Varje gång vi på Dumpen publicerar ännu en konfrontation får vi höra samma sak från politiker, myndigheter och debattörer: ”Vi måste skydda barnen bättre.”
Alla verkar vara överens om målet. Problemet är att alldeles för få är beredda att använda de verktyg som faktiskt fungerar.
Låt oss börja med en enkel fråga. Vad händer när polisen hittar en person som sitter hemma och samlar på övergreppsmaterial på barn?
I teorin borde alla larmklockor ringa. Här har vi en person som aktivt konsumerar dokumenterade sexuella övergrepp på riktiga barn. Varje bild och varje film representerar ett barn som blivit utsatt. Ändå behandlas innehav av barnpornografi ofta som ett brott med förvånansvärt lågt straffvärde.
Konsekvensen blir att utredningarna hamnar längst ner i högen.
Polisen tvingas prioritera andra brott med högre straffskalor. Telefoner och datorer blir liggande i månader, ibland år, innan de analyseras. Under tiden fortsätter personer med ett sexuellt intresse för barn att röra sig fritt i samhället.
Det är fullständigt orimligt.
Om minimistraffen för innehav av barnpornografi höjdes skulle polisen få helt andra möjligheter att agera snabbt och kraftfullt. En tidig forensisk undersökning av telefoner, datorer och molntjänster kan ge ovärderlig information.
Där kan finnas tusentals bilder och filmer, men också något ännu viktigare: identifierbara offer.
Varje dag som går utan att materialet granskas är en dag då ett utsatt barn kanske inte får hjälp.
Dessutom handlar det sällan om en ensam individ.
När polisen väl får tillgång till den digitala miljön hittar man ofta kontakter, chattar och nätverk av likasinnade. Man hittar personer som delar material med varandra, tipsar varandra och normaliserar varandras beteenden.
Det är där de verkliga möjligheterna finns.
Genom att ge polisen rätt verktyg kan man inte bara lagföra en enskild gärningsman. Man kan kartlägga nätverk, identifiera fler misstänkta och i bästa fall förhindra framtida övergrepp innan de sker.
Vi måste sluta betrakta innehav av övergreppsmaterial som ett ”mindre allvarligt” brott. Den som aktivt söker upp och konsumerar bilder på sexuella övergrepp mot barn bidrar till att marknaden existerar.
Varje nedladdad film representerar ett barn som utsatts.
Varje sparad bild representerar ett barn som inte kunnat försvara sig.
Det är inte ett offerlöst brott. Det har aldrig varit ett offerlöst brott.
Sverige behöver därför höja minimistraffen för sexualbrott mot barn och särskilt för innehav av övergreppsmaterial. Inte för att vara ”tuffa mot brott”, utan för att ge polisen möjlighet att göra sitt jobb.
När vi gång på gång hör att resurserna inte räcker, att utredningarna tar för lång tid och att barn fortsätter utsättas, då är det dags att sluta prata och börja agera.
Ge polisen rätt verktyg.
Ge dem möjligheten att komma åt telefonerna och datorerna i tid.
Ge dem möjligheten att identifiera offren.
Ge dem möjligheten att infiltrera nätverken.
Framför allt – ge dem möjligheten att rädda fler barn.
För om inte barnens trygghet är värd högre prioritet, vad är då egentligen värt att prioritera?
