Livet efter utsattheten – LillaVs berättelse

Hej, det är jag som är ”Lilla V”, den personen som bröt ryggen i ett av alla mina försök till självmord.

När jag var 12 år var det plötsligt någon som kontaktade mig via internet, han (hörde att det var en man) visste i princip allt om mig och mina familjer (levt med skilda föräldrar i hela mitt liv i princip). Han visste vart vi gick i skolan, vart alla bodde, jobbade, vem mina vänner var och mycket annat. Skulle jag inte göra som han sa åt mig skulle han döda mina familjer. Som tolvåring var rädslan gigantisk, helt ärligt så har jag aldrig varit så rädd någonsin som då, under mina numera 27 år. Det började med att jag blev tvingad att visa mig naken för honom, för att steg efter steg bli mer tortyr, jag blev tvingad att ta saker som fanns tillgängliga att trycka upp det i både underlivet och i anus. Det var dagar där jag inte kunde i princip inte ens sitta för jag hade så ont, det blödde från alla håll och kanter. När jag försökte säga emot och vägrade fick jag till svar ”jag vet att din * familjemedlem * kommer vara hemma idag så du har träffat personen för sista gången i ditt liv om du inte gör som jag säger”, rädslan var helt enkelt för stor för att jag skulle våga riskera något, eftersom jag inte visste vad det var för person bakom skärmen. Såhär höll det på i ett år. Jag vågade inte berätta för någon heller för då skulle han utfärda hoten han sagt om det kom fram och han fick ”problem”, men en dag var han plötsligt borta och jag hade äntligen lyckats kommit ur helvetet. Jag gjorde allt för att förtränga det, jag var redan som liten bra på att förtränga känslor och lyckades relativt bra här med. Men det kom ändå och besökte mig på nätterna i mardrömmar och flera år senare även på dagarna. Jag blev självmordsbenägen, jag sökte hjälp men jag kände mig som den äckligaste människan på jorden och vågade inte berätta något, inte ens för psykiatrin. Jag pendlade ut och in, på åtta år har jag snittat 130 dagar om året inlagd på slutenvården. År 2021, då gick allt både utför och samtidigt framåt, jag öppnade mig och berättade för psykiatrin, men fick jag hjälp? Nej. Jag var inlagd i över 6 månader. 

 

En dag kom min kontaktperson (Kallas KP) till mig och sa att de har ett boende till mig och jag flyttar dit nästa vecka, detta i samband med min pappas dödsbesked och allt. Flyttade till ett boende för psykisk ohälsa men även boende här med utåtagerande personlighet.

Det tog mindre än en vecka sedan stod jag på spåret, jag ville inte leva, känslan att jag är en äcklig person som blivit utsatt, men tankarna att ”vem var det jag blev utsatt av?” ”tror du själv de skulle döda någon, är du dum V?” har jagat mig och nej, det var bättre och dö istället, när jag ställde mig på spåret var det en lugnande effekt i kroppen som kom, äntligen skulle jag bli av med känslorna om vilket äcklig människa jag är.

Jag misslyckades dö, jag hamnade på psyk igen men det var inget som hjälpte mig.

 

Jag kom tillbaka till boendet, jag sa ”jag måste vila en stund”, men gick istället in på toaletten, tog rakbladen och började skära mig. Fick en kick, blodet som rann var som att det äckliga i mig rann ut, jag jagade fysisk smärta i kombination med mer blod, jag gick neråt mot pulsådern när personal kom in på rummet och in på toa, de ville kolla till mig och hade känsla att något var fel. Det slutade med sjukhus och dagen efter operation, nerver i handen var av. Kom hem samma dag efter operationen, dagen efter försökte jag igen, samma sår, akuten igen och dagen efter operation igen, på fyra dagar lyckades jag skära av nerver i samma hand och två operationer, dagen efter andra operationen blev det en nytt försök och åter igen nerven men det går inte och laga förrän självskadebeteendet är borta så jag har ingen känsel i halva vänster hand, det gjorde att jag inte kände smärtan heller. Ingen smärta? Nej, då var det ingen hjälp… Med en gipsad hand så gick jag på och skar den andra handen som var fullt fungerduglig. Där åkte nerver, senor och två mm från pulsådern, dvs två mm ifrån min död men än en gång stoppade personalen mig. Akuten, skulle opereras dagen efter men på 12h blev det infektion, nu efter två veckor hoppas vi på operation imorgon. 

Detta för att tankarna om hur äcklig jag är, men när jag ser blodet rinna, eller snarare pumpa ur mig, så får jag en känsla att jag inte är lika äcklig som jag brukar känna mig.

 

Från det ena till det andra… Jag har numera en aning om vem personen som förstört mitt liv förevigt, men jag kan inte garantera och kan därför inte göra något åt det. Några i min familj är säkra, några säger ”absolut inte”, men det enda jag är säker på är att det är någon som står oss nära eftersom personen kunde så mycket om privatlivet och det har gett mig men för livet, jag vet inte ens vem utanför min familj jag kan lita på. Är det familjernas vän? Är det någon som är en respektive? Jag vet inte men aningarna finns och hatet mot personen ökar varenda gång.

 

Hade det inte varit för min familj, mina vänner och mina (kanske komiskt) nallebjörnar hade jag inte levt idag. De har gett mig hopp om att det kanske finns så mycket positivt i livet som är värt och leva för. Personalen på boendet kommer direkt när jag vill prata, de lyssnar, de pratar med mig och håller om mig när tårarna rinner.

 

Men Sara och Patrik har troligen varit mina största räddare, tack vare dem vågade jag öppna mig och få hjälp och stöd, stöd av folk jag inte ens känner men som sagt även de jag nämnt ovanför.. Så tack Sara, Patrik, alla fiskare och ni som kämpar mot att sätta dit asen, det är en av anledningarna till att jag orkar kämpa. Och till ni som varit utsatta eller ÄR det, våga öppna er. Jag finns i PM, skriv till Sara så kan hon skicka mitt hela namn. För är det något jag vill göra så är det hjälpa och jag tror jag kan förstå och stötta samt göra det bästa för att du ska må bättre. Tillsammans är vi starkast.

/ Lilla V 

VILL NI HJÄLPA OSS ATT HÅLLA DUMPEN RULLANDE SÅ ÄR VI VÄLDIGT TACKSAMMA