Det händer med jämna mellanrum att vi får kritik för att vi publicerar personer med olika funktionsnedsättningar eller diagnoser. Kritiken är ofta densamma: att det skulle vara orättvist, oetiskt eller att personen inte förstår vad han gör. Den bilden stämmer inte med verkligheten.
På Dumpen fattar vi aldrig beslut om publicering slentrianmässigt. Varje fall bedöms individuellt. Det finns personer som vi väljer att inte publicera. Om någon har en god man eller bor på ett gruppboende kan vi i stället kontakta god man eller personalen och berätta vad personen har gjort. Syftet är inte att sätta dit någon till varje pris, utan att skydda barn. Vi förklarar vad personen har gjort på nätet och uppmanar boendet eller den gode mannen att se över telefon- och internetanvändningen, prata med personen och försöka få honom att förstå varför beteendet är fel och farligt.
I många fall fungerar det. Men långt ifrån alltid. Vi har flera gånger sett hur samma personer återkommer och fortsätter söka kontakt med barn, vilket tvingar oss att kontakta boenden och gode män igen. Det är därför frågan inte kan avgöras enbart utifrån om någon har en diagnos. För oss handlar det om något betydligt viktigare: har personen ett konsekvenstänk? Förstår han vad han gör? Försöker han dölja sitt agerande? Planerar han mötet? Visar han att han vet att det är förbjudet? Om svaret är ja, då är diagnosen i sig inget skäl att avstå från publicering. En person blir inte mindre farlig för ett barn bara för att han har en neuropsykiatrisk diagnos eller en intellektuell funktionsnedsättning. Barnets rätt till skydd måste väga tungt även i de fallen.
Vi konfronterade precis en sådan man. Han har tidigare haft god man, men lever idag i eget boende, arbetar och sköter sin egen ekonomi. Han chattade under en längre tid med vad han trodde var en fjortonåring. Han skickade bilder på kondomer som han tänkte använda när de skulle träffas. Han var dessutom noga med att uppmana barnet att inte berätta för någon om deras planerade möte, eftersom han visste att det var förbjudet. Det är inte ett agerande som tyder på att personen saknar förståelse för konsekvenserna. Tvärtom visar det att han försökte hålla handlingarna hemliga därför att han visste att de var fel. Hade vi då valt att inte publicera enbart på grund av en diagnos hade vi gjort både en björntjänst och ett svek mot de barn vi säger oss vilja skydda.
Att ta hänsyn till en människas funktionsnedsättning är viktigt. Men det får aldrig innebära att vi blundar för ett beteende som riskerar att leda till sexuella övergrepp mot barn. Det finns ingen diagnos som gör ett barn mindre utsatt. Vi kommer därför även fortsättningsvis att göra individuella bedömningar. I vissa fall är rätt väg att kontakta boende eller god man. I andra fall är publicering den enda rimliga vägen.
Den gemensamma nämnaren är att barnets säkerhet alltid kommer först. Det är inte alltid ett enkelt beslut. Men det är ett ansvar vi är beredda att ta.
