Min styvfar våldtog mig regelbundet som barn

När jag var 9 år så började min styvfar utsätta mig för fullbordade våldtäkter. Det slutade när jag var 11 och skolan slagit larm att jag haft blod i trosorna. Varje natt låg jag och lyssnade efter hans fotsteg, varje natt önskade jag att han somnat och ” glömt” mig. Hans öldoftande andedräkt mot min kind, hans hand över min mun, ”ställer inte du upp så tar jag din syster – vill du det”.
Jag stängde av, jag grät inte ens, även fast jag gick sönder i slidan och det blödde så grät jag aldrig. Jag gömde blodet, jag var så rädd.

Skolan var en fristad, jag umgicks med lärarna och jag ville inte hem, jag visade alla tecken på ett barn som blir utnyttjat, men ingen såg mig, ingen hörde mina tysta skrik.

Jag har haft problem med urinvägarna hela livet, ända sedan han tog min oskuld, jag har haft flertalet uvi, jag har varit nära döden i Uri sepsis på grund av skador på urinvägarna. Läkarna har förklarat att eftersom jag var så ung så var slidan så liten så han spräckte inte bara den när han trängde in i mig, han förstörde mina urinvägar. Jag har ärr på dom och jag kan inte kissa vanligt. Idag blev jag opererad. En permanent kateter som är inopererad i buken direkt in i urinblåsan, min läkare sa att jag inte skulle överleva en till Uri sepsis och detta är min chans till livet.
Men varje gång jag ser på min mage så påminner det mig om vad han tog ifrån mig, inte bara min förmåga att kissa själv, inte bara min barndom och oskuldsfullhet. Han skapade ett mörker som jag många år var fast i, jag letade efter ett ljus, en ficklampa, vad som helst – men ngt som skulle leda mig ur den mörka tunneln som alla minnen höll mig fast i.
Jag äger min kropp idag, jag säger när, jag säger hur och jag säger med vem. Jag är gift, jag som inte trodde på kärleken, men hon visade mig att det fanns kärlek, hon visade mig att sex och att älska med varandra var ngt vackert – när man är två vuxna som ger samtycke. Jag vill dela min historia och visa bilden på hur läkarna gjort för att jag ska kunna kissa.
Ett barn är ett barn för mkt, jag och mina systrar var 3.

Jag bor i Skåne, jag rör mig mitt bland er, men få vet om det helvete jag tvingats gått igenom. Jag skäms inte längre, skammen ligger hos honom.
När jag såg dumpen i närheten av mig så vände sig magen, och jag tänkte – nej aldrig ett barn till. Men det fortsätter, mannen ursäktar sig, men förstår du gubbfan vilka spår du sätter i oss drabbade? Hur många år det tar att se sig i spegeln med självrespekt igen.

När jag flyttade hit sökte jag hjälp hos Vårdcentralen -det var ju som att prata med en vägg. Dom hade ingen kunskap och jag var för trött för att orka förklara ännu en gång hur det känns att inte kunna kissa själv. En gång fick vi en tid dit för en ambulans kom hit och bedömde situationen som akut men inte så akut som att jag behövde följa med dom. Jag behövde hjälp att tömma blåsan sen så hade jag fått reda på att urologen skulle ta över mig, att jag skulle slippa vårdcentralen och att dom bedömt att möjligheten för mig att kissa normalt var obefintlig. Jag var lättad men ändå väldigt ledsen för då var det verkligen sant – skadorna och det jag sagt om och om igen stämde. Sköterskan ifrån ambulansen ringde upp vårdcentralen i fråga och bad dom ordna en tid till deras kurator, dom förklarade vad dom hjälpt med men att jag nog behövde få prata med någon då jag precis fått reda på att jag aldrig skulle kunna kissa själv igen och jag var i chock.
”Visst kom hit svarade hon i triagen” hon får en akuttid nu till vår psykolog. När vi kom dit så ber en ssk oss att gå där ifrån, detta var inget för dom. Jag satt i tårar och frågade, men ni sa ju precis till ambulansen att ni hade en tid åt mig. ” ja men vi har ombedömt situationen så du kan gå, känner du att du behöver hjälp så ta dig till akutmottagningen. Mitt sällskap frågade ” men menar du att vi inte får hjälp” ” sköterskan svarade utan att titta på oss, ” ni är avvisade, sök er till akuten”.
Tack för det.
Jag träder inte fram för att få medömkan för mina trauman ifrån barndomen utan för de flickor/tjejer som garanterat även finns överallt och lider i tystnad av sina upplevelser av övergrepp, både fysiskt och psykiskt. Då Dumpen redan varit i Skåne i mer än ett ärende så förstår vi alla att det enbart är toppen på isberget. Tjejer o pojkar …..sök hjälp!
Det är INTE ert fel.
Det goda vinner alltid över det onda.