Jag förstår faktiskt inte vad som är så svårt att förstå.

Hade det varit så att sexuella övergrepp skapade lite obehag för stunden, så skulle jag kunna förstå att man kanske prioriterar en massa annat, men nu ÄR det så att sexuella övergrepp av barn ÄR ett av de största enskilda hoten mot folkhälsan som existerar. Antalet sexualbrott mot barn är estimerat till 90.000 per år (BRÅ) och offren får livslånga och livshotande konsekvenser.

70% av barnen som blir utsatta kommer nämligen i vuxen ålder att utveckla någon form av missbruk (narkotika, läkemedel, sex, mat, alkohol mm.)

50% av barnen som blir utsatta kommer någon eller några gånger i vuxen ålder att försöka ta sina liv.

85-90% av barnen som blir utsatta kommer i vuxen ålder att utveckla depressioner, ångest och PTSD.

Vi låter alltså en stor del av befolkningen utveckla livshotande symptom som skapar utsatthet, och missbruk för att sedan 30 år efter övergreppen försöka rädda och bota de som klarat sig igenom den kritiska perioden där många faktiskt förlorar sitt liv.

Människor med makt står som pingviner och väntar på bättre tider samtidigt som och skyller skiten på att “det inte var bättre förr” men är det verkligen ett argument för att låta en tragedi fortgå?

Upp och hoppa makthavare! BARN BLIR VÅLDTAGNA OCH DÖR såväl kroppsligt som själsligt !!

Självmord är 12 gånger så vanligt bland sexualbrottsutsatta, och må fan ta er som skyddar förövare och inte gör allt som står I er makt för att våra knattar ska klara sig helskinnade.

Väljer att lägga ut förordet till min egen bok (in situ) för att man ska förstå vad många barn faktiskt går igenom och tro katten att jag är så arg att jag spottar och svär, för jag vet att knattarna än idag har det lika jävligt som jag hade det när jag var sjutton, och hade bestämt mig för att avsluta mitt liv.

☠ VARNING FÖR OTÄCK TEXT ☠

FÖRORD

Idag så tackar jag gud, och jag tackar min kropp att jag hade styrkan att överleva, för det var inte min avsikt. Idag, så tittar jag på världen med ett snett leende och myser. Jag tittar på mina ungar, mina fantastiska barn, som idag håller på att bli vuxna. Hade jag lyckats i mitt uppsåt, så hade jag aldrig fått träffa dem, hade jag lyckats, så hade jag aldrig fått uppleva detta stora och underbara som livet faktiskt är när man har förmånen att må bra.

När jag tänker tillbaka på min tonårstid, så känns det som att jag lyckades hoppa ur giljotinen, precis när klingan föll. Jag hade fattat ett beslut, som jag då tyckte var efter noggrant övervägande, jag hade inga rötter på jorden, och jag var totalt likgiltig inför alla de äventyr som vår planet faktiskt har att erbjuda.

Tjugo tabletter, och en munfull Coca-Cola, den beska smaken var påfallande, men hindrade mig inte. Ett rakblad, och min arm, som aldrig varit i närheten av något liknande. Lätt avdomnad av tabletterna, så skar jag resolut. Huden öppnade sig i två kritvita köttbitar, och jag följde det blåa streck som venen ser ut att vara genom huden. En handfull tabletter till, och sen fortsatte jag min självslakt. Tabletternas beska blev allt mer påtaglig, och när jag uppmärksammade smaken, så spändes magen i djävulska konvultioner. Tänkte att det nog var bäst att skynda sig med tabletterna, innan effekten skulle ta över allt för mycket, så jag hällde ut resten från burken och rakt in i munnen.
Sköljde ner, och tabletterna kom upp, sköljde ner, och tabletterna kom upp igen, svalde den kritvita tablettsörjan ännu en gång och fortsatte skära. Jag skar för kung och fosterland. Den beska smaken och tabletternas bindemedel gjorde munnen till en vidrig smältdegel och den söta tunga lukten av blod gjorde inte saken bättre, och för att dämpa klökningarna från smaken och lukten så stoppade jag in en gräddkola i munnen.

Ingen människa kan gå igenom större förnedring än att vakna, med kudde och ansikte fullt av kritvit tablettsörja och gräddkola, nersölad av blod och vad mer vill jag inte ens skriva om. Dö ensam, och vakna ensam utan att ens ha lyckats dö, det är total förnedring, men det var min vändpunkt i livet, där började jag sakta simma mot ytan, för kan man inte dö, så får man ju göra det bästa av situationen som fånge på jorden, och försöka leva…

Idag, så kan jag inte ens uttrycka lyckan över att vår herre bestämde sig för att min tid i hagen inte är över.

Ärret längs med hela min underarm har bleknat men syns fortfarande. Ärren i själen har blivit till en styrka, och en vilja att att kämpa för alla människors behov att knyta an till andra.

En person avslutar sitt eget liv var sjätte timme i Sverige, och många av dem har i barndomen varit utsatta för sexuella övergrepp. Orka lyssna, våga ta ställning för offren. Genom att ta ställning för barnen, så att de får slå rot på jorden, så förhindrar vi att de i framtiden blir till självförstörande robotar.

Vill ni stötta mig och Patrik I vårt arbete så är vi väldigt tacksamma 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.