljningar. Jag berättade att jag precis vart med om samma sak och jag berättade även för min skolsköterska vad som hade hänt och det visade sig att det var fler som sålt saker som också råkat ut för den där gubben. Det blev inget kortspelande. Jag bara satt på mitt rum i ett apatiskt töcken och min hjärna spelade upp scenariot om och om igen. Man kan minst sagt säga att äckelgubben förstörde min kväll med pappa som jag verkligen sett fram emot. Men ältandet tog lång tid att bli av med.

Gubben polisanmäldes men det visade sig att han var så gammal och senil att det inte var någon idé att anmäla honom och väcka åtal. Så det hände ingenting och han bodde kvar. Några år senare fick jag veta att han dött. Så bra tänkte jag. Inga fler små flickor runt hans bord som ska plocka pengar ur en skål.Varje gång det kommer upp minnen som påminner om den händelsen tänker jag fortfarande på det. Just den händelsen är fotografisk i minnet. Jag kom lindrigt undan och jag hade tur. Jag blev sedan misstänksam mot alla gubbar. Jag älskar fortfarande julkort men ser jag julkort med älgmotiv kan jag se ögonblicket framför mig som om det precis hänt. Man glömmer aldrig men man lär sig att njuta av livet ändå. Äckelgubben tog för sig för ett ögonblick och det är det enda det är, ett ögonblick. Men ändå är det där ögonblicket där i minnet och gnager ibland på näthinnan… Det hände mig en gång. En gång är för många gånger.

Tack för ert fantastiska jobb!

VILL NI HJÄLPA OSS ATT HÅLLA DUMPEN RULLANDE SÅ ÄR VI VÄLDIGT TACKSAMMA

Ett svar på ”Ett ögonblick”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.