Glöm inte, att endast offren har makten att förlåta sina förövare!

Att skilja mellan offer och förövare verkar inte alltid helt självklart…

I dagens samhälle står vi inför en verklighet där manipulativa förövare smutsar ner oskulden och stjäl barndomen från våra barn för att senare försöka normalisera sina handlingar när de avslöjas. Att förövare försöker övertyga oss om att de inte har ett val i att ta kontroll över sina handlingar, borde ses som orimligt, eller hur? Ändå är det just där många förövare hamnar i sina försök att rättfärdiga det oförlåtliga och många är de, som är villiga att köpa deras ursäkter och låtsas som om ingenting har hänt. 

Låt oss vara kristallklara: Det är inget misstag, ingen olyckshändelse när vuxna begår sexuella övergrepp på barn.  

Det är inte heller en slump när någon loggar in på dark web och sedan laddar ner tusentals filer och timmar med övergreppsmaterial. Att logga in på plattformar där barn befinner sig, ta kontakt och inleda sexuella samtal, att be om och att själv skicka könsbilder är heller inget som “bara händer”. Det är en kontinuerlig ström av högst medvetna val som helt saknar moral och medmänsklighet. 

Vad som är och kan vara ett medvetet val är att låta bli att begå övergrepp, eller att söka barn och istället söka hjälp.  

Genom att erbjuda vård och stöd för dem som faktiskt kan förändra sitt beteende, samtidigt som vi håller dem ansvariga för sina handlingar, kan vi sträva mot en framtid där barn kan få chansen att leva utan att bli offer för sexuella övergrepp. Men låt oss vara klara med att – vård är inte ett frikort från konsekvenser.  

I en utopisk värld skulle vi kunna arbeta proaktivt för att identifiera och stödja potentiella förövare innan de begår övergrepp. Vi skulle kunna erbjuda en trygg och stödjande miljö där personer med skeva sexuella tändningsmönster självmant skulle söka hjälp och stöd, istället för att gömma sig och skylla ifrån sig. I denna perfekta värld skulle förövare ta fullt ansvar för sina handlingar och aldrig ens överväga att förgripa sig på ett barn. 

Tyvärr lever vi inte i en sådan värld idag, men vi kan sträva efter den.  Genom att öka medvetenheten och erbjuda tidig intervention och behandling kan vi närma oss idealet och arbeta för att preventivt skydda barn från sexuella övergrepp.  

Ingen ska någonsin behöva uppleva det trauma och lidande som orsakas av sexuella övergrepp och alla vägar som leder dit är en väg värd att vandra. 

Men låt oss inte åter igen tappa fokus på offren.  

Vi kan och måste stå upp för barns rättigheter utan att tveka, utan att kompromissa. Varje gång vi ursäktar förövarens beteende genom att vända perspektivet till deras, ger vi offren ännu en spark i magen. Vi utsätter dem för ännu ett svek, förminskar deras trauman och kamp för ett liv efter övergreppen. Vi kan inte tillåta att förövarens behov prioriteras över offrens lidande.  

Förövarna har redan gjort sitt val att rasera framtiden för sina offer. Nu är det dags för dem att göra det rätta valet. Att ta ansvar för sina handlingar och söka vård istället för att förvänta sig empati och acceptans från samhället. 

Endast offren har makten att förlåta sina förövare.