Under Dumpens fem år har vi konfronterat hundratals män som sökt kontakt med barn i sexuellt syfte. Men kvinnor? De kan räknas på ena handens fingrar. Det är en uppenbar och närmast brutal skevfördelning.
Frågan är varför.
Är män verkligen nästan ensamma om att ha ett sexuellt intresse för barn? Eller är det så att vi inte har förstått fenomenet fullt ut?
Det finns forskning som pekar på att upp till fem procent av befolkningen har sexuella fantasier om barn. Jag vet inte om den siffran är jämnt fördelad mellan män och kvinnor eller om den skiljer sig åt.
Det är just därför det hade varit intressant med mer forskning. För när det gäller kvinnliga förövare verkar samhällets nyfikenhet vara märkligt begränsad.
När vi fiskar på nätet stöter vi ibland på profiler som utger sig för att vara kvinnor.
Problemet är att de är betydligt svårare att arbeta med än manliga profiler. En kvinna på nätet behöver sällan jaga kontakt. Männen kommer springande av sig själva. Inkorgen fylls snabbt.
Valmöjligheterna är enorma.
En man som söker barn måste ofta ta initiativ, skriva först och driva konversationen framåt. Det gör honom också lättare att upptäcka. En kvinna kan däremot vara betydligt mer selektiv och behöver sällan exponera sig på samma sätt.
Det är därför fullt möjligt att mörkertalet ser annorlunda ut än vad statistiken över avslöjade förövare visar.
När media rapporterar om sexuella övergrepp mot barn är förövaren nästan alltid en man. Det är också den bild vi möter i vårt arbete. Men ibland dyker de kvinnliga fallen upp och då blir reaktionen ofta annorlunda.
Vi ser det särskilt i rapporteringen från USA där kvinnliga lärare med jämna mellanrum grips efter blivit påkomna med att ha förgripit sig på minderåriga elever. Det som slår mig är att om en manlig lärare gör samma sak råder det ingen tvekan om hur samhället ser på brottet.
Men när förövaren är en kvinna uppstår ofta en märklig förskjutning i språkbruket. Vissa försöker romantisera händelsen eller beskriva den som en ”relation” istället för vad den faktiskt är.
Men ett barn är ett barn.
Barnets utsatthet förändras inte beroende på om förövaren har skägg eller läppstift.
Övergreppet blir inte mindre allvarligt för att förövaren råkar vara kvinna.
Jag tror att vi som samhälle fortfarande bär på en gammal föreställning om kvinnor som naturliga vårdare och beskyddare. Det är i grunden en positiv egenskap, men den får inte göra oss blinda. Förövare finns i alla samhällsskikt, alla yrkesgrupper och sannolikt även bland båda könen.
Just därför behöver vi mer forskning, mer kunskap och mer ärlighet.
Om vi verkligen vill förstå varför barn utsätts för sexuella övergrepp kan vi inte bara studera de grupper som är enklast att upptäcka. Vi måste också våga undersöka de grupper som hamnat i samhällets blinda fläck.
För barnen bryr sig inte om vilket kön förövaren har.
De bryr sig om att någon vuxen svek dem.
