I Sverige har vi 340 myndigheter, men bara en som uteslutande arbetar för barns säkerhet. Vi har nämnder och statliga verk som detaljstyr de flesta områden. På vissa områden fungerar samhället som ett nyservat precisionsur.
Gemene man förutsätter att urverket tickar lika fint om olyckan skulle vara framme och drabba ens eget barn.
Som nybörjarförälder till ett utsatt barn så tror de flesta föräldrar att hela samhället drar I nödbromsen när ett barn blivit våldtaget.
Sedan blir de förvånade.
Så är nämligen inte fallet.
Tvärtom så blir övergreppet startskottet för en långdragen och mycket svår kamp.
96% av alla anmälda sexualbrott mot barn leder INTE till en fällande dom.
När vi pratar om snabb vård till utsatta så är det påbörjad traumabehandling 2 år efter traumats uppkomst. De flesta väntar dock betydligt längre än så.
Vårt skräckexempel i föreningen är en tioårig flicka vars förövare dömdes när hon var fyra.
Idag är hon tio år. Familjen har sökt vård på alla upptänkliga platser – utan resultat.
För en månad sedan kunde vi tack vare våra medlemmar bevilja hennes traumbehandling.
Ett annat skräckexempel är brott som hinner preskriberas innan de leder till åtal. Läser just nu in mig på ett fall med en förövare som häktades 2020 för brott begågna 2017-2020. Förövaren släpptes efter fyra månader i häktet.
Då hade han erkänt allt.
2022 blev den del av brottsligheten som begicks 2017 nerlagd. Preskribtionstiden löpte ut trots att man haft två år på sig att utreda brott som förövaren redan erkänt.
I januari ska mannen mannen upp i rätten för den del av brottet som inte hunnit bli preskriberade.
Följderna av att nedprioritera våra barn tar sig uttryck på många sätt:
– Barn som skär sönder sina kroppar i brist på traumabehandling.
– Barn som går rakt in i missbruk i brist på traumabehandling.
– Traumaoffer som blir inlåsta I fängelseliknande miljö (SIS) istället för traumabehandling.
– Småkillar (PHS) som går ut och dunkar på pedofiler i ren vanmakt för att statsmakten inte agerar eller reagerar. (Ivrigt påhejade av vuxna)
– Barnsoldater som med helt fel förebilder skickas ut som torpeder i gängkrig.
I Sverige har vi 340 myndigheter, men bara en som uteslutande arbetar med barnsäkerhetsfrågor.
Barnombudsmannen får dock INTE:
❌️ Arbeta med ärenden som rör enskilda barn, eller grupper av barn.
❌️ Utöva tillsyn.
❌️ Ingripa i enskilda ärenden.
❌️ Överpröva andra myndigheters beslut.
Vi har myndigheter för delaktighet, kulturanalys, nämnden för hemslöjdsfrågor, rymdstyrelsen och massor med olika roliga instanser.
Men var finns de statliga verk tillsatta för att värna om de som inte ens kan föra sin egen talan?
Skulle lätt kunna tänka mig en rad myndigheter vars enda uppgift vore att värna om de som ska ta över samhället.
✅️ Barnbrottsmyndigheten (motsvarande EBM)
✅️ Barnhälsomyndigheten
✅️ Barnsäkerhetsverket
✅️ Myndigheten för utveckling av förädraskap
Utan barnen har vi ingen framtid!
VILL NI HJÄLPA OSS ATT HÅLLA DUMPEN RULLANDE SÅ ÄR VI VÄLDIGT TACKSAMMA SWISH 123 250 22 84
Jättebra att påtala dessa brister.
Glöm bara inte de barn som hamnar rakt i händerna på sina förövare vid de tillfällen som det är en förälder som utsätter barnet.
Den skyddande föräldern förlorar allt för ofta ofta vårdnaden till förövaren, detta då det även i vårdnadsmål sitter brottsmålsdomare som inte tillämpar ”om det fins en risk att barnets utsätts för övergrepp…” utan kräver bevis, dvs mer än diffusa fysiska symptom och barnets egen berättelse. Barnets egna ord står emot en förälders, som oftast målar upp att den skyddande föräldern ”hjärntvättat barnet att tro att det varit utsatt” .
Detta gör att väldigt många barn som utsätts för övergrepp av en förälder inte vinner något skydd på att berätta utan istället hamnar helt isolerar med sina förövare.
Den förälder som inte lämnar ut ett barn till den andre föräldern efter att en polisutredning lagts ned ”i brist på bevis” ses som konfliktsökande och icke samarbetsvillig.
Dessa barn pratas sällan om och
de lär inte heller bli så gamla.
Från ”en som vet”.
Sverige är överbyråkratiserat så till den grad att problemet aldrig kan lösas, så länge vi har kvar alla dessa 458 myndigheter. Är det ens någon som kan motivera hälften av dessa myndigheter och varför dom behövs? Nej, ingen kan göra det, för alla dessa fyller ingen viktig funktion. Det rör sig i större utsträckning om avstjälpningsplatser för avdankade politiker, som inte vill ställa sig till arbetsmarknadens förfogande och då uppfinner man låtsasjobb, där dessa kan ta sin tillfykt efter avslutad karriär inom politiken.
Det är också därför dessa problem finns, där saker faller mellan stolarna, där det går väldigt trögt att utföra viktiga arbeten och där man håller på och utreder saker och ting i all oändlighet. Föreställningen att alla dessa myndigheter behövs, för att man ska kunna hålla koll på saker och ting är utbredd i Sverige. I själva verket vet man ingenting, eftersom en allt för stor stat, är väldigt svår att överblicka.
Institutionssverige är lika mycket en religion som det är ett politiskt system. Det gäller att få gemene man att förstå, att det inte är Jordens undergång, om vi lägger ner alla onödiga myndigheter och avskaffar all onödig byråkrati.
Det är iof få delar av staten som idag fungerar väl eftersom de olika myndigheterna ofta går i otakt och är kamslagna av invasiva idéer som tar tid från den egentliga verksamheten. Men ännu färre fungerar skyddet för barn och ungdomar. Helt sant.
2 av mina barn utsattes grovt sexuellt övergrepp vi blev tvungen att flytta från stan , långt hemifrån och vi levde och vi levde med skyddad identitet i 4år. Pappan Sven som jag kallar för Sture dömdes till slut för grova sexuella övergrepp till 12 års fängelse. Jag är rätt rädd eftersom han skulle plocka mig när han kom ut från fängelset. Den skyddade identiteten försvann under tiden Sture satt i fängelse, fast han hade några idioter som fortfarande var/är kompisar kvar och de kan plocka mig närsomhelst. Sture är väldigt förbannad för att jag satte dit honom…