I hela 12 år gick jag runt och bar på en fruktansvärd och smärtsam hemlighet, som ingen visste om. Ingen visste vad jag hade varit med om. Ingen visste vad den mannen som stod nära vår familj gjorde mot mig. Ingen visste att mannen som började kalla mig för sin plastdotter, och även behandlade mig som sin lilla dotter, våldtog och utnyttjade mig sexuellt i nästan 3 år. Det hela började när jag var 13 år. Han ville och skulle bara hjälpa mig att ta mig igenom min depression. Jag visste inte, och trodde aldrig att mannen som såg mig som sin dotter skulle börja våldta och utnyttja mig sexuellt när jag var 14 år.
Ingen visste som sagt att jag bar på den här fruktansvärda och hemska hemlighet. Men 12 år senare så kom den här hemligheten ut till min familj, år 2018.
Jag polisanmälde den här mannen år 2019, och det gick hela vägen till en rättegång. Den 2:e januari år 2020 kom domen. Han blev dömd till 4 års fängelse för 6 fall av våldtäkt mot barn, och jag var ju barnet.
I juni, så blev han villkorligt frigiven, och jag är livrädd för den här mannen. Jag valde att ansöka om ett kontaktförbud, och jag är väldigt lättnad att kontaktförbudet har blivit beviljad.
Det tar dock inte bort den här fruktansvärda rädslan eller den grova ångesten som jag tyvärr lever med dagligen. Den här mannen som våldtog och utnyttjade mig sexuellt, påstår fortfarande att han älskar mig mer än alla hans syskon. Även att jag har alltid varit och känts som närmast en dotter till honom. Den här mannen har orsakat mig en jävla massa trauma, panikångestattacker, grov ångest, självskadebeteende, självmordstankar och ett fler tal gånger självmordsförsök. ”Tack vare” den här vidriga varelsen så lider jag av PTSD, sömnsvårigheter och även en ätstörning. Mannen finns med mig överallt, fastän han inte ens är i min närvaro.
Ända sedan den här hemligheten kom ut år 2018, så har jag försökt att få rätt hjälp, och jag har även fått åka ner akut till psyk ett flertal gånger.
Min poäng med detta är att jag vill först och främst dela med mig av mitt helvete. Men också för att jag vet inte vad jag ska göra med den här rädslan för den här mannen, och hur jag ska hantera den grova ångesten som jag lever med dagligen.
Den enda tryggheten jag har just nu, det är min familj och mitt ex. Men jag vill bli en stark kvinna och känna trygghet på egen hand.
/Anonym J
Har du också en berättelse som du vill dela med dig här på dumpen, så skicka den till [email protected]
VILL NI HJÄLPA OSS ATT HÅLLA DUMPEN RULLANDE SÅ ÄR VI VÄLDIGT TACKSAMMA
