Jag har inga minnen från en barndom utan övergrepp. Vet inte om något annat liv och vem jag skulle varit om jag haft en uppväxt utan övergrepp.

Det började med min far. Jag har tidiga minnen av rädslan som bosatte sig i min kropp efter första övergreppet. Han tog aldrig i mig med kärlek. Förutom att vara pedofil var min far också våldsam (plötslig aggressivitet som kom från ingenstans), sadistisk (ex skendränkningar i badkaret) och tog också under de första 5-6 åren av mitt liv droger vilket förvärrade hans beteende. Vi hade ett rum på nedervåningen i det hus där jag bodde som liten vilket jag i dag benämner tortyrrummet. I tortyrrummet tog min far droger och utsatte mig för våldtäkter och andra sexuella övergrepp under tortyrliknande former. Han hängde bland annat upp mig på väggen och hade en resväska med ”leksaker” som han använde. I övrigt var det till dagligdags våldtäkter i mitt rum, och i min säng, han brukade komma in till mig när min mor somnat. Det fanns ingen plats där jag var trygg. Jag lärde mig tidigt att sitta på toaletten och torka blod från mitt underliv, sitta där tills det värsta blött klart. Vid 3-4 års ålder utökades övergreppen genom att min far träffade andra pedofiler och tog med mig till dem. Det kunde vara ett flertal pedofiler och ibland även andra barn närvarande. En gång låste han in mig i en husvagn och dit kom det flera pedofiler som jag var ensam med. Träffarna med andra pedofiler upphörde någon gång när jag börjat skolan, vet inte varför, men kanske var det som någon annan skrev att det handlade om att jag blev för ”gammal”.  Dock fortsatte övergreppen från min far, om än i något mildare form, då han slutade med droger och vi flyttade till ett hus utan tortyrrum. När jag blev tonåring sålde han mig sporadiskt till andra män vilket sedan pågick fram tills jag flydde från min familj.

Utåt sett var min familj som vilken medelklassfamilj som helst. Villa, volvo och vovve. Ordning och reda. Då jag inte orkade/lyckades upprätthålla fasaden så skylldes problemen på mig, att jag var ett problematiskt udda barn med svårigheter. Fick jag blåmärken eller skador av min fars våld/övergrepp så fick jag vara hemma från dagis (som det hette då) tills de läkt. Jag hade alltid ont i magen (läkare hittade inget fel) och hade episoder av apati då hela min kropp och psyke stängde ner och jag var inte kontaktbar under flera dagar. Mina föräldrar blev alltid arga på mig om jag blev sjuk eller på något sätt störde dem så jag antar att det var min utväg att vända mig in i mig själv, dit ingen kunde nå mig. En gång blödde jag från anus så att det syntes utanpå byxorna. Personalen på dagis antog att det måste vara för att jag varit hård i magen…

Min mor då? Ja hon ville aldrig ha mig till att börja med. Jag förstörde hennes kropp och ställde till besvär genom att inte äta och ha kolik som baby. Hon sa ofta till mig att jag inte var den hon önskade att jag skulle vara och var besviken på mig för att vi inte hade någon bra relation, jag var mest ett besvär. En läkare skrev i min journal efter ett självmordsförsök att min mor uppgett att hon inte haft någon kontakt med mig sedan jag var 1,5 år (obs jag är uppväxt med mor och far i samma hushåll). När jag berättade för henne om övergreppen verkade hon inte nämnvärt förvånad. Hon sa att hon också blivit utsatt, men att hon valt att glömma och gå vidare och det tyckte hon att jag också skulle göra så allt kunde vara som vanligt, att det som hänt inte var viktigt. De övriga vuxna i min nära släkt hamnar i samma kategori som min mor eller far. Det fanns en vuxen person under min uppväxt som tyckte om mig och som gav mig kärlek och som jag kände mig trygg hos, en dagisfröken. Jag tänker ofta att jag har henne att tacka för att jag faktiskt vet hur det SKA kännas med en annan människa. Det finns mycket mer att berätta, men jag tror det räcker så för nu.

Vad hände sen då? Jag har levt med självmordstankar hela mitt vuxna liv och också försökt ta livet av mig. Efter ett självmordsförsök blev jag inlagd på en sluten psykiatrisk avdelning och där insåg jag att psyk var en plats där nya övergrepp kunde inträffa, så jag har gjort allt för att hålla mig därifrån och har noga planerat ett ev nytt självmord så att jag inte misslyckas. Jag har gjort vad jag kunnat för att undvika våld och övergrepp när jag haft möjlighet. Sedan jag kom bort från min fars destruktivitet så har jag kämpat för att kunna leva ett bra liv. Då jag i stort sett uppfostrade mig själv, utan vägledning av mina föräldrar, så har jag kanske inte utifrån sett alltid gjort så bra val, men jag har gjort så gott jag kunnat, försökt vara en bra person och göra rätt för mig genom studier och arbete. Men jag har aldrig riktigt orkat med.

Sedan tidiga 20-årsåldern har jag haft svår PTSD som gjort att jag behöver mycket återhämtning och inte orkar det som för andra är självklart. Jag är livrädd för människor och är ständigt på min vakt vilket gör att det går åt massor av energi att vara bland människor. Saker som andra gör med lätthet kräver väldigt mycket av mig genom att jag samtidigt får hantera en livrädsla. Jag har valt att inte skaffa barn då jag inte vill riskera att inte kunna skydda dem. Är sedan många år kroniskt deprimerad och har haft flera utmattningar. Jag har kämpat på men efter en våldtäkt i vuxen ålder tillsammans med en förlust av en nära vän så orkar jag inte mer. Jag är inte längre funktionell som människa.  


//Anonym

VILL NI HJÄLPA OSS ATT HÅLLA DUMPEN RULLANDE SÅ ÄR VI VÄLDIGT TACKSAMMA


3 thoughts on “Stulet liv

  1. Hej kära anonym. Jag läser igenom berättelserna här på hemsidan. Dumpen är nytt för mig och jag blir äcklad av alla vidriga män därute! Din berättelse griper mig extra. Du har lidit oerhört. Jag vill inte jämföra lidande och allas smärta är lika viktig men du skriver att du inte är funktionell som människa. Jag läser ditt inlägg, jag tänker på dig och jag blir väldigt ledsen när jag ser vad du har varit med om. Vet att det finns någon därute som tänker på dig och tycker att du var enormt modig som vågade dela din berättelse. Det är inte försent

  2. Underbara människa! Du berör 💗 Du är så himla viktig, för att öppna upp andras ögon hur utsatta barn kan vara och ÄR (just i detta ögonblick) runt omkring oss. Så tacksam för att du finns, du är ett viktigt levande vittne för allt det hemska vissa barn utsätts för. Tack för att du orkar finnas kvar och att du orkar berätta 🙏 All kärlek till dig 💗

  3. Men kära vän saknar ord. Skriv en bok, berätta och berätta vad du varit med om, det kan lätta lite. Min son som nu är död blev som 14-åring placerad av kommunen på ett behandlingshem, han var hasch missbrukare, Efter hans död har det kommit till min kännedom att han blev utsatt av en pedofil på behandlingshemmet och fick hasch som sövande drog och belöning. Jag tänker driva det vidare, förövaren är också död men pedofilen var tidigare dömd för övergrepp på pojkar. Ändå fortsatte man att placera pojkar där.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

sv Swedish
X