Polisen lade ner ärendet p g a hög ålder hos den misstänkte

Jag har aldrig delat hela min historia.
För jag ville inte bli sedd som smuts eller att någon skulle tro att jag ville ha uppmärksamhet. Jag började utsättas för övergrepp redan som 3 åring, eller det är där de första minnena kommer, det var ingen ful gubbe på gatan. Det var en nära, välbetrodd släkting.
De övergreppen fortsatte tills jag var 9 år och insåg felet.

Berättade för mamma, anmälde och fick ärendet nedlagt p g a den misstänktas höga ålder. Knappt 2 år senare började jag chatta online, ”snygga killar” som tankade på mobilen om man visade sig i webbkameran. Jag var ett trasigt barn som inte visste mitt värde. Vid 13 år träffade jag en kille som var så snäll, behandlade mig som en prinsessa. I början var allt helt underbart, och det var bara en bonus att han var äldre än mig och kunde köpa ut cigg och alkohol. Det dröjde inte länge innan han gjorde mig gravid. Vid 13 år. Här blev det ett helvete. Jag fick genomgå en abort. Och mängder med polisförhör. Han blev dömd, till 120 timmars samhällstjänst som han fick avtjäna på en ridskola och vi sågs aldrig mer.

Jag däremot fick flytta till ett behandlingshem för bråkiga tonåringar. Och kunde knappt visa mig på hemorten, för jag hade förstört framtiden för den 21 åriga mannen som nu hade ett sexualbrott mot barn i sitt register. Hur kunde jag med att låta hans framtid bli förstörd… Men min då? 13 år gammal, separerad från familjen. Kroppen tillhörde inte längre mig. Den var smutsig och trasig. Fick snabbt kontakt med män på internet från behandlingshemmet. Bekräftelse trodde jag då. Självskada inser jag nu.

Männen som betalade mig för sex, med pengar eller cigaretter. Män i 35-60 års åldern med fruar och barn. Personalen på hemmet misstänkte vad som pågick, såg olika bilar plocka upp mig, frågade mig rakt ut om jag sålde mig och jag svarade ärligt ”Ja.”..

Men ingen gjorde någonting.

För jag tog mina egna beslut. Än en gång var det mitt eget fel. Inte männen som köpte en 13-16 årig tjej för en limpa cigg.

Idag är jag en vuxen kvinna, gift och har egna barn och familj, som efter år av terapi fortfarande bär på skammen, mardrömmarna och avskyn. Men som ständigt är med i kampen för barnens rätt att vara barn.

Barnen glöms av i det stor hela.

Det får inte vara så. Förbrytare ska låsas in och barnen måste få hjälp.

/Anonym