Jag är 12 år. Det är kallt & vinter . Massa snö. Jag går ut till stallet till mina hästar, då kommer han . Mannen som jag trodde på, mannen som min mamma valde att gifta sig med, mannen som uppfostrade mig.
De dröjde ett tag innan han hade övertalat, mutat och hotat mig, vad jag skulle göra och gå med på. Tillslut fick han sin vilja igenom . Gång på gång grät jag, gång på gång sa jag nej. Hoten blev grövre, månaderna och åren gick och övergreppen fortsatte.
Jag anmälde honom, ingen trodde på mig, förutom polisen. 2 nära anhöriga hämtade mig i skolan, gapade ut mig och frågade om jag förstod vad jag ställt till med. Jag glömmer aldrig polisens suck när jag ringde och sa ”jag har ljugit, släpper ni ut honom från häktet nu?” polisen sa att han visste att jag inte ljög, men han kan inte hålla kvar någon som är ”oskyldig”
Efter några år tar jag upp anmälan igen. Starkare än någonsin . Han blir anhållen. Han erkänner. Men samma sekund förhörsledaren säger ”grov våldtäkt mot barn är inte presikiberat så det är fängelse på straffskalan, det är bara övergrepp mot barn som är presikiberat.” så ändras heeeela mannens historia. Han hade missuppfattat frågan.
Allt står i papprena, hur han förklarar att han får tjata på mig, hur jag gråter och inte vill. Men ändå gör han det, flera gånger under 1-1.5 år.
Åklagaren tyckte det var brist på bevis, så det gick inte ens till rättegång . Mitt målsägandenbiträde skulle göra en överklagan men hörde aldrig av sig igen.
Nu är allting preskriberat och jag får leva med att jag första gången tog tillbaka det. Han är en fri man, han jobbar, han mår bra. Jag lider av ångest, depression, och relationsproblem.
Det var någon annan som bestämde .
Det var en till människa som inte litade på den 13 åriga flickan i videoförhören som förklarade allting, som grät. Och skrattade emellanåt för de va ”skämmigt”.
Det var en åklagare som inte trodde det skulle leda någon vart. Efter 50 timmar förhör, efter sjukskrivningen på sjukskrivning så fick jag inte ens ett avslut. Det var någon annan som bestämde vad som skulle räcka och inte räcka.
Jag har 500 sidor med förhörspapper hemma, men det betyder ingenting för någon, jag får inte ens nämna hans namn i denna situation.
Men med alla förhörspapper vet jag, jag ljög aldrig. Jag försökte skydda dom personerna som aldrig skyddade mig .
Jag försökte skydda mitt 12-13 åriga jag.
Jag var min egna beskyddare när alla vände mig ryggen.
VILL NI HJÄLPA OSS ATT HÅLLA DUMPEN RULLANDE SÅ ÄR VI VÄLDIGT TACKSAMMA
