Öppet brev till justitieminister Gunnar Strömmer & Socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall

Hon minns sin våningssäng.
Hörnet som bara var hennes.
Den hade säng däruppe och koja där nere. Med många syskon, var hon aldrig ensam. Det fanns alltid någon där.
Men våningssängen med kojan där nere var hennes egen.
Där kunde hon vara ifred.

Minna är uppväxt med mamma, pappa, massor av syskon och hund. Familjen hade ett hus och varandra.
Ingen lyx, men allt som behövdes.
Ett gigantiskt brunt matsalsbord där familjen åt middag i gemenskap. Och fredagarna som man såg fram emot.
Mysfredag med familjen.
Godis och skratt.

Minna beskriver att hon växte upp och lärde sig att bli ett flockdjur. Nu känns det bara konstigt.
Hon är ett flockdjur som tvingats bli ensamvarg.
Idag är hon ensam.

Går man tillbaka till när Minna var sex år, så råkade hon illa ut. Precis som många barn så blev hon utsatt för ett sexuellt övergrepp.
Det tog lite tid innan hon berättade, men föräldrarna märkte att någonting var fel.
De gick till socialtjänsten och sökte hjälp. Med stöd från mamma, pappa och socialtjänsten så gick det ändå ganska bra för Minna. Ibland hade hon det jobbigt men på det stora hela så var hon glad liten flicka.

Åren gick och Minna hade precis börjat vårterminen.
Hon gick på mellanstadiet.
Det var fredag.
Efterlängtad fredag för Minnas del.

Fredagsmyset avbröts av flera män som trängde sig in i familjens hus. Hon hörde höga röster och såg sin pappa ramla ihop på golvet.
Männen slog hennes pappa.
Hon skrek.
Männen försvann iväg. De tog hennes pappa med sig och sedan blev det blev tyst.
Tankarna snurrade i huvudet.
Minna undrade om hon skulle få se sin pappa i livet igen.
Ett larmsamtal till polisen och familjen i panik.
Efter flera timmars väntan kom samtalet.
Polisen har räddat hennes pappa.
Han är misshandlad men lever.

I förundersökningen stå att läsa om ett kriminellt nätverk som åkt hem till personen för att pressa honom på pengar.
De hade dock tagit fel person.
Minnas pappa var inte den som var måltavla.
Efter polisanmälan blev han ändå det.

Polisens personskydd kopplades in och familjen tvingades flytta till en ort långt bort.
Adressen röjdes snart.
Och familjen fick flytta igen.
Så fortsatte det.
Minnas familj fick ett års rådrum för att sälja huset. Under tiden levde de på försörjningsstöd. När huset såldes var överskottet från husförsäljningen det som familjen skulle leva av.
Iallafall tills allt lugnat ner sig.

Från den där ödesdigra fredagen och två år framåt i tiden hinner man flytta familjen nio gånger.
Minna känner sig ändå trygg.
Hon har sin älskade mamma och pappa.
Och alla sina syskon.
Hon säger att hon alltid varit ett flockdjur.
Alla uppbrott är jobbiga men hon har sin flock.

Familjen lever sparsamt.
Barnbidrag, föräldrapenning, bostadsbidrag.
Men jobb är svårt när man inte vet hur morgondagen ser ut.
Kanske behöver man flytta igen.
Varje månad använder man lite av pengarna från husförsäljningen.
Och till slut är bankkontot tomt.

Minnas föräldrar ansöker om försörjningsstöd.
En gammal husvagn som fanns med i pappren sedan familjen levde i lugn och ro stod ivägen för bidrag.
Och Minnas mamma som vill börja studera.
Man vill att hon ska söka studiemedel innan hon antagits till kurs. Familjen nekas bidrag och överklagandet drar ut flera månader i tiden.

Familjen tvingas flytta igen.
Denna gången kan de inte hitta en bostad stor nog för hela familjen.
Alltså blir det två tillfälliga lägenheter.
Man hittade ett hus som var stort nog.
Kostnaden låg dock lite över norm, alltså blev det nej.

Minna finner sig snabbt i ännu en flytt.
Hon och hennes syskon har varit på BUP.
Man säger att barnen har PTSD.
Minna vet inte vad PTSD är.
Hennes bror som också såg när pappa misshandlades och fördes bort mår inte lika bra.
Alltså är hon ändå lite orolig.
För honom.
Han har konstiga kompisar och hon har hört att de pratar om att han röker någonting.
Varken Minna eller hennes familj vet att missbruk är en vanlig komplikation vid obearbetat trauma.
Och traumabehandling har man inte fått.

En dag kommer polisen.
De tar med Minnas bror.
Hon hör att man hittat knark på hans rum.
Minnas bror får flytta till ett SIS hem.
Hon hoppas att han kommer att få hjälp.

Minna är femton.
Ibland är livet roligt, ibland inte.
Ibland blir hon på dåligt humör.
Speciellt när hon ska ha mens.
Trots allt flyttande så är hon ändå glad.
Hon har kompisar, syskon och föräldrar.
Hon är sällan ensam.

Förutom då i påskas när hon var på tivoli och gick bakom en av tivolits vagnar. Då var hon ensam för hon hade blivit av med sina kompisar. En man dök upp, drog ner hennes byxor och våldtog henne.

Minna sprang från platsen. Hon var ledsen, rädd och förvirrad. Hon kunde inte samla sig. Det var knappt så hon kunde komma ihåg var busshållplatsen låg.
Men till slut hittade hon dit.

Minna och hennes mamma åkte till polisen och Minna fick berätta vad som hade hänt. Minna vet inte, men tror att polisen utreder våldtäkten.

Hösten närmar sig och Minna ska börja nian. Innan skolan börjar ska hon få träffa en advokat. Varför vet hon inte riktigt. Kanske är det våldtäkten. Men hon tror inte det. Hon har varit på socialförvaltningen och de berättade att man inte vill att hon ska bo hos mamma och pappa. Minna är orolig. De har flyttat mycket men mamma och pappa har ändå varit hennes trygga punkt. Hon tänker inte så mycket på det som hände när hon var sex år. Hon och mamma har pratat mycket om det. Till advokaten säger hon att hon kan prata om allt med sina föräldrar. Även jobbiga saker.

Minna och hennes syskon får samma advokat.
Inget av barnen vill flytta. Familjen har sin trygghet i varandra.

Barnens advokat anför följande i LVU-förhandling:

Den oro som framkommer i ansökan hänför sig främst till händelser under förra året och fram till årsskiftet. Det finns många praktiska svårigheter och viss oro i familjen på grund av det som tidigare hänt.
Flyttarna har inneburit en påfrestning för barnen och det finns områden som vårdnadshavarna kan förbättra. Från nyår har föräldrarna gjort saker för att ordna situationen och de är mottagliga för hjälp. Barnen har god kontakt med sina föräldrar. De gör på mycket på fritiden tillsammans. Advokaten har träffat samtliga barn och sett att familjen är väl sammansvetsade.

Två nämndemän sätter sig emot ett omedelbart omhändertagande.
Och två ställer sig för.
Orsaken är bristande stabilitet i bostadssituationen som påverkar hela livssituationen.
Pappan uteblev från ett par möten med socialförvaltningen för ett år sedan.
Pappans lägenhet är stökig.
Ingenstans i domen nämner man Minnas mamma på ett negativt sätt. Tvärtom så beskriver man hur rent och fint hon har det och berömmer hennes rutiner.
Varje dag väcker hon alla barn till skolan.
Varje dag så finns hon där.
Att båda föräldrar finns där och kärlek inte saknas framgår tydligt i domen.

Sex syskon skingras för vinden när man sätter ”barnens bästa i centrum”
Minnas syskon grät.
Alla grät.
Utom Minna.
Minna bestämde sig för att inte låta tårarna komma ut.
Hon åkte bil i fem timmar.
Sedan var hon framme.
Huset var på en bondgård.
En familjehemspappa.
Och en mamma.
Inga andra barn.

För första gången känner hon sig riktigt otrygg.
Hon vill hem till sin mamma och pappa.
Hon tänker på våldtäkten.
Hon tänker på sina syskon.
Nu bor alla i olika hem, i olika län.
Hennes lillebror grät i två dygn.
Nu har han slutat gråta för han får skäll när han gråter.

Minnas historia börjar med sexuellt trauma redan när hon är sex.
Med familjens stöd lyckas hon dock må bra.
När hon är elva vänds livet upp och ner.
Trots alla flyttar så mår hon ändå bra.
Hennes styrka är familjen.
Fyra månader har gått sedan våldtäkten.
Minna berättar att hon egentligen är ett flockdjur.
Ett flockdjur som blivit en ensamvarg.
Utan familjen vet hon inte hur hon ska kunna klara det.

Mamma och pappa kämpar för att få rätsida på situationen. Och Minna vet hennes föräldrar skulle göra allt för henne. LVU-målet har överklagats och hennes föräldrar samlar kraft.
De skulle kunna fokusera på hur orättvist livet är, men det gör de inte.
Tvärtom så tänker de på sina barn.
Minnas föräldrar ansökte om en traumabehandling för hennes räkning. Vi kommer inte att kunna behandla ansökan förrän Minna kommer hem.

Imorgon har vi kallat till extrainsatt vårdmöte för att se om vi inom ramarna för vår verksamhet kan stötta upp med föräldraverktyg till Minnas mamma och pappa.

Men hur ställer socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall sig till att man från samhällets sida inte i första hand tar tillvara på föräldrarnas resurser och traumabehandlar barn, innan man går in med ett omedelbart omhändertagande?

Hur avser justitieminister Gunnar Strömmer motverka gängkriminalitet, om de som vittnar sedan lämnas åt sitt öde?

VILL NI HJÄLPA OSS ATT HÅLLA DUMPEN RULLANDE SÅ ÄR VI VÄLDIGT TACKSAMMA