Jag är redo att berätta nu. Här kommer min bakgrund och anledningen till att jag hänger här…

Jag var 13 när jag blev våldtagen första gången. Han var 53. Nästan dagligen tills jag blev myndig och flyttade LÅNGT från den staden hade han och andra gubbar sex med mig ”för annars skadar/dödar vi din häst” eller ”polisanmäler du kommer ingen tro på dig och din familj kommer råka ut för en hemsk olycka”. Hot efter hot som åt upp mig inifrån. Jag vågade aldrig annat. Tillslut behövde de inte ens hot längre, de bara flinade och jag visste.

De skojade friskt om vems tur det var. De körde upp lortiga fingrar i mig. De fullbordade våldtäkter mot väggen i hästboxar, på höskullar, i hästtransporter, i baksätet på bilar eller i inrökta fikarum. En man tog till och med med mig hem när hans fru var bortrest. Samma man tog med mig i sin lastbil som sällskap flera gånger och tvingade mig tillfredsställa honom med munnen medan han körde. Han var 40 år äldre än jag. Jag var ett BARN! Jag önskar jag kunde berätta för honom hur mycket jag hatar honom innan han dör. Jag önskar att det kunde gräma honom iaf lite att veta hur han förstörde mitt liv. Tyvärr skulle han nog inte förstå ändå. Jag önskar så att någon hade vågat stå upp för mig då. Stoppat allt. För jag VET att många visste.

Totalt 8 män mellan 45 och 68 år gamla hade sex med mig under hot innan jag fyllde 15… samma män och fler därtill fortsatte sedan tills jag var 18. Mot min vilja. Ibland var jag så full av blåmärken att ni omöjligt kan ha missat det. Men ingen sa något. Ingen frågade.

Jag flyttade från skam och ångest så fort jag fick chansen. Jag startade ett nytt liv. Jag började om där hoten inte kunde nå mig.

Jag använde länge sex som ett självskadebeteende. Jag försökte avsluta mitt liv mer än en gång. Men på utsidan var allt bra och de flesta av mina vänner och nära idag har ingen aning om vilket bagage jag släpar runt på. Idag, måååånga år senare, så mår jag bra även om paniken kommer ibland. Jag har inget självskadebeteende längre. Jag har klivit över mina hinder och lyckats i livet med utbildning, jobb och underbara barn. Jag engagerar mig, är social och försöker sprida glädje och omtanke. Jag står stark.

Jag gillar fortfarande inte att kramas med vem som helst. Jag är mörkrädd och den som hoppar fram och skrämmer mig får räkna med en rak höger. Och ibland gör allt sig påmint, som när vi gifte oss och någon fruktansvärd tradition är att om brudgummen lämnar festen ska alla män kyssa bruden. Jag sa till innan till flera att jag absolut inte ville det men det gjordes ändå och det gjorde fysiskt ont i mig fast jag försökte le. ”Det är ju bara en rolig grej”. Sånt är svårt att förklara för de inre demonerna.

För tre år sedan nåddes jag sedan av beskedet att en av mina då närmaste är pedofil. Två gånger dessutom hade han dömts. Och det var små små barn. Jag fick veta när andra domen föll. Då hade jag (sedan den första domen, som jag inte hade fått veta trots att de flesta i min omgivning gjorde det) hunnit låta denna person passa mina barn. Bli gudfar. Vara nära min familj.

Det var en person jag litat på helt. Som jag stöttat och älskat. Som jag backat upp när andra sagt elaka saker om. Jag var så arg att jag lavade in 20 kubik ved i ett nafs samtidigt som jag skrek, svor, snorade och grät så ingen vågade komma nära förrän jag var så tom att jag bara sjönk ihop.

Sen kom sorgen. Den innerliga sorgen. För det var som att han dog där och då när jag fick veta, men det blev ju ingen begravning för han var inte död på riktigt. Inget avslut. Bara väldigt väldigt mycket sorg utan någonstans att stoppa den. Sorg och ilska och hat. Och sveket i att ingen hade sagt något.

Jag mår dåligt fortfarande när jag tänker på det, men vägrar låta det ta kontroll över mitt liv. I början fick jag otrevliga meddelanden och samtal från folk som hatade honom och tog ut det på mig. Jag klandrar dem inte att de var upprörda. Men jag har svårt att förstå varför jag eller någon annan än just han ska stå till svars för vad han gjort. Det enda jag kan göra är att se till så han aldrig mer kommer nära min familj och det gör jag!

Mina peddos från min barndom lever fria. Jag vågade aldrig anmäla då. Nu är det för sent. Jag hoppas varje gång ni lägger ut era gäddor att det ska vara en av dem som har fiskats upp. Det hade gett mig mer nöje än alla världens tivolin ihop och kanske lite själafrid.

Jag bor långt från min gamla hemstad nu och sannolikheten att jag skulle flytta tillbaka är ungefär noll komma noll komma absolut noll. Det är för mycket minnen och smärta och sannolikheten att jag skadar någon av min gamla pedoraptorer om jag möter dem på stan är för stor. De är inte värda strafftiden.

Tack Sara, Patrik och gänget!! Ert arbete ger mig hopp. Och det triggar mig att själv engagera mig och kanske hjälpa något annat barn från att växa upp med den ångest jag burit. Det är för dessa barn som jag tänker sluta vara tyst.

Det har kostat mig min födelsefamilj och en hel del annat socialt att lägga ut detta. Men jag tänker att det kommit till den punkt när jag måste välja mig och mitt liv. Jag kan inte leva på andras villkor alltid och försöka korrigera mitt liv på bekostnad av mig själv. Jag har bara ett liv och det är dags att börja leva det nu.

https://youtu.be/glOeKYOMVuE
”Nån annan är som jag. Det finns andra elefanter lika stora, lika grå… och jag tänker aldrig mera tänka på hur jag var själv i alla dessa år!”

På bilden: en väldigt trasig sextonårig jag som tack och lov inte lyckades avsluta sitt liv – då hade jag aldrig fått uppleva allt det vackra som kom sen!

 

 

 

VILL NI HJÄLPA OSS ATT HÅLLA DUMPEN RULLANDE SÅ ÄR VI VÄLDIGT TACKSAMMA 

 

11 thoughts on “Jag är redo att berätta nu…

  1. Jag har läst hela din text med sorg och ilska. Varma tankar går till dig och en stor önskan att du ska fortsätta ta hand om dig och leva ditt bästa liv. ♥️

  2. Starkt o modigt att berätta, Man blir så leden ända in i märgen över att läsa/höra hur någon kan bete sig så mot andra människor och barn, utan att de själva ens verkar skänka det en tanke. Verkligen höjden av egoism o syn på sig själv som en ”övermänniska” som har rätt att ta sig rättigheter på andras bekostnad. Härligt ändå att läsa att du mår bättre idag och ser det vackra i saker runtomkring dig – Jag kan hålla tummarna för dig att Sara o Patrik hittar några av de som gjort dig illa och outar dem…även om det isåfall även skulle innebära att de fortsatt ”skada” unga människor sedan de förstörde din ungdom

  3. Så stark du är som genom levt detta o står stark nu ❤ all kärlek till dej ❤

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

sv Swedish
X