Jag har många gånger fått höra att de flesta sexuella övergrepp mot barn sker i offrets hem och att förövaren oftast är en närstående. Det är den bild som ofta återkommer när statistik presenteras och när ämnet diskuteras i media.
Men verkligheten är betydligt mer komplicerad än så.
Min egen förövare var inte närstående när övergreppen började. Han lärde känna min mamma senare. Under alla år förgrep han sig på mängder av unga killar i Göteborg genom sin roll som tränare. Han var inte släkt med dem. Han bodde inte med dem. Han var inte deras pappa, farbror eller styvfar.
Han var en vuxen man som sökte sig till barn.
Och han är långt ifrån ensam.
På Dumpen har vi snart konfronterat 800 män som dykt upp på en bestämd mötesplats i tron att de skulle få träffa ett barn i sexuellt syfte. Åttahundra män. Åttahundra personer som varit beredda att ta steget från tangentbordet till verkligheten.
Hur många barn hade dessa män förgripit sig på om det inte var jag och Sara som stod där på mötesplatsen?
Det vet vi naturligtvis inte.
Men frågan förtjänar att ställas.
Samtidigt måste vi våga diskutera hur statistiken ser ut och vad den faktiskt berättar – och vad den inte berättar.
Brottsförebyggande rådets undersökningar visar att många sexualbrott aldrig anmäls, och forskning pekar på att sexuella övergrepp mot barn är kraftigt underrapporterade. Många offer berättar aldrig för någon, och många fall når aldrig rättsväsendet. (Brå)
När endast en liten del av alla övergrepp leder till åtal och ännu färre till fällande domar får vi också en begränsad bild av vilka förövarna faktiskt är. Mörkertalet är enormt.
Jag säger inte att statistiken om närstående förövare är fel.
Jag säger att den riskerar att bli ofullständig.
För varje dömd förövare finns det sannolikt många fler som aldrig identifieras. För varje barn som vågar berätta finns det andra som bär på sin historia i tysthet. För varje fall som når domstol finns det mängder som aldrig lämnar polisens skrivbord.
Det är där vi måste börja vara ärliga mot oss själva.
Förövaren är inte alltid den där personen som redan sitter vid köksbordet. Ibland är det tränaren. Ibland är det läraren. Ibland är det scoutledaren. Ibland är det grannen.
Och idag är det allt oftare den okända vuxna personen bakom ett konto på nätet som metodiskt arbetar sig in i ett barns förtroende.
Det är därför jag blir bekymrad när debatten fastnar i gamla föreställningar om hur en förövare ser ut eller var han finns.
Barn lever inte längre bara i den fysiska världen. De lever på sociala medier, i spel, i chattar och i appar. Där finns också förövarna.
Om vi verkligen vill skydda barn måste vi våga se hela bilden.
Vi måste våga erkänna att mörkertalet är enormt.
Vi måste våga erkänna att rättssystemet misslyckas med att ge många offer upprättelse.
Och vi måste våga erkänna att det finns långt fler förövare där ute än de som syns i statistiken.
Det är inga siffror Sverige kan vara stolt över.
Men det är först när vi vågar tala klarspråk om barns utsatthet som vi kan börja förändra den.
