Det finns vissa frågor som egentligen inte borde vara kontroversiella. En av dem är att människor som arbetar med barn ska kunna visa upp ett rent utdrag ur belastningsregistret.
För oss på Dumpen är det fullständigt självklart.
Om du arbetar som lärare, tränare, fritidsledare, scoutledare, förskolepersonal eller på något annat sätt kommer i kontakt med barn under arbetstid, då ska ett utdrag ur belastningsregistret vara lika naturligt som att visa legitimation när du söker jobbet. Barns trygghet måste alltid väga tyngre än vuxnas bekvämlighet.
Ändå ser vi gång på gång hur arbetsgivare slarvar. Vissa begär aldrig in något utdrag alls. Andra gör det en gång vid anställningen och sedan är saken ur världen. Det är inte bara naivt – det är ansvarslöst.
Samtidigt ska vi inte lura oss själva. Ett belastningsregister är ingen mirakellösning. Den svenska statistiken när det gäller sexuella övergrepp mot barn är närmast deprimerande. Endast omkring fyra procent av fallen som passerar genom rättsapparaten leder till en fällande dom. Det innebär att 96 procent lämnar rättssalen som fria personer.
Det är en siffra som borde få varenda ansvarig politiker att sätta morgonkaffet i halsen.
Men även om vi inte kommer åt alla förövare genom belastningsregistret så kommer vi åt de fyra procent som faktiskt dömts. Och det är fyra procent fler än om vi inte kontrollerar någonting alls.
Varför ska en person som dömts för sexualbrott mot barn kunna söka sig tillbaka till verksamheter där barn vistas? Varför ska arbetsgivare chansa när konsekvenserna kan bli katastrofala?
Den kanske största bristen i dagens system är att kontrollen oftast sker en enda gång. Den dag personen anställs lämnar han in sitt papper och sedan är det klart. Men verkligheten fungerar inte så.
En person kan begå ett övergrepp dagen efter att anställningskontraktet skrivits under. Han kan dömas flera år senare utan att arbetsgivaren får veta någonting. Under tiden fortsätter han att arbeta bland barn.
Hur kan någon tycka att det är ett rimligt system?
Det borde vara obligatoriskt att lämna in ett nytt utdrag ur belastningsregistret varje år. Inom idrotten borde det vara lika självklart inför varje ny säsong som att betala medlemsavgiften eller registrera spelartruppen. Och inom skolvärlden inför varje ny termin.
Den som inte vill visa upp sitt register ska heller inte arbeta med barn. Så enkelt är det.
Vi har under fem år på Dumpen sett hur många personer som söker sig till barn i sexuellt syfte samtidigt som de rör sig i miljöer där barn finns. Vi har konfronterat lärare, tränare, fritidsledare, förskolepersonal och personer med andra förtroendeuppdrag. Det är inte en slump. Förövare söker sig ofta dit barnen finns.
Därför räcker det inte med fina värdegrunder på väggarna, policydokument i pärmar eller trygghetsplaner som samlar damm i en skrivbordslåda. Skyddet av barn måste vara praktiskt, konkret och kompromisslöst.
Varje arbetsgivare som har ansvar för barn måste fråga sig själv: Vad är viktigast? Att en vuxen slipper visa sitt belastningsregister eller att ett barn slipper bli utsatt?
För oss är svaret glasklart.
Det måste vara slut på daltandet. Barnens trygghet kommer först.
