Övergrepp för öppen ridå.

Mina föräldrar skildes när jag var 9 år. Detta var i slutet av 70-talen och skilsmässor var ganska ovanliga i vår lilla stad.

Jag var näst yngst av fyra systrar. Ganska snart träffade min mamma en ny man och det dröjde inte länge innan han flyttade in hos oss. De lever fortfarande tillsammans efter 45 år.

Själv har jag aldrig riktigt tyckt om honom men det handlar nog mest om personkemi.

Med den nya mannen kom ju också nya släktingar. Hans föräldrar och en syster. Hans syster och mamma var båda väldigt snälla och jag tyckte mycket om dem.

Hans pappa var något helt annat. Redan första gången vi träffades var det något i hans ögon som skrämde mig och snart började jag förstå varför.

Den här mannen började så gott som genast att ta på mig överallt. Han klämde på min rumpa och berömde att den var rund och fin. Han strök över mina obefintliga bröst för att ”känna om jag tog mig” och lade sin hand mellan mina ben.

Detta skedde under skratt och ”bus” från hans sida och när jag försökte protestera kom han alltid med samma replik: ”Jaså, du är rädd om fästmannen? Jag är säker på att han får ta på dig, va?”

Jag var alltså 9-10 år. Man kunde ju tro att han gjorde detta i smyg när vi var ensamma, men nej.

Min rubrik lyder ”Övergrepp för öppen ridå” och det var precis vad det var. Fast att det var övergrepp förstod jag inte förrän långt senare.

Han gjorde detta inför hela släkten och ingen reagerade trots att de måste ha sett hur obehagligt jag tyckte att det var.

Jag försökte berätta för mamma att jag tyckte det var otäckt och ville att han skulle sluta. Mammas svar var att många farbröder tycker om att kramas och det får man acceptera.

Ja, kramas kan man kanske kalla det men när jag kommit upp i tonåren visade det sig att han ville betydligt mer än kramas. Men då hade jag för längesen gett upp mina försök att värja mig mot honom.

När det gått så långt hade han i alla fall vett att begå övergreppen i smyg. Officiellt var det bara han och jag som visste men jag undrar ibland om inte några i vår omgivning i alla fall misstänkte att något var fel, men det var i alla fall ingen som sa något.

Så såg mitt liv ut tills en (underbar) dag då jag nyss fyllt 15 år.

När jag kom hem från skolan berättade mamma att han fått en hjärtattack och dött. Mamma tyckte mycket om sin svärfar och hon grät ohejdat men jag kände bara en jublande lycka.

 

Äntligen var jag fri.

 

VILL NI HJÄLPA OSS ATT HÅLLA DUMPEN RULLANDE SÅ ÄR VI VÄLDIGT TACKSAMMA!