Finns det någon mall på hur/när eller om man vill berätta om att man själv är ett offer och har blivit utsatt för övergrepp? Det är nu tio år sedan jag gav ut boken Det du inte såg där jag för första gången berättade om den mörka historian jag burit på hela mitt liv.
Det var inget jag hade planerat men beslutet växte fram när det började förberedas en dokumentär om min och många andra killars förövare Viljo Nousiainen, dokumentären var tänkt som en hyllning och uppskattning för hans roll som demontränare och betydelse för svensk friidrott.
Viljo hade gått bort nåt år innan och nu ville producenten hitta killar han hade tränat och hjälpt att bli svenska mästare, landslagsmän och som i mitt fall världens bästa. Det som hände var att under intervjuerna så var det några som inte riktigt ville hjälpa till med att höja Viljo till skyarna utan dom ville att den verkliga bilden skulle visas.
Jag hade redan bestämt mig att inte medverka i dokumentären för jag orkade inte längre upprätthålla bilden av Viljo som nån slags ängel eller hjälte som hade hjälpt så många med deras idrottskarriärer. Producenten försökte flera gånger att övertala mig och han fattade inte först varför jag var emot att medverka.
Samtidigt fick jag kontakt med Christian Skaar Thomasen som Viljo hade tränat och nu var i bilbranschen och jag hade en sponsordeal där jag var med på lite events och det var efter en sådan tillställning som vi satt på en nattklubb och hade fått i oss ganska mycket alkohol som Christian helt öppet inför hela sällskapet frågade mig om jag visste att Viljo var pedofil?
Fram till dess hade jag aldrig pratat med någon om vad jag utsattes för under flera år av Viljo, jag blev både förbannad och chockad att Christian utan förvarning tog upp något som jag i alla år försökt att springa ifrån och förtränga så jag bad honom att följa med mig till baren där jag förklarade att jag inte visste vad han pratade om och jag uppskattar inte att han i detta sällskapet häver ur sig sådana anklagelser.
Några dagar senare bestämde jag mig att ta ett snack med honom och då hade även producenten hört av sig och ville att jag skulle kommentera varför några killar hade antytt att Viljo hade en mörk sida och det kanske skulle ändra inriktningen på dokumentären.
På Christians kontor satt vi några timmar och han berättade vad han utsattes av Viljo och när jag lyssnade så var det som att gå igenom helvetet igen för jag kunde lätt byta ut namnet och sätta mitt eget namn i berättelserna för tillvägagångssättet var nästintill identiskt.
Jag berättade för första gången för någon vad jag hade varit med om och det var en befrielse, att berätta för någon som själv hade varit med om samma sak gjorde det lättare och jag kände att det var tid för mig att berätta för hela världen varför jag hade en dålig attityd och särskilt mot Viljo som många hade reagerat på och givetvis tagit Viljo parti.
Jag bestämde mig för att skriva en bok där jag har kontroll på vad som är sagt och det går inte att förvränga eller tolka för det som är skrivet är det som har hänt. I början av arbetet med boken var jag obekväm att prata om helvetet och monstret jag hade vuxit upp med men Markus Lutterman som skrev ner mina ord gjorde ett fantastiskt bra jobb och gick ifrån att känna skam till att känna att boken kommer bli viktig både för mig och väldigt många överlevare.
Jag var alltså över 40 år när boken kom ut och den fick ett enormt genomslag och vi dominerade svensk media i veckor, jag hade inte funderat på att boken var banbrytande och särskilt att en kille berättade saker som är så känsliga men idag inser jag att det stärkte många killar och tjejer som levt/lever med sin hemlighet. Jag gick ifrån orolig och med skamkänslor till att rakryggad se folk i ögonen och förklara att det är inte mig det är nåt fel på utan det var Viljo som förstörde mig!
Att berätta om övergrepp som du har varit med om är inget måste eller tvång och jag respekterar dom som absolut inte vill rota i sitt förflutna för jag kan ärligt säga att allt löser sig inte bara för du berättar för i mitt fall så inser jag att jag är skadat gods och inget kan göra så jag blir av med hjärnspökena eller ryggsäcken som jag måste bära med mig resten av livet, en ryggsäck jag aldrig bad om..
Jag har senaste tio åren tagit en resa inom mig själv som både har varit bra men även skrämmande och jävligt jobbig. Jag inser idag att hade jag på nåt sätt sökt hjälp tidigare så hade jag inte tagit så många felbeslut som jag än i dag får lida för och jag hade långt tidigare insett att det faktiskt var synd om mig, jag har i hela mitt liv sprungit ifrån allt som är jobbigt och det är nåt som är svårt att ändra på nu.
Det som ger mig lite ro är att idag dela med mig och hjälpa andra som lever/levt i ett helvete och jobbet med att få resten av världen att förstå att vi måste ta tag i hårdhandskarna när det kommer till pedofiler.
Gå med i facebookgruppen Dumpen.se och hjälp oss med arbetet att säkra alla barns rättighet att få växa upp utan sexuella övergrepp. Vi finns även på Instagram @dumpenpunktse Dela gärna !
Vill ni stötta mig och Sara i vårt arbete, så är vi väldigt tacksamma.
