Efter att ha funderat på detta i över ett år nu så har jag nu beslutat att berätta vad jag varit med om som barn, och som kanske ger er (mina vänner) en djupare förståelse till varför jag är som jag är.

Det började då min mor träffade en kille några mil bort som också han har barn i min ålder. Så jag fick två styvbröder. En äldre och en yngre.
Den äldre (utan att gå in på detaljer) våldtog mig upprepade gånger flera olika dagar i veckan. På grund av allt detta så har min hjärna blockerat 90% av mina minnen från då jag bodde i där och gick på den lokala skolan. Dom enda tydliga minnena jag har därifrån är hur ”storebror” våldförde sig på mig genom att upprepande föra in sitt könsorgan i min ändtarm, varpå han säger att ”Jag är ju snäll också, jag räcker ju runt med andra armen också så jag kan runka dej samtidigt”.

Jag grät ofta i timmar efter varje gång och vågade inte berätta för någon alls om vad som hade hänt/händer. Detta pågick under hela tiden vi bodde där, så ca 2 år. Mina enda minnen från den tiden är att det luktade kattskit överallt hela tiden, att jag var hatad och mobbad i skolan och hade ingen att prata med. Så jag har varit tyst om detta ända fram tills för ca 1 år sedan.

Detta var dock inte sista gången. Även när vi flyttade till ett nytt ställe så umgicks familjen med gemensamma bekanta, och en av dom var en tonårig tjej som brukade tvinga in mig på toan och ville att jag skulle göra saker med henne och svara på frågor. Även detta hände vid flera tillfällen.

Jag klarar inte att skriva mer nu, men detta är en liten del av varför jag är som jag är och har problem med depressioner och dåligt mående och PTSD. Jag har vid flera tillfällen försökt avsluta livet.

Mvh M

VILL DU HJÄLPA OSS ATT HÅLLA DUMPEN RULLANDE SÅ ÄR VI TACKSAMMA

1 thought on “Ska man vara tacksam? NEJ!

  1. Tack M för att du delar med dig av dina upplevelser.
    Tråkigt att höra att du har det så jobbigt men snälla du, sök hjälp så att du med hjälp kan bli den bästa av dig! Jag har ungefär samma upplevelser som dig. Jag har aldrig berättat för någon om mina upplevelser utan har bearbetat allt själv och förlåtit förövarna, både kvinnor och män.
    Att förlåta är nog nyckeln till tillfrisknandet från dessa fasliga övergrepp. Med förlåtelse menar jag inte att man skall förlåta handlingarna men däremot förövarna och glömma dem.
    Egentligen skiter jag i förövarna då de egentligen INTE är värda att förlåtas men däremot att glömmas då de förgiftar livet för mig. Genom att förlåta har jag ställt mig ovanför dem, jag har liksom ett trumf på handen. Jag kan anmäla dem när jag vill och det ger mig ett övertag som jag kan utnyttja.
    Jag hoppas du förstår vad jag menar. Förövarna är INTE värda att få förpesta resten av livet för oss. Övergreppen har ju hänt och det bandet går inte att spola tillbaka, däremot kan jag själv bestämma hur resten av mitt liv skall bli, ska jag låta förövaren få förpesta livet? Nej!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

sv Swedish
X