Just nu befinner Dumpen i Danmark. Anledningen är att Sara ska vittna i en rättegång som har sitt ursprung i en kontakt som inleddes förra hösten.
En man från Danmark tog då kontakt med en av våra fiskare som utgav sig för att vara en mamma med barn. Under konversationerna utvecklades kontakten och mannen uttryckte ett intresse av att resa till Sverige för att träffa familjen.
I chatten framkom det även att mannen har förgripit sig på barn i Danmark som gjorde att vi valde att kontakta dansk polis.
Det som sedan hände säger en hel del om skillnaderna jag upplever mellan Danmark och Sverige.
Dansk polis tog informationen på stort allvar. Utifrån de uppgifter som lämnades vidtog de åtgärder redan innan mannen hann lämna Danmark. Medan vi förberedde oss för ett möte i Malmö fick vi besked från dansk polis att mannen redan hade gripits på dansk mark och att vi inte längre behövde invänta honom.
I dag, många månader senare, sitter vi i Danmark för att medverka i den rättsprocess som följde.
Det är svårt att inte fundera över varför skillnaderna ibland upplevs som så stora mellan våra två grannländer.
Min erfarenhet är att dansk polis ofta ser Dumpen som en källa till information som kan vara värdefull i deras arbete. När vi lämnar över material upplever vi att det tas emot professionellt och att kommunikationen är tydlig. Vi vet inte alltid allt som sker, men vi får ofta tillräckligt med information för att förstå att ärendet hanteras.
I Sverige ser det många gånger annorlunda ut.
Här lämnar vi ofta över material utan att veta vad som händer sedan. Vi vet sällan om personen är föremål för utredning, om några åtgärder har vidtagits eller om polisen ens bedömer att informationen är tillräcklig för att agera. Sekretessreglerna är naturligtvis desamma viktiga som nödvändiga, men resultatet blir ofta att vi arbetar i ett informationsvakuum.
Det leder till märkliga situationer.
Vi kan stå på en parkeringsplats och vänta på någon som kanske redan har gripits. Vi kan sitta i timmar utan att veta om polisen redan har tagit över. Vi får gissa oss fram i stället för att samverka.
Kanske är det därför den här resan till Danmark väcker så många tankar.
Två länder. Två rättsstater. Två samhällen som säger sig sätta barnens trygghet främst.
Ändå upplever vi att arbetssätten ibland skiljer sig åt påtagligt.
När vi nu sitter i Danmark för att vittna i en rättegång som inleddes med uppgifter från Dumpen är det svårt att inte ställa frågan:
Varför känns det ibland som att våra grannar över sundet har lättare att omsätta ord till handling?
För i slutändan handlar det inte om prestige, myndigheter eller nationsgränser.
Det handlar om barn.
Och där borde ambitionen alltid vara densamma – att ingripa så tidigt som möjligt när det finns en möjlighet att förhindra att ett barn far illa.
